Idag berättar regeringens nationella hemlöshetssamordnare Michael Anefur (KD) om tiggares situation i Sverige. Det är en dyster beskrivning.

En tiggare tjänar mellan 1500 och 2000 kronor i månaden, och mycket av pengarna används till exempelvis mediciner till familjen i hemlandet. Anefur stöder att ge pengar till tiggare, och menar att det inte finns någon organisation som ligger bakom och tar pengarna från tiggaren. Han får stöd i sin åsikt av ekonomen Richard Klerfors, som i lördags på DN Debatt beskrev sitt tioåriga arbete som volontär i östeuropa.

Vi har fått syn på Europas fattigaste, de som föddes jordlösa i sitt eget land. Deras förfäder lyftes på 1800-talet ur ett fyra hundra år långt slaveri, skriver Klerfors i DN. Men ännu 160 år senare har deras människovärde inte befästs. De fick sin frihet, men inga rättigheter.

I Rumänien lever romerna på nåder. De äger ingen mark och kan därför sjasas vidare från plats till plats. Många slutar på soptippen. På andra håll i Europa byggs murar för att hålla ute romerna: I slovakiens andra största stad Košice har flera höga staket satts upp för att skilja stadens romska befolkning från resten. I Sverige finns nu inga planer på sådana åtgärder, men regeringspartiet Moderaterna beslutade på fjolårets stämma att verka för ett förbud mot det ”organiserade tiggeri” som regeringens egen samordnare, tillsammans med samtliga övriga insatta bedömare, menar inte existerar.

I ett eko av Rumäniens procedurer att regelmässigt fördriva romerna från område till område fattade det moderata socialborgarrådet Anna König Jerlmyr för ett par veckor sedan beslutet att låta riva den kåkstad som de tiggande EU-migranterna byggt upp i Högdalen. Under förevändning att det inte var ett människovärdigt boende jämnades deras enda fasta punkt i Sverige med marken. Tur att vintern blev mild i år i alla fall.

Det saknas politisk vilja att ta itu med det dryga tusentalet människor som försöker överleva i samhällets yttersta marginal. Vi säger att det inte är värdigt att åtminstone sätta upp enkla baracker (eftersom det är en standard som vi inte anser är tillräcklig för andra), och alternativet, att ordna ordentlig bostad, är otänkbart i bostadsbristens Stockholm. Vi skapar ett artificiellt allt-eller-inget-scenario för människor som bara vill ha något. Och vi ger dem inget. Tvärtom, det de bygger upp jämnar vi med marken. Därefter får de valet: Bussbiljett hem till soptippen eller sova på gatan.

Klerfors ger flera utmärkta förslag på konstruktivt agerande för Rumäniens romer, bland annat en sjukvårdsreform, ett system med mikrokrediter och möjlighet för jordlösa att bruka mark. Romernas situation kan och ska förbättras på hemmaplan. Detta måste bli en fråga för EU. Under övergångsperioden har vi alla skäl att bistå med temporära och drägliga levnadsvillkor för dem som kommer hit. Optimism och politisk vilja måste börja prägla debatten om tiggarna!

Mattias Irving