Det är pinsamt att vara svenskkyrklig idag. För idag har SD visat den handlingskraft som vi saknat. Prästen Axel W Karlsson har burit svenska kyrkans prästkrage på seminarier med ökända antisemiter och rasister. Han har skrivit för kryptonazistiska nättidningar, och skrivit under med ”Präst i Svenska kyrkan”. I måndags, internationella dagen för hågkomsten av förintelsens offer, sparkade SD ut honom ur partiet.

I september i fjol frågade jag Karlssons biskop Per Eckerdal om det fanns några planer på att agera, sedan denna information gjorts känd för stiftet. Svaret blev nej. Karlssons förehavanden hade inte tidigare, och skulle inte heller framöver bli föremål för ett tillsynsärende i Göteborgs domkapitel. Så jag ställde en följdfråga, om det över huvud taget är förenligt att vara präst i Svenska kyrkan och delta i och bidra till antisemitiska och nazistiska sammanhang. Den frågan fick jag aldrig något svar på.

Ska vi bevara prästämbetets status så måste vi naturligtvis upprätta gränser för var prästkragen får synas och inte. Hur ska vi värna vår trovärdighet som dialogpartner med våra kusiner i tron, om vi samtidigt låter präster använda Svenska kyrkans varumärke för att ge legitimitet åt antisemiter? Ekvationen går inte ihop. I fallet med Axel W Karlsson har SD förstått detta. Frågan är hur länge till som Svenska kyrkan ska låtsas som att det regnar. Men skammens rodnad kan varken regn eller tystnad tvätta bort.

Mattias Irving