I min barndom talade man om ekonomi som en form av sparsamhet. Man skulle hushålla med resurser i ett tillstånd av knapphet. Det var krigstid med ransoneringskort och varubrist. Samhället var mer inriktat på överlevnad än på tillväxt. Moral och mat hängde ihop. I en barnfamilj var det moraliskt riktigt att byta kaffekuponger mot mjölkuponger men inte att låna ut motboken när man var absolutist. Värderingarna låg inbäddade i en kristen moral som aldrig var artikulerad men som hjälpte människor att leva tillsammans.

Vår sekulariserade omvärld har nu lite yrvaket upptäckt att påven Franciskus uttalar sig om världens ekonomi. Men det är inget helt nytt påven hasplar ur sig utan som vanligt ett, genom tidigare påvars och konsiliers förarbeten, väl underbyggt tal. Må vara att han talar mer pedagogiskt och folkligt än tidigare, men särskilt nytt är det nog inte. På samma yrvakna sätt reagerar journalisterna när vår blivande ärkebiskop Antje Jackelén uttalar sig nyanserat omkring jungfrufödelsen, som om det inte reflekterats på lite olika sätt om jungfrufödelsen redan före 400-talet. Reaktionerna är till synes yrvakna men har orkestrerats av en bokstavstrogen lobby för vilka det bara finns ett sätt att vara kristen.

Det är inte förvånande att ett sekulariserat samhälle lyssnar som om det var något nytt som sägs när pedagogiska teologer talar om trons angelägenheter på ett pedagogiskt sätt. Det är ett större bekymmer att nyandliga rörelser erövrar det religiösa språket och låter centrala begrepp som tron på Jesus och jungfrufödelsen, fyllas med nya innebörder som stryper det kritiska tänkandet. För dem blir friheten i Franciskus och Jackeléns tänkande ett hot. De ”nyandliga” och deras till synes oskyldiga kapning av språket ger de många troende kristna en känsla av att kritikerna representerar ett idealiserat och renare förflutet. De gör sig till den kristna traditionens verkliga traditionsbärare. För dem har inte tron på Jesus med världens ekonomi att göra och reflektioner om jungfrufödelsens innebörd blir till ett förnekande av Jesus betydelse. Tron blir en ren privatsak och trons verkningar kan mätas i privata vinstresultat.

För dem som vuxit upp under knapphetens stjärna har tro aldrig varit en privatsak utan en tillit sammanvävd med kampen för bröd, liv och allas lika människovärde. På samma sätt är den kristna mystik som både Franciskus och Jackelén relaterar till allt annat än världsfrånvänd. Tro och reflektion är i detta perspektiv lika oskiljaktiga som tro och rättvisa. Ett kristet politiskt engagemang blir lika självklart som det är att dela bröd och vin i nattvarden. Det är lika självklart för oss som erfaret knapphetens torftighet att lyfta fram de fattiga och marginaliserade som att kritisera den avreglerade marknadsekonomin.

Sedan det finanskapitalistiska experimentet med den avreglerade finansmarknaden har försatt stora delar av världen i en skuldfälla, och kollapsen skjutits på framtiden genom enorma kapitaltillskott i den finansiella sektorn, befinner vi oss i ett vägval. Antingen ändrar vi grundläggande systemfel i marknadsekonomin eller så försvagas den sociala sammanhållningen och demokratin försvagas ytterligare. Konsumtionshysteri och pengarnas dominans har lett till ett modernt avguderi. Framför oss har vi en kollapsande natur med klimatförändringar som innebär katastrof för många människor och en skuldsatt framtid som gör många människor fattigare.

Låt evangelisation på nytt innebära ett krav på tillnyktring så att den kristna moralen hjälper människor att leva tillsammans. Kristen moral behöver nödvändigtvis inte artikuleras i ekonomiska teorier men ändå likt krigstidsekonomins beredskap leda till att vi får en ekonomi som tjänar det gemensamma goda och till att människor inte längre exkluderas till utanförskap.