I morgon är det 30 november, Karl XII:s dödsdag och numera även Kåldolmens dag.

Jag minns en dag på 1970-talet som måste ha varit 30 november. Jag befann mig mitt på dagen i Kungsträdgården och såg en grupp män komma fram till Karl XII:s staty och göra Hitlerhälsning. Då var Karl XII:s dödsdag som högerextremisternas högtidsdag något man knappast hörde talas om. Jag blev medveten om det när jag som tonåring med total förvåning såg några män frivilligt stå mitt i Stockholm mitt på ljusa dagen och göra Hitlerhälsning – inför Karl XII.

Under senare år har platsen runt Karl XII:s staty varit platsen för högerextrema demonstrationer och för motdemonstrationer. Här har det blivit synligt att det finns en kamp om det förflutna, om hur historien ska skrivas, som är en kamp om hur nuet ska beskrivas och framtiden formas. Under de senaste åren har vi stått där och frusit 30 november för att fira Kåldolmens dag. Hembygdsföreningar, folkdanslag, judiska, muslimska och kristna gemenskaper har tillsammans med andra organisationer samlats för att minnas Karl XII som en kung som var öppen mot den muslimska världen och dess kultur, som självklart levde i en mångspråkig, mångkulturell värld.

Det handlar om att synliggöra att svensk historia och svensk kultur växt fram ur relationer till andra kulturer, som när vindolmar kom hit och blev kåldolmar och när kaffet blev svensk nationaldryck. Vi har stått där i novembermörkret vid Karl XII:s staty och fört kampen om historien som en kamp om nuet och framtiden, lekfullt men på djupaste allvar, med kaffe och kåldolmar, med talarnas ord, med musik och våra huttrande kroppar.

Därför är lite synd att firandet i Stockholm i år sker på Historiska museet som en familjedag med mat, aktiviteter av skilda slag och föredrag som lyfter fram historieskrivningens roll. Själva dagen tror jag blir mycket bra. Det gläder mig att Kåldolmens dag också firas på detta sätt. Men går inte något förlorat om vi firar Kåldolmens dag och därmed återtar vår historia på en plats man väljer att gå till av intresse, där vi inte också syns för förbipasserande? Om vi inte uppfyller en offentlig plats med närvaron av en annan historieskrivning som växer ur en annan förståelse av nuet och vill en annan framtid än de där männen som plötsligt fanns där mitt på dagen en gång på 1970-talet?

Helgen ger oss fler tillfällen att vara med i kampen om historien. Kåldolmens dag är bara början. På söndag 1 december är det Världsaidsdagen då vi minns de döda och påminns om det arbete som ännu måste göras på alltför många platser i världen. Hur berättar vi historien för nuets och framtidens skull på Världsaidsdagen? Det är också 1 advent. Återigen berättar vi historien om Jesus som en berättelse om en annorlunda makt, en annorlunda konung, ett rike där de minsta är störst och de sista först. Hur berättar vi historien om honom i en tid då vi där vi för nuets och framtidens skull, för vår egen skull, måste fira Kåldolmens dag och Världsaidsdagen?