”Men vad ska en tiggare göra?
Tigga och hata.”

Några rader ur Lars Forsells lilla dikt Bettlaren rymmer mer förståelse för den fattiges situation än 100 ord rabblade med konsulttränad blick in i TV kameran av dem som i Armaniglänsande kostymer ska representera de ”utsatta”.

Någon har fått dem att tro på myten om bidragens skadliga inverkan på karaktären. Nu ska de välbeställda, långt bort från arbetslöshet och fattigdom, fostra dem som ”inte vill arbeta”. När man hör argumenten för krav på motprestationer som riktas mot socialbidragstagare är det lätt att associera till fortsättningen av Lars Forsells dikt:

”Då slog han sin börs i huvet på mig.
Ville spräcka det kan jag tro.

Den innehöll sexton silverstycken.
På dem har jag klarat livhanken i år.”

På byråkratsvenska står det ”Socialnämnden får ökade möjligheter att hänvisa en biståndsmottagare till praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet”. (2012/13: SoU22) Socialbidragstagarna tvingas alltså söka jobb, vara på plats hela dagarna och arbeta med socialbidrag som ersättning. Men ingen forskning ger stöd åt aktiveringstvång som kompetenshöjande aktivitet, snarare tvärtom. Socialforskaren Anna Angelin konstaterar ”Sammanfattningsvis ger min studie stöd för att aktivering som innefattar tvång och förödmjukelse många gånger blir till en kontraproduktiv erfarenhet”.

Som om denna utvärdering aldrig gjorts eller aldrig förståtts skissar politikerna nu på nya tvångsåtgärder mot dem som inte klarar skolan. Ett särskilt utbildningskontrakt ska tecknas med alla under 25 år som inte klarar av studierna. Den som inte är beredd att fullfölja studierna enligt en individuell studieplan kommer inte heller att beviljas socialbidrag. Som om oförmågan att klara gymnasieskolan enbart var en fråga om vilja och att inga problem med ADHD, autism, sociala dysfunktioner och bristande stöd i den sociala miljön funnes.

I botten ligger en människosyn där de som inte arbetar eller inte klarar skolan saknar god karaktär – de är genetiskt födda losers som man måste ställa krav på. Men ny forskning visar att detta resonemang är bakvänt. Sociala problem och fattigdom är inte ett resultat av dålig viljestyrka, utan dålig viljestyrka och sociala problem är ett resultat av fattigdom. Att leva som arbetslös i ett kommersialiserat samhälle innebär en stor mental påfrestning. Att vara hemlös kräver att all uppmärksamhet inriktas på att överleva, ett slags mentalt tunnelseende som kan göra en redan svår livssituation värre.

Det största problemet är inte bristen på kunskap hos de arbetslösa utan bristen på erfarenhet av fattigdom hos dem som har makt att besluta. Fattigdom är inte enbart brist på pengar utan även brist på tid, uppskattning och socialt umgänge. Fattigdom skapar en ständig känsla av otillräcklighet som hindrar den kreativa förmågan. Hårda krav på arbetslösa, stressade och lågpresterande elever kan snarare permanenta deras situation som fattiga än ge dem stöd att komma in i samhället.

Fattigdom är snarare ett socialt sjukdomstillstånd än ett karaktärsproblem. Lösningen är den rakt motsatta mot vad politikerna vill föreslå. De flesta som talar om bidragsberoende och motprestationer fattar inte hur hårt de hemlösa, fattiga och lågpresterande kämpar. Istället för att hota med ett permanent utanförskap måste vi skapa ett system där fattiga människor slipper kämpa för att överleva, skaffa mat och lugna kronofogden, utan istället kan vara med och förändra sin situation.