Vad är det i vår livsstil som är viktigast att bevara till våra barn, och barnbarns barn? Vad kan vi avstå från eller förändra för deras skull? Frågorna väcktes ännu en gång när Antje Jackelén i ”Lördagsintervjun” placerade klimatfrågan som en av de viktigaste frågorna för Svenska Kyrkans engagemang och knöt den till den innersta meningen med våra liv.
Frågorna accentuerades ytterligare av den rapport som en Australisk forskargrupp på University of New South Wales presenterade i Nature som en nyårshälsning.
En rapport som kräver eftertanke. Rapporten berättar att uppvärmningen av klimatet kan bli ännu större än vad experterna hittills har trott. En ny studie tyder på att klimatet kan vara känsligare för ökade utsläpp av växthusgaser än man tidigare beräknat. Enligt denna rapport kommer klimatförändringarna år 2100 vara minst 4 grader om inte koldioxidutsläppen minskar.
Den så kallade klimatkänsligheten – alltså hur mycket klimatet skulle påverkas om vi hade dubbelt så mycket koldioxid i atmosfären som före industrialiseringen – har varit omstridd. Det är ju bara datormodeller som så långt det är möjligt försöker härma verkligheten. FN:s klimatpanel IPCC säger i sin senaste rapport att klimatkänsligheten ligger på en ökning av minst 1,5 grad. De internationella klimatförhandlingarna har utifrån denna beräkning enats om att minska koldioxidutsläppen så att uppvärmningen stannar på 2 grader, dock utan några konkreta åtaganden.
I den rapport som nu presenteras i Nature tyder allt på att detta är en underskattning medan det sannolika är att man får räkna med minst tre till fyra grader. Det är en högst alarmerande siffra. Vi har ju i de aktuella mätningarna fortfarande ännu inte sett en grads ökning och ändå kan vi redan se ganska stora effekter på samhället. De enstaka händelser som vi överraskas av, som katastroforkanerna i Västerbotten och Filippinerna, kan inte med säkerhet inordnas under klimatkänslighetens orsaker förrän de blir delar av en statistik. Men med den nya studien av klimatets känslighet ökar risken för att dessa och andra aktuella katastrofer är en del av den förändring i verkligheten som våra osäkra modeller försöker fånga upp.
Ännu är tid för eftertanke, men långt innan det här århundradet är slut och den nya rapportens fyragradiga ökning inträffat har torka, översvämning och kraftiga stormar gjort det omöjligt för stora delar av jordens befolkning att överleva. De flyktingströmmar som dessa förändringar skapar är av gigantiska mått och förändrar livsvillkoren för kommande generationer på ett sätt som vi har svårt att föreställa oss.
Hur ser den värld ut som vi vill överlämna till våra barn och barnbarnsbarn? Det är en av de viktigaste teologiska livsfrågorna som den nya klimatrapporten ställer oss inför. Svaret på den frågan kan vi inte smita ifrån eller dröja med att besvara.
