Idag firas den Internationella mansdagen. Eller firas är kanske att ta i. De flesta vet ju inte att den existerar. Men det är en dag då frågor som ska beröra specifikt män lyfts upp till ytan. Det handlar om att uppmärksamma positiva manliga förebilder, diskutera mäns hälsa och välbefinnande. Dagen kunde därför gott användas till att belysa några av de strukturella problemen kring manlighet idag.

Varför har så få män några nära relationer förutom äktenskapet? Varför är mäns hälsobeteende genomsnittligt betydligt sämre än kvinnors? Män äter mindre varierad kost, har större motstånd att ta sig till läkare vid hälsoproblem och dör också tidigare än kvinnor. Varför gör män allt sämre ifrån sig i skolan? Varför är kön en så stark avgörande faktor för kriminalitet? Hur är det med de många rösterna om att män diskrimineras i vårdnadstvister?

Den internationella mansdagen är inte en dag för att ”hylla mannen”, utan för att (precis som Internationella kvinnodagen) lyfta fram de djupt problematiska mönster som vi dras med i kulturen. Mönster som i mannens fall kretsar kring autonomi: Fysisk (till och med gentemot frukt och grönt), emotionell (gentemot vänner och familj) och mental (gentemot skolväsende och samhälle).

Sedan Antiken har ”manlighet” varit kopplat till offentlighet. Att vara ”man” var synonymt med en viss sorts självbestämmande, där männen i kraft av deras ekonomiska, kroppsliga och samhälleliga autonomi kunde uppträda som aktörer i offentligheten.

Men med tiden, kanske med moderniteten, lönearbetet och medborgartanken, har helt andra egenskaper hakat fast vid manlighetstanken. Manlighet beskrevs i klassisk förståelse som förmågan att genom behärskning av självet även behärska samhällslivet, men nu har manlighet också kommit att symboliseras av en förmåga att använda denna självbehärskning främst till att effektivt lyda order. Naturligtvis syns den bilden tydligast i militären, men också i många andra klassiskt mansdominerade yrken återfinns samma estetik.

Därmed präglas kanske manlighet idag av en besvärande dubbelhet, där ideal om autonomi ständigt står i kontrast med ideal om disciplin och lydnad. Det kan betyda många saker, och det är svårt att spekulera i det. Kanske innebär sådana inneboende motsägelser att det inte går att prata om ett sunt mansideal över huvud taget? En sådan tolkning inskärps av det vildsinta motstånd som kvinnor möter när de kräver sin rätt i offentligheten. Alltför sällan görs männen och manligheten själv till problemet.

Just därför är Valerie Solanas så fortsatt angelägen att läsa och förstå: Hennes hat mot männen är den perfekta spegelbilden av mannens hat mot mannen, kanske bäst iscensatt i filmen Full Metal Jacket, vars förvandlingsnummer mellan människa och djur inte står Solanas själv därefter.

Mattias Irving