I helgen skrev polisens twitterkonto på Södermalm en flitigt delad tweet: Ett lägenhetsbråk visade sig vara en högljudd diskussion mellan studenter om Platons betydelse i idéhistorien. Det är något underhållande och harmlöst över bilden av koleriska idéhistoriker som likt Wittgenstein hytter åt varandra med eldgafflar för att understryka sina poänger, gärna i ett ämne som är perifert och udda – och därmed komiskt.
Kanske är det en anledning till att respekten för humanioran kunde varit högre? Den som avbryter en skolad nationalekonom med sina egna hemsnickrade teorier finner sig snart stadd i pinsam reträtt. Men det är riskfritt att trampa in på humaniorans område och tycka till. Kulturen ska ju tillhöra alla, och den som i kraft av expertis rättar andra upplevs inte sällan som petig, snobbig eller direkt förtryckande.
Susanna Birgersson skriver en text på DN:s ledarsida, med tyckande av hemsnickrad sort. Den är svår att bemöta utan att låta som just en kolerisk, eldgaffelbeväpnad humanist, och det är kanske Birgerssons enda försvar: attityden att somliga kritiker inte måste tas på allvar.
Få skulle orka läsa ett längre resonemang om Birgerssons många tankefel. Men problemet går djupare än någon enskild av de fem-sex större felaktigheterna i texten: Problemet är det bildnings- och kunskapsförakt som grasserar på vår största morgontidnings opinionsredaktion.
DN:s ledarsida hyser några av landets minst respekterade ledarskribenter, som öppet erkänner att de gärna vrider på fakta för att driva opinion. Men detta förakt för fakta sparkar inte i blindo. De som på felaktiga grunder har hängts ut är oftast sjuka eller utförsäkrade, men också rasifierade och transpersoner har angripits på de mest horribla vis. Nu är turen kommen till några av dessa gruppers mest ihärdiga försvarare: Humanioran.
Det går inte längre att blunda för att DN:s förakt för kunskap är selektivt och politiskt. Birgersson skriver en text vars enda uppenbara syfte är att hylla en ny bok från den av Svenskt näringsliv finansierade högersmedjan Timbro. I själva slutknorren till texten skriver Birgersson:
“Liksom Peter Santesson (tidigare förlagschef på Timbro och författare till bokens förord, reds anm.) anser jag att ingen enda nybakad student borde släppas i väg till universitetet utan ett exemplar av ”Postmodernismens förklaringar” i kappsäcken.”
Ledarsidan reducerar sig själv till en redaktionell reklamplats, med köpuppmaning och allt, för näringslivets senaste angrepp på humanioran. Och tur är väl det, för Timbro. Hade samma text suttit uppsatt på en pelare i tunnelbanan hade den troligen fällts i marknadsdomstolen som alltför osaklig. Nu står den bara på ledarplats i en tidning som en gång höll bildningens fackla högt.
Det är för sorgligt.
hej, bra text. lista gärna de fem-sex större felaktigheterna i en epilog så blir det lättare för dem som inte är så insatta i ämnet att ta till sig allvaret
Hej Pierre!
1) Upplysningen är inte detsamma som moderniteten. Inte minst har synen på kunskap, kultur och forskning förändrats i grunden mellan perioderna. Detta känner Birgersson inte till.
2) Kant är Upplysningens frontfigur, inte dess första belackare.
3) Hegel är komplicerad, men en av den politiska teorins absoluta förgrundsgestalter. Att avfärda honom som att han inte ens själv visste vad han pratade om, det är direkt oseriöst och respektlöst mot generationer av forskare som har arbetat med hans texter i 200 år.
4) Postmmodernismen handlar inte om att ”sanningen inte existerar” eller att allt ”bara är berättelser”.
5) Idén om att vi ”med förnuftet kan få kunskap om världen” kom inte till med Upplysningen. Den är en grundbult redan i Platons dialoger.
6) Birgersson påstår att postmodernismen leder till att mänskligt lidande förminskas på andra håll i världen. Det är en vettlös inställning för alla som faktiskt läst den postmoderna kritiken av kolonialistiskt tänkande.
Det finns mycket mer att invända emot, men här är ett urval.