Vi behöver tala om den stora förändring som Svenska kyrkan genomgått de senaste 100 åren. Debatten i samband med ärkebiskopsvalet överraskade med sin brist på religionshistorisk kunskap. Kritiken av kandidaterna formulerades som om 1900-talets teologiska och strukturella reformarbete inte hade existerat. Vi behöver lära oss av vår historia.
När seklet var ungt bildade Gottlieb Klein, Samuel Fries, Nathan Söderblom och Lydia Wahlström ”Religionsvetenskapliga sällskapet”. De var banbrytande i motståndet både mot vad de uppfattade som en dogmatisk förstelnad konservatism med krav på lydnad och bokstavstro, en ateistisk naturalism och mot pietismen som de uppfattade som en insnävning av det kristna arvet till sekterism och moralism.
På många sätt blev deras program också de teologiska institutionernas kamp under 1900-talet. Teologin handlade mycket om Svenska kyrkan, universitetet och staten, men också om kritiken av teologins vetenskaplighet, uppfattad på ett objektivistiskt sätt. I hela detta förändringsarbete var den historiskt kritiska bibelforskningen ett nav. Detta nav fanns också i den stora förändringsprocess som berörde förhållandet till andra religioner, kyrkosynen och kvinnans plats i teologi och kyrkoliv. Kyrkans auktoritära struktur, där man i förväg skulle anmäla deltagande och prästen pröva nattvardsgästens tro och liv, byttes mot en ekumenisk och öppen kyrka där nattvardsfirandet blev ett inslag i högmässan som gick från svartvit syndabekännelse till färgrik jubelprakt.
Kyrkan öppnade sig allt mer mot en värld som trängde sig på. Kampen mot nazismen både inom och utom kyrkan blev nödvändig för kyrkans trovärdighet. Efter invasionen i Norge kom hotet mot Sverige närmare. I solidaritet med den norska kyrkan läser då biskop Gustav Aulén upp ett budskap från biskopsmötet i radiogudstjänsten från Strängnäs domkyrka. ”Med gruvelse och fasa förspörja vi i dessa dagar huru ett okristligt rashat, vilka såsom en dödsbringande smitta gått fram över olika länder på jorden, nu tagit sig uttryck i upprörande våldshandlingar också tätt intill oss på vår egen skandinaviska halvö. …” Talet uppmanar dem som har makt att ”inte sätta sig upp mot Guds klara ord genom att i förblindat rashat öva våldets gärningar”. Biskoparna uppmanade sedan Per Albin Hansson att försöka hindra deportation av norska judiska medborgare, dock utan resultat.
Världen kom också närmare i teologiskt arbete genom Andra vatikankonciliet och den efterföljande generalförsamlingen i Kyrkornas världsråd 1968. I båda dessa, för teologin avgörande avgörande möten, vidgades perspektiven från enandet av kyrkan till världens enande: ”Det finns bara en mänsklighet, där alla människor är av ett blod, lika till rättigheter och värde mitt i mångfalden av raser och folk.”
1900-talets berättelse beskriver en kyrka i stark omvandling. Under stor vånda sker en strukturell omorganisation från statskyrka till fri och obunden luthersk folkkyrka där kvinnor och män ikläder sig alla ämbeten med samma rätt. Det är också en kyrka där den historisk kritiska bibelforskningen har lösgjort den teologiska utmaningen från konservativ dogmatik till ett oberoende sökande efter Guds vilja. De teologiska institutionerna har lösgjort sig från det kvardröjande beroendet till trossamfunden och riktar nu sitt fokus mot en globaliserad värld där andra religioner och nya tolkningstraditioner får fördjupa världsbilden. Ett teologiskt förnyelsearbete med klara internationella influenser växer fram. Där talas det om religionsdialog, ekoteologi, feministteologi, befrielseteologi, en hermeneutiskt inspirerad korrelationsteologi och en postsekulär teologi, ett teologiskt skapande arbete som ger kyrkan nya verktyg att tolka världen.
Svenska Kyrkan har gått från att vara en myndighetskyrka som ramade in allas tillvaro till en öppen kyrka i ett samhälle där katolska, ortodoxa och orientaliska kristna, judar, muslimer, buddister, hinduer och sikher och mängder av traditioner och varianter av religiösa identiteter och sedvänjor blandas. Det är mitt i detta kosmopolitiska centrum som kyrkan ska finna sin roll och träda en tråd genom morgondagens händelser och erfarenheter in i samtidens förändringar för att skapa ett nytt sammanhang.
Kyrkan behöver en ny berättelse där utmaningen från klimatförändringarna och en global ekonomisk kris får oss att förstå vikten av ett samarbete med alla människor av god vilja. Där är det inte längre vad som skiljer religionerna åt som är viktigast utan vad vi kan känna igen som Guds vilja i varandras tolkning av världen. Om religion handlar om mötet mellan människa och Gud så är det nu Gud och hans vilja med en hotad värld som är det viktiga. 1900-talets berättelse handlar om en organisatorisk och teologisk förberedelse för att gå ut och se världen som en global enhet. Kyrkans nya berättelse handlar om att gå in i ett skapande förändringsarbete för världens skull.
Vad världen, Sverige och svensk kristenhet behöver är att Jesus Kristus förkunnas, till omvändelse och befrielse från synden..
Precis! Det är väl just vad denna ledare handlar om.
Nej, Eskil, det är det verkligen INTE! Den här ledaren efterlyser ett nytt evangelium som mest verkar lukta lag och gemensam religiositet, eftersom det gamla evangeliet (här kallat ”konservativ dogmatik”) inte anses vara relevant i vår tid. Men vi HAR ingen ny berättelse än den gamla vanliga och vi har aldrig fått något mandat att hitta på en ny under kristlig förklädnad (däremot får vi naturligtvis illustera den gamla goda historien på alla möjliga lämpliga sätt, både i samtal med barn och vuxna). Vi måste både här hemma och utomlands fortsätta berätta om Jesus som Guds Son och vår och världens – inklusive muslimernas – Frälsare, om omvändelse och syndernas förlåtelse. Vi får aldrig ett enda ögonblick hymla och humla beträffande kristendomens ”differentia specifica”.
DET HINDRAR INTE att vi, precis som Arne Carlsson skriver och t.ex. påven ofta brukar påpeka, ska se också till det som förenar på både frälsnings- (då både synden och Jesus´ verk för oss!) och skapelseplanet (alla goda kreativa förmågor!) och i klimat- och flyktingfrågor samarbeta med ”alla människor av god vilja”. Vi behöver t.o.m. tyvärr troligen upprätta nya ”syndakataloger” (lagens första bruk) med alla de risker de medför, och t.ex. försöka få människor att både se glädjen i att åka kollektivt (”bussen är ju ett helt samhälle på hjul” sa jag häromdagen till en medpassagerare) och skulden i att tuffa omkring solokvist med förbränningsmotor. (Eller flyga. Eller äta nötkött o.s.v.).
F.ö. Syftar Arne Carlsson med ”kritiken av (ärkebiskops-)kandidaterna” på upprördheten över samtligas oförmåga att tydligt besvara frågan om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger? (T.o.m. Persenius började i Kyrkans Tidning försöka komma runt och sa ”Mitt första svar är ja” som om frågan även krävde ett annat svar. I Gottsunda var han bättre).
I så fall är det ju löjligt att åberopa ”brist på religionshistorisk kunskap.” Menar Arne Carlsson att den religionshistoriskt bildade inser att man inte kan säga att Jesus, Guds enfödde Son, är bättre t.o.m. som profet än Muhammed? Och vad menas med ”1900-talets teologiska och strukturella reformarbete”? Något i stil med Sveriges religiösa reformförbund? (Jag har länge tyckt att både K-G Hammar och Helle Klein – och kanske Arne Carlsson – gott kunde återuppliva det gamla spöket från Linderholms tid, se http://sv.wikipedia.org/wiki/Emanuel_Linderholm Agendan verkar i varje fall vara ungefär densamma – och inte tänker då jag fira den lutherska reformationen 2017 tillsammans med dylika ”reformatorer”. Jag hoppas verkligen att inte Eskil Jonsson tänker göra det…).
Ursäkta ännu en kommentar – men jag måste faktiskt få tillfoga att jag naturligtvis INTE vill pådyvla Arne Carlsson eller några andra liberalteologer Emanuel Linderholms nazistiska böjelser (som jag inte kände till förrän jag läste Wikipedia-artikeln om honom till slut). Både mer ”tidsanpassade” liberalteologer och traditionellt konservativa kunde tyvärr, särskilt i förstone, falla i farstun för ”Ledaren” (t.o.m. Stalin hade ju sina västerländska beundrare), men sådana sympatier misstänker jag på intet sätt Dagens Seglora för.
Naturligtvis inte. Men jag ville ändå påpeka det. Saken rörde alltså Linderholms teologi och reformambitioner. (Precis som en ev. sammankoppling av EFS med t.ex. professor Hugo Odebergs teologi inte, hoppas jag, implicerar några anklagelser för nazisympatier).
Carl Gustaf Olofsson har i sin berättelse ”Existentiell livssyn – kristen tro?” gett ett bidrag, som jag tycker förtjänar mera uppmärksamhet inom kyrkan:
http://www.existentiell-tro.net/ekt-98/index.html
Här talar han på temat ”Sekulär andlighet – finns den?”:
http://wwwnämnda.youtube.com/watch?v=k4iDZ2-IOjY
För egen del skulle jag också vilja se mera av Renè Girards tankar runt ”syndabocken” och det Jesus gör, i kyrkans diskussion:
http://www.orebromissionsskola.se/publikationer/tidskriften-nod/tidigare-nummer-av-nod/nod-2011
http://www.youtube.com/watch?v=k4iDZ2-IOjY
Nej, Andreas Holmberg du har fel. Eskil Jonsson har riktigt uppfattat att jag ser på teologin som en konstruktiv uppgift.Där upptas inte uppmärksamheten av hur det kristna budskapet har förståtts historiskt men handlar om hur evangelium ska kunna bli ett befriande Guds tilltal för människan i samtiden. Guds verk börjar inte i aldrig så bibliska formuleringar eller syndakataloger utan i mötet med en inre verklighet som tilltalar oss med ett språk ”som inte är bokstav utan ande”. En verklighet som ger oss en skapande glädje att verka i samtiden.
Du talar nedlåtande om andra människors teologiska sökande. Den tradition du då placerar dig i har gjort begreppet ”liberalteologi” till ett pejorativ som talar nedsättande och förringande om historisk kritisk bibelläsning. De liberala teologerna tog utmaningen från nya fakta om bibelns historia. De ville hjälpa oss tolka skriften för att känna igen den levande Guden i hela den tillvaro som möter oss. Emanuel Linderholms och Hugo Odebergs nazistiska verksamhet är lätt att identifiera och ta avstånd från. Men nationalismens, rasismens, antisemitismens och islamofobins nya ansikten är en utmaning som kallar kyrkan till politiskt motstånd där ännu inget facit är skrivet. Där kanske vi kan delta tillsammans?
John, du skickade med några intressanta länkar, bl. a. Carl-Gustav Olofsons tankevärld. Han tillhör en grupp av människor som präglats av en ganska enhetlig och påtvingande religiös uppväxtmiljö som de sedan gör allt för att frigöra sig från, men aldrig riktigt lyckas. Bitterheten och vreden lyser igenom men perspektiven är i mycket de samma men med nya tolkningar. Hans materialistiska ansats är lovvärd även om jag inte tycker han fullföljer den riktigt.
Tack för svar, Arne. Mitt svar nedan blev långt.
Nu har jag bara läst något kapitel i Carl Gustaf Olofssons ”internetbok” (kapitel 4), och kollat på hans videor (inklusive den ovan länkade), men jag har svårt att se någon bitterhet eller vrede i det han ger uttryck för. Jo, mot kyrkan och dess företrädare kanske, som inte verkar ha förstått vad han menar sig ha funnit, men i grunden ser jag snarare en glädje och entusiasm hos honom, över att han trots allt tycker sig kunna ha ”integrerat” det han sett som värdefullt i den evangeliska berättelsen med den kunskap som vetenskapen och det moderna samhället givit oss.
Många kristna företrädare skulle antagligen mena att Olofssons ”integrering” av evangeliet med vetenskapens landvinningar, har skett till priset av att radera ut ”det kristna”, i form av den metafysiska tron på Gud som ett ”bortomvärdsligt” väsen (och det är väl i detta som det kyrkliga motståndet består), men är den invändningen rimlig? Finns det inte, både inom den religiösa utvecklingen av trosföreställningar och inom den vetenskapliga kunskapsutvecklingen, en rörelse bort från ”det egna”, det nära och närmast narcissistiska perspektivet, till förmån för mera universella insikter om att ”allt rör sig inte runt mig/oss”?
Se på hur världen beskrivits vetenskapligt från början, med jorden i centrum, som sedermera blev solen i centrum, och som väl nu kanske inte ens kan anses ha något centrum över huvudtaget? Sedan har vi ”skapelsen”, där vi menar oss vara den allra finaste produkten av Universums Herres hand (en ganska kaxig attityd egentligen…), medan vi skyggar för att vi ”bara” skulle kunna vara produkten av något så prosaiskt som ”självorganiserande system” (med påföljande evolution av självreplikerande sådana system). Även Jesu förkunnelse, jämte hans och lärjungarnas liv, går ju från det egna, till att omfatta allt större delar av världen och verkligheten, till att leva ett allt mindre självcentrerat liv.
( Här är ett exempel på ett inlägg som bejakar en mindre narcissistisk syn på livets och människans uppkomst, än bibelns skapelseberättelse, och ett ”smakprov”:
”Av Pross modell följer att det blir svårt att dra någon definitiv gräns mellan levande och död materia – evolutionära mekanismer verkar redan på relativt enkla kemiska strukturer och allt levande och dött befinner sig på samma kontinuerliga skala. Han menar att liv är en manifestation av replikerande system och inte tvärtom; att liv är en produkt av evolution snarare än att evolution är ett av livets karakteristika.”
http://haraldcederlund.blogspot.se/2007/07/om-termodynamik-kinetik-och-livets.html
Ett exempel på ”icke-levande” självorganisering i ett kemiskt system – ”Belousov-Zhabotinsky Reaction” – visas här:
http://www.youtube.com/watch?v=IBa4kgXI4Cg )
Frågan är väl om det främst är Carl Gustaf Olofsson som försöker ”att frigöra sig från [ett påtvingat religiöst sammanhang], men aldrig riktigt lyckas”, eller om det är kyrkans nuvarande företrädare som halkar efter honom på denna punkt? Kanske har Olofsson förstått mera, både av människolivets samtidiga litenhet och storslagenhet, jämte evangeliets likaledes genomgripande respekt för individen parallellt med dess icke-narcissistiska dimension, än kyrkliga företrädare som inte kan frigöra sig från en metafysisk varelse, som ”skapat”, ”dött” och ”försonat” – för VÅR skull – för att VI skulle vara så himla viktiga i vår självförhärligande självupptagenhet? Typ.
*
Girards tankar pekar i samma icke-narcissistiska riktning menar jag, där Jesu ”försoningsdöd” mera blir ett sätt för en socialt och religiöst genial och synnerligen osjälvisk, generös och utgivande människa, Jesus, att ”avslöja” oss, våra projiceringar och de åtgärder vi tar till för att hålla vår egen skuld, våra egna begär och vår egen rivalitet ifrån oss (genom att utse diverse syndabockar som liksom Jesus är oskyldiga eller i vilket fall inte mer skyldiga än någon annan), snarare än detta kosmiska juridiska drama mellan universums Herre och Skapare, kontra de varelser han själv skulle ha skapat och satt gränserna för. Det är i alla fall möjligt att se Jesus ur en sådan inomvärldslig och fullt mänsklig synvinkel, även om kyrkan som helhet antagligen skulle se den som heretisk och som en villolära. Jag vet inte, men för mig blir det hur som helst mer begripligt och meningsfullt att se det på detta sätt. Men det kanske är fel? Det kanske inte ens är ”kristet”? I vilket fall är det vida mera ”frigjort” från bibelns bokstav, än vad de flesta kyrkliga företrädare och präster lyckas visa upp.
Jag avslutar med ett citat från en artikel av Roland Spjuth, som delvis tar upp Girards tankar och i vilket fall handlar mycket om ”kyrkans berättelse”:
”Den mest omdiskuterade varianten av en historisk läsning av påsken är nog idag den franske tänkaren René Girards teorier om syndabocken. Enligt hans storslagna civilisationsteori hotas alla samhällen av inre upplösning. Att vara människa är att efterlikna andra människor. Men denna mimetiska princip binder oss inte bara samman utan gör oss också ofrånkomligen till varandras fiender eftersom vi önskar samma saker. Lösningen på dessa interna konflikter har, enligt Girard, alltid varit att överföra denna konflikt på någon utanför oss själva. Vi söker en syndabock som våldet och aggressionen kan projiceras på, någon som kan offras och så skapa förutsättningar för lugn och fred. Denna renande död har sedan religionen institutionaliserat och ritualiserat för att kontinuerligt hantera våra inbyggda stridigheter.
Genom att hänvisa till oräkneliga exempel från grekiska myter till judarna i nazismens Tyskland hävdar Girard att detta mönster är universellt. Mot den bakgrunden blir det unika i den kristna påskberättelsen att Gud i Jesus Kristus identifierar sig med syndabocken. Gud önskar inget offer utan upphäver alla fortsatta offer genom att för alltid avslöja offrandets djävulska mekanismer. Girard hävdar att vår historia reellt vänds upp och ner genom denna händelse. Gud har genom påsken närmast tvingat oss att tänka historien ”nerifrån” ur offrens perspektiv.”
http://www.svd.se/kultur/understrecket/mysteriet-gor-pasken-fortsatt-relevant_8039522.svd
John, du lägger ner en imponerande energi i de teologiskt centrala frågorna, Jag kan inte kommentera allt bara att jag känner stor sympati för Auléns grundläggande perspektiv och ser sambandet till Vladimir Lossky och betydelsen av kyrkans liturgiska liv som en rimlig konsekvens av en sådan tro. Slutsatserna med närmast befrielseteologisk innebörd om frälsning som den förtrycktes befrielse är en stark utmaning.
Karl-Erik Olsson är nog besviken på det kyrkliga sammanhang han kommer från och hans försök att förstå andlighet inom ramen för en materiell världsbild är inte ointressanta men något i framställningen får mig att känna att man måste köpa hela paketet eller inte alls, ungefär som många predikningar fungerar. Men det var fint att du lyfte fram hans tankar de är värda en funderare.
Många intressanta synpunkter från Arne, John, Carl-Gustav Olofsson m.fl. Jag tror att vi måste komma bort från den inskränkta synen på religion som ”försanthållande” av specifika utsagor om verkligheten, dvs. saker som handlar om tänkandet (kognitiva processer i hjärnan). Om vi inte frigör oss från detta perspektiv kommer vi att hamna i ett ständigt pågående ställningskrig mellan självutnämnda rättrogna ”troende” respektive självutnämnda rättroende ”icke-troende/ateister”, som ju inte minst den senaste tidens debatt i spåren av ärkebiskopsvalet visat. Många goda kristna/muslimer/judar/hinduer/buddhister etc. har utan tvekan en mycket naiv verklighetsuppfattning sett ur den sekulära nutidsmänniskans perspektiv. Många är rent ut sagt vidskepliga, men det är inte den avgörande frågan i sammanhanget. Avgörande är vad man ur ett kristet perspektiv skulle kunna benämna som ”faktisk och praktisk Kristusförankring” eller något liknande. Äkta och god religiositet innebär Liv, inte bokstav, och det gäller oavsett vilka uppfattningar man har i frågor som universums uppkomst, eventuellt utförda ”under” av den fysiskt existerande Jesus från Nasaret o.s.v. God faktisk fromhet finns (och övas med olika utprovade metoder) inom alla religionstraditioner, liksom olika sorters fariseism. Kampen för mänskliga rättigheter och mot blind auktoritetslydnad, oavsett sammanhang, är en av de viktigaste uppgifterna idag för alla som vill ta sin egen religionstradition på allvar, inte vilken uppfattning man har i enskilda ”försanthållningsfrågor”. Och det gäller oavsett om man själv kallar sig kristen, jude, muslim, hindu, buddhist, bahai – ja, även om man betraktar sig själv som humanistisk ateist.
Olov Sandegård din kommentar visar att det finns behov av och utrymme för ett samtal omkring kristet ”Liv” och andlighet som går utanför det snäva försanthållandets åsiktskorridorer. På söndag ordnar Smedjan en fördjupningsdag om Ignatiansk spiritualitet som tangerar många av de tankar som det här samtalet har berört.
Olov Sandegård:
”Jag tror att vi måste komma bort från den inskränkta synen på religion som ”försanthållande” av specifika utsagor om verkligheten, dvs. saker som handlar om tänkandet (kognitiva processer i hjärnan). […] Avgörande är vad man ur ett kristet perspektiv skulle kunna benämna som ”faktisk och praktisk Kristusförankring” eller något liknande. Äkta och god religiositet innebär Liv, inte bokstav, och det gäller oavsett vilka uppfattningar man har i frågor som universums uppkomst, eventuellt utförda ”under” av den fysiskt existerande Jesus från Nasaret o.s.v.”
Som ”lekmannateolog” är jag ju inte så beläst, men jag vet i alla fall att detta tema tas upp och utvecklas av Erich Fromm i kapitlet ”Kärleken till Gud” i boken ”Kärlekens konst”. Jag tror dessutom att han skulle hålla med dig i det du skriver. Några smakprov:
”Jag har diskuterat skillnaden mellan aristotelisk och paradoxal logik för att bereda marken för en betydelsefull skillnad i uppfattningen av kärleken till Gud. Den paradoxala logikens lärofader påstår att människan kan fatta realiteten endast i motsägelser och att hon aldrig i tanken kan fatta den yttersta realiteten-enheten, det Ena ”i sig”. Detta hade till följd att man inte som yttersta mål försökte finna ett svar i tanken. Tanken kan endast leda oss fram till insikten att den är ur stånd att ge oss det slutgiltiga svaret. Tankens värld sitter evigt fast i sin paradox. Därför är det i sista hand inte tanken utan handlingen, enhetsupplevelsen, som låter oss gripa tag i verkligheten. Den paradoxala logiken mynnar sålunda ut i slutsatsen att kärlek till Gud inte är kunskap om Gud i tanken, och inte heller tanken på ens kärlek till Gud, utan detta att man i handling upplever enheten med Gud.
På det sättet måste man komma att starkt betona det rätta sättet att leva. Allt i människans liv, varje obetydlig eller viktig handling, är inriktat på kunskap om Gud, men inte på kunskap i rätt tanke utan i rätt handling. Detta ser man tydligt i de orientaliska religionerna. Både i hindufilosofi, buddism och taoism är religionens yttersta mål inte rätt tro utan rätt handlande. Detsamma bevittnar vi i den judiska religionen.”
”Raka motsatsen gäller om huvudströmningen i det västerländska tänkandet. Eftersom man hoppades finna den yttersta sanningen i rätt tänkande, lades den starkare tonvikten på tänkandet, även om rätt handlande också ansågs betydelsefullt. Under loppet av den religiösa utvecklingen har detta lett till uppställande av dogmer – under ändlösa gräl om formuleringarna – och till intolerans mot den ”icke-troende” eller kättaren. Vidare kom man att starkt betona tron på Gud som det egentliga huvudmålet för den religiösa människans intresse, även om man naturligtvis inte glömde att det också var en fråga om att leva rätt. Inte desto mindre kände sig den person som trodde på Gud – även om han inte upplevde Gud – överlägsen den som upplevde Gud men inte ”trodde” på honom.”
”Kort sagt: Det paradoxala tänkandet ledde till tolerans och strävan efter självförvandling; den aristoteliska ståndpunkten ledde till dogm och vetenskap – till den kristna kyrkan och till upptäckten av atomenergin.”
http://www.euro-tongil.org/swedish/fromm.htm
*
Arne, tack igen.
Jag förväntar mig inga fler svar, men får ändå lov att erkänna att jag har blivit nyfiken på hur du menar att Carl Gustaf Olofssons ”materialistiska ansats” skulle ha kunnat fullföljas på ett mera fullödigt och för dig tillfredsställande sätt. Jag undrar också om du menar att det finns kyrkliga företrädare som har försökt eller försöker att göra något liknande, och som så att säga har lyckats bättre än Olofsson med detta?
”Det snäva försanthållandets åsiktskorridorer”! ;o). Nu börjar det nästan bli lite roligt – ännu roligare hade det förstås om G K Chesterton hade levat – men jag är ödmjukt tacksam för svaret.
T.o.m. Waldenström försvarade ju dock på äldre dagar dogmerna och försanthållandet, eftersom han helt riktigt konstaterade att ”Gud finns” som ”Gud är kärlek” är dogmer, och dogmer man måste hålla för sanna för att kunna tro (även i betydelsen förtrösta) på denne Gud. Därmed inte sagt att vi därmed ännu kommit fram till just kristen tro.
Dikotomin mellan A) ett försanthållande av en objektiv verklighet och B) en levande förtröstan på Gud är helt och hållet osann och konstruerad. A) kan existera utan B) men inte B) utan A), i varje fall inte hos en människa med fullt medvetande. Jag instämmer i S:t Jakobs påstående att t.o.m. de onda andarna – som enligt kristen tro också finns – tror att Gud är en och har en sorts ”gudsfruktan”, och att enbart försanthållande inte räcker, men det har heller ingen aldrig så luthersk eller ”renlärig” teolog någonsin påstått.
Evangelium om Jesus blir aldrig någonsin befriande för den som inte just ”genom lagen dött bort från lagen.”. Och visst, en del av lagen handlar om hur vi ”brukar och bevarar” jorden eller behandlar utsatta människor, så jag har absolut ingenting emot att miljö- och flyktingfrågor drivs i förkunnelsen (där kan faktiskt både lagens I:a, II:a och III:e bruk komma till användning).
Tron kommer av förkunnelsen, i varje fall av den förkunnelse som sker i kraft av Kristi ord. Därför, Arne, upplever jag även din formulering ”Guds verk börjar inte i aldrig så bibliska formuleringar… utan i mötet med en inre verklighet” som en falsk dikotomi eftersom Bibelns ord (”formuleringar” om man så vill) faktiskt har makt att skapa och omskapa vår inre verklighet – hur kom vi egentligen annars till tro på Jesus? Eller vad är det annars för tro vi har? (Därmed – återigen – inte sagt att bibliska formuleringar eller försanthållanden i sej bevisar en levande tro; många av oss har väl läst om Munkristen i Kristens resa och förskräckta undrat om den blodiga satiren säger något om oss själva).
”Befriande tilltal” i största allmänhet kan väl inte rädda oss för evigheten (bortom värmedöden)? Däremot kan så klart diverse optimistisk livstro eller uppmuntrande anrop från alla möjliga religiösa håll få fart på livsandarna i största allmänhet och ge ”skapande glädje i samtiden”. Vackert så! Väl bekomme! Gud vill det! Men ”evangelium” är väl inte ett glatt budskap i största allmänhet? Jfr de allvarliga orden i Gal. 1.
Slutligen: Visst använder jag begreppet ”liberalteologi” pejorativt. Och visst vet jag att många som är mer fundamentalistiska än jag själv skulle betrakta mej som just en sådan. Men det är uppenbart att begreppet ännu är relevant som beskrivning på alla försök att fiska upp något slags allmänmänskligt ”sunt förnuft” ur Nya testamentets mångfasetterade men – om man sträckläser någon av dess skrifter – i moderna öron hopplöst ”sekteristiska” och ”fanatiska” förkunnelse.
Jag förringar ingen enda människas sökande. Jag bara ser ner på försöken att ”rädda” en kristendom vars grundläggande teser och fakta man ”som modern människa” egentligen betraktar som falska eller i sämsta mening antika. (Jämför såväl Linderholm och Sveriges religiösa reformförbund som Spong http://www.johnshelbyspong.com ). Att Jesus är Gud själv som blivit människa (inom parentes sagt född av en biologisk jungfru), att han är det offer som sonar våra och världens synder, att han ska döma levande och döda, att vi förväntar nya himlar och en ny jord efter hans löfte (därmed inte sagt att vi bör vanvårda den gamla eller skita i de fattigas nöd), att det inte finns frälsning hos någon annan et c. et c. Allt det här är väl enligt Koskinen m.fl. en ”antik världsbild” som vi inte kan ha i vår tid, men då tycker jag att vi lägger ner Projekt kristendom ö.h.t. och ansluter oss till Ateist-humanisterna eller möjligen Baha´i, inte hittar på en ”ny kristendom” á la Spong. Vi kan säkert idka trevliga bibelstudier ändå, om det rorar oss.
Det finns nog många områden där vi kan kämpa tillsammans, Arne. Men varför just som ”kyrkliga” eller ihop med ”religiösa”? Som någon påpekade är det väl nog så lämpligt att på skapelseplanet arbeta ihop med schyssta ateister? När ”kyrkans” politiska motstånd uppenbarligen inte tänks inbegripa motstånd mot t.ex. Downs-avlivingarna eller yrkesförbudet för troende kristna (och dito muslimska) barnmorskor, då betackar jag mej. Bättre då att jobba som enskild medborgare i samverkan med andra dito än via ”kyrkan”.
Och nu vart det långt. Men inte så mycket längre än för John Nilsson, tror jag ;o). Vi står på olika sidor i rätt avgörande frågor (dock inte alla!) men jag uppskattar detta forum högt och rent. Egentligen ganska fantastiskt för oss långskrivare! Och jag betraktar det naturligtvis inte som ett instämmande om Arne denna gång inte har tid att svara. Uppsala Missionsförsamling får fritt konstruera sin teologi – men Svenska kyrkan är, än så länge, skyldig att hålla en någotsånär igenkännlig evangelisk-luthersk och allmänkyrklig linje. Värt att beakta i all ”konstrueringsiver”! (Reformationsjubileet 2017 och tolkningen av hela re-formationsbegreppet blir mycket spännande!).
Andreas, det blev många trådar och alla är svåra att fånga upp här. Sannolikt kommer mycket att hända innan det är dags för reformationsjubileet. Till dess hoppas jag att du är beredd att fira tillsammans både med KG Hammar och Helle Klein.Nu får vi nog avsluta det här tankeutbytet för den här gången.
John, nej nu ska vi väl avsluta det här tankeutbytet. Om du är intresserad av mina tankar omkring en materialistisk andlighet så har jag skrivit om dem i boken ”Vem kan äga Gud?” ISBN 978-91-7465-209-3. Tyvärr med samma begränsning som Karl-Erik mest ”på försök”.