Idag avslöjar Expressen och Researchgruppen flera av identiteterna bakom anonyma näthatare på sajten Avpixlat. Förtroendevalda politiker i Sverigedemokraterna knyts med namn och ansikte till sina citat. Vissa står för det de sagt, med resultatet att de verkar komma från en annan planet. Andra väljer en smartare och fegare väg: Att förneka och skylla på hacking, obehörigt användande av deras datorer, med mera.
Hör ni ljudet av alla tusentals SD-medlemmar som nu upprört kräver att SD-ledningen ska ta i med hårdhandskarna mot den segdragna rasismkulturen i partiet? Har ni läst alla skarpa debattartiklar från alla hederliga SD-medlemmar ute i landet, som nu är heligt trötta på att ständigt förknippas med rasism och hat? Känner ni frustrationen i leden över att partiledningen vägrar ta avstånd från Avpixlat och uppmana sina medlemmar till bojkott av sajten?
Inte? I vilken annan partikultur skulle dylika avslöjanden kunna fortlöpa utan att medlemmarna slutligen reagerade, med kraft? Ibland är det tystnaden, inte det högt uttalade, som tydligast visar Sverigedemokraternas rasism och sexism.
Frustrationen finns där. Men den riktas inte mot hatsajterna, utan mot Expressen som publicerat avslöjandet. Expressen och Researchgruppen ägnar sig åt ”åsiktsregistrering” och olaga dataintrång, heter det. Avpixlat hotar till exempel med att de nu själva ska börja åsiktsregistrera och hänga ut journalister. Som om de någonsin gjort annat?
Det finns en yttre gräns för trovärdigheten hos den som ständigt hatar andra, och som när hen avslöjas väljer att utmåla sina granskare som de ”verkliga” hatarna. Bara en fulländad relativist kan ställa hataren och hatarens granskare bredvid varandra och kalla dem jämbördiga. Tyvärr ser vi många exempel på detta idag, nu senast på ledarsidorna i DN och SvD. Deras relativistiska hållning till människovärdets okränkbarhet gör det till en fortsatt gynnsam strategi för rasister på nätet att utgjuta sig över det ”goda, fina hatet” från antirasister som Researchgruppen, Expo, Inte rasist men, och inte sällan också Dagens Seglora.
Det är lätt att moralisera: Varför ska man ens som tidning ge sig in i denna hätska och hatiska miljö och fäktas? Det finns ju andra frågor att driva. Ja, kanske det. Men det är här som människovärdet är i fara. Det är här behoven finns. Vad vore det för kristen hållning att gå förbi de utsatta och välja de enkla, opportuna frågorna?
Så länge som de stora morgontidningarna fortsätter på sitt inslagna spår att ge allt större legitimitet åt rasismen, så behövs vi som motröster och som påminnelse om att allt inte är relativt. Inte ens hatet.
