Den norske professorn i filosofi, Harald Ofstad, förutspådde tidigt Sovjetimperiets fall. Han såg vad som måste hända redan när president Leonid Brezjnev stod, som sfinxen i Giza, med orörlig min och förstelnad världsbild vid militärparaderna på Röda torget. Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning triumferade USA-imperialismens företrädare och förklarade historien avslutad. Pax Americana härskade ensamt över fred och säkerhet. Då var det dags för Harald Ofstad att på nytt varna för ett imperiefall. Han varnade för att världens starkaste militärmakt var en koloss på lerfötter.
Förenta staternas insikt om sin egen försvagade maktställning har kommit ifatt dem. Ett imperium som visserligen kan påbörja krig, men inte bygga fred och säkerhet, är ett dåligt skydd för allierade. Ett imperium vars krigsäventyr har givit dem en skuldbörda som ingen vet hur man skall hantera, är ett imperium i sönderfall. Busherans offensiva krigspolitik har ersatts med en defensiv strategi. Krigen i Afghanistan och Irak avslutas utan uppnådda mål och i Libyen begränsades redan från början de militära insatserna. Uppladdningen mot Syrien förvandlades till destruktion av befintliga kemiska vapen. Diplomati fick ersätta en krigsinsats och öppnade för samtal med Ryssland och Iran. En multipolär världsbild har ersatt imperiernas dominans.
Denna förändring har inte tagits på tillräckligt allvar i utformandet av EU:s öststatspolitik i det ”Östliga partnerskapet”. Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski och Sveriges Carl Bildt har drivit på försöken att införliva de forna sovjetstaterna med EU och NATO, utan hänsyn till den förändrade världsbilden. I Georgien slutade offensiven med krig utan undsättning från NATO. I Ukraina ställdes regeringen inför ett val mellan antingen rysk olja och gas eller europeiska industriprodukter, utan en stark militärmakt bakom ryggen.
Polariseringen mellan å ena sidan Östra Ukraina och de av Kiev dominerade västliga regionerna utnyttjades av både Janukovich och oppositionen. Oligarker med egna intressen underblåste motsättningarna. En korrumperad president Janukovich, och aktiva påtryckningar från Ryssland, eskalerade konflikten till krigsliknande insatser. Folket på Majdantorget, som från början ville demokrati och social rättvisa, blandades med folk från fascistiska och ultranationalistiska grupperingar. Den nya regering som bildades, sedan Janukovich avsatts, speglar sammansättningen av Majdantorgets aktivister mer än majoritetsförhållandena i landet som helhet.
EU:s offensiva maktpolitik, inom ramen för ”Östliga partnerskapet”, provocerade ett revanschistiskt Ryssland till militär intervention av Krim. Att USA eller NATO skulle ingripa militärt kunde Putin lugnt avskriva. Ett storkrig i Europa är otänkbart i den multipolära värld som vuxit fram efter imperiernas fall.
En demokratisk utveckling i Ukraina underlättas inte heller av att omvärlden understödjer den polarisering som finns i landet. Politiker som eskalerar en konfrontatorisk politik, provocerade av Rysslands revanschism, stänger möjligheterna för en lösning som på sikt kan gynna alla parter. Lokala folkliga protester hotar att utvecklas till inbördeskrig genom ombud, som istället för en växande demokrati kan leda till en ”failed state” mitt i Europa.
I en multipolär värld är det diplomati som leder framåt. Ett samarbete där Ryssland på nytt ser möjligheterna att integreras med västekonomierna kan avvärja krigshotet.
EU och Ryssland har stora ekonomiska problem och står gemensamt med ryggen mot ett växande klimathot. Ingen har råd, vare sig ekonomiskt eller ekologiskt, med en konfrontatorisk krigspolitik. Sverige som grannland har allt att vinna på en fredlig utveckling med utvecklande av fredsförebyggande insatser och alliansfrihet.
