Så här i juletid tycker vi om att vara givmilda. Det vittnar om att det finns en ursprunglig vilja till solidaritet som inte är ett moraliserande krav utan något fundamentalt mänskligt. En uppfordran inifrån, som när vi svarar på den gör oss medvetna om vad det är att vara människa. Denna utmaning för oss närmare varandra i ett beroende som är jämlikhetens djupaste samhörighet. Jon Sobrino skriver om detta som ”primordial saintliness”.

Den materiella jämlikheten är inte ursprunglig men växer fram ur den inifrån kommande viljan till samhörighet. Den materiella jämlikheten måste bli välorganiserad, professionell och etiskt grundad. Att organisera den ursprungliga viljan till samhörighet är en utmaning för det moderna och globaliserade samhället. Om välgörenhet är ett uttryck för den spontana viljan till solidaritet så är det politiska engagemanget en medveten strävan att organisera solidariteten och medkänslan. Det är så vi bygger en humanistisk demokrati.

Välgörenhet kan bli till ett svek när den används för att dölja orättvisan eller undslippa kravet på en solidarisk organisation i samhället. Välgörenhet och rättvisa är oskiljaktigt förenade med varandra. Välgörenhet väcker kravet på rättvisa och lindrar en utsatt människas nöd. En facebookvän skickade 20 000 till en rullstol åt Zaccarias, 16 år, som varken kunde gå eller stå. ”Ge din son en stor kram och så får jag önska er en god jul!” löd budskapet till Zaccarias lyckliga mamman. Gesten berör oss men får oss också att skämmas, vem vill leva i ett samhälle som har råd att sänka skatten men inte ge en handikappad sin rullstol? Facebookvännen avslöjar nygirigheten som norm hos politikerna när de låter jobbskatteavdrag gå före välfärden.

Välgörenhet och utvecklingsbistånd för att bistå människor som kommit i nöd är båda uttryck för krav på rättvisa. Men varken välgörenhet eller bistånd kan ersätta rättvisan. Att avslöja den politiska processen bakom händelsen med rullstolen är lika viktigt som att avslöja den politiska processen bakom fattiga länders svårigheter att förse sina invånare med skolor, vatten och en rimlig välfärd.

Uteblivna skatteintäkter är orsaken till att landstinget nekar en handikappad hjälp och att fattiga länder inte har råd att minska sin fattigdom. Skatteflykt och skatteavdrag tömmer samhällen på resurser och leder till att utvecklingsländerna får mindre intäkter att investera i fattigdomsbekämpning. Beräkningar gjorda av Global Financial Integrity i Washington visar att utvecklingsländerna förlorar minst omkring 5,3 biljoner SEK varje år i olovliga finansiella flöden, inklusive skatteflykt. Detta utgör mångdubbelt större summor än hela världens samlade bistånd till samma länder.

I Afrika sker skatteflykten bland annat via holdingbolag på Mauritius. Ett upplägg som revisionsbolaget Deloitte tidigare i höst fick kraftig kritik för när det läckte ut. Inte heller vill de svenska storbolagen dela med sig om uppgifter hur mycket skatt de betalar i de länder de är verksamma. De säger sig följa lagarna i dessa länder, men hur mycket skatt de betalar är en hemlighet. Skatteflykten är i princip inte olaglig, enligt de kartläggningar som gjorts. Istället handlar det oftast om att utnyttja lagstiftningen, “Fiscal stability clause”.

Swedwatch skrev i våras en utförlig rapport om skatteflykt i Zambia där flera svenska storbolag är verksamma. Zambia förlorar enligt rapporten drygt sex miljarder kronor varje år i olovliga finansiella flöden och skatteflykt. Hos Sandvik, Atlas Copco, SKF och Ericsson saknas helt uppgifter i företagsredovisningarna om vilken skatt de betalar i Zambia. Samtliga av de undersökta företagen saknar publika skattepolicies som uttalar vilka principer bolagen följer för sin skatteplanering globalt.

Christine von Sydow, generalsekreterare i Action Aid i Sverige säger till SVD ”att det handlar om ett systemfel som bidrar till att hålla människor i fattigdom. Man får som företag fundera över om man vill vara en del av det eller inte.”

Christine von Sydow kommenterar att det ibland kan bli absurt om till exempel CSR-avdelningen på ett bolag satsar på att ge pengar till en skola samtidigt som man kanske inte betalar någon skatt alls.

När pengar används till välgörenhet som syftar till att dölja ett orättvist system, så är det lika orättfärdigt som när välgörenhet får ersätta välfärdens trygghetssystem. Det är politikernas ansvar att organisera solidariteten och medkänslan i såväl landstingen som i de globala företagens skatteplanering. Att spara in på rullstolar är lika fult som trixande med felaktig internprissättning, finansiella hybrider och ”Fiscal stability clause” för att slippa betala skatt i utvecklingsländer. Krav på land-för-land redovisning och omförhandlingar av dubbelbeskattningsavtal såväl som omförhandling av undantag i skattelagstiftningen är politikernas ansvar.

Välgörenhet och bistånd visar på sprickorna i de organiserade samhällssystemen men uppvisar också en ursprunglig vilja hos människan till rättvis lagstiftning och en politik för global utveckling och jämlikhet.