Det senaste året har två trender blivit tydliga i journalistiken: Behovet av förnyad känsla för källkritik, och behovet av större kunskap om rasistiska rörelser. Sällan har dessa båda trender visat sig så tydligt och simultant som under det senaste dygnet.
Det började med att Soran Ismail ”sattes i karantän” av SR för att han enligt chefen Lotta Mossberg ville ”mörda Sverigedemokrater”. Ett halsbrytande uttalande som saknade grund i verkligheten. Pudeln infann sig efter bara några timmar, men beslutet kvarstod. Ingen Ismail i Morgonpasset innan valet, vilket vi också uppmärksammat i Dagens Seglora.
Röster om att ”Ismail tvingas bort”, alternativt ”sparkas” för sitt engagemang mot SD vittnar om den eldfängda terräng som SR nu navigerar igenom. Ismail är inte ”sparkad”, och att vinkla det så är respektlöst mot honom. Han skriver själv på Twitter att han vill delta aktivt i valrörelsen och därför självmant avstår från sin roll i Morgonpasset. SR:s regler är nämligen sedan många år att programledare (inte deltagare) ska vara opartiska gentemot de partier som ställer upp i riksdagsvalet.
Det finns stora problem med den här berättelsen. Ismail är nämligen inte mig veterligen emot något parti, inte ens SD. Han är välkänd för att han går i dialog med partiets medlemmar, och lika välkänd är han för sitt starka antirasistiska engagemang. När Mossberg drog tillbaka sitt påstående att Ismail velat ”mörda” SD-medlemmar föll därmed också i de flestas ögon alla legitima skäl till att stänga av Ismail från radion.
I otydlighetens spår frodas förvirring och spekulation. Ismails avstängning tolkas då naturligtvis i ljuset av SR:s tidigare beslut, att be om ursäkt till Teodorescu och att avstå från att spela Timbuktus och Sebbe Staxx låt Svarta duvor, vissna liljor. Två beslut som mött hård kritik om ängslighet och eftergivenhet gentemot SD och rasismen.
Den kritiska frågan blir: Har SR egentligen stängt av Ismail för hans antirasistiska engagemang? Det är en fråga som skrämmer.
Den oron mildrades inte när SVT Debatt igår i ett allmänt gapigt inslag ställde SR:S VD Cilla Benkö till svars för ett internt brev som uppmanade medarbetarna att under valåret tänka två gånger innan de kommenterar och delar i sociala medier, ”även när det handlar om ”goda” saker som mänskliga rättigheter, stå för människors lika värde och jämställdhet”.
I inslaget tillfrågades Benkö om SR:s medarbetare skulle vara tillåtna att ta ställning mot ett parlamentariskt valt nazistiskt parti. I inslaget kom inte något tydligt besked fram, och detta är fortfarande inte klargjort på ett tillfredsställande sätt.
I väntan på ett förtydligande från SR fylls sociala medier på med giftiga formuleringar, skarpa fördömanden och sarkastiska påhopp. Det är begripligt, men samtidigt djupt olyckligt att se andra journalister slänga försiktigheten överbord och fylla ovisshetens vakuum med spekulationer. Resultatet är ofrånkomligen att debatten blir än mer diffus.
Nu går operasångaren Malena Ernman ut och säger sig inte kunna delta som medverkande i SR eftersom hon är antirasist. Det kan vara resultatet av ett genuint missförstånd från Ernmans sida, eller ett smart sätt att genom att bidra till förvirringen sätta ytterligare press på SR att tala ut. Oron griper omkring sig, och ingenting blir bättre av att vi befäster en bild av ett public service i klorna på relativism och rasism.
Benkö bör snarast gå ut och förtydliga: 1) Varför Ismail inte får delta i Morgonpasset, 2) varför sådana extrema lögner spreds av Lotta Mossberg, 3) hur SR ställer sig till rapportering om antidemokratiska men parlamentariskt valda partier.
Därtill bör SR skaffa sig en mediestrategi, illa kvickt.
Mattias Irving
