Upptrappning av misstroende i förhållande till Ryssland och stora militärmanövrer tillsammans med Nato håller på att förvandla Skandinavien och Sverige till en potentiell krigszon. I det grundläggande övningsscenariot för det krigsspel som Nato denna vecka genomför kommer Sverige och Finland att vara fiktiva kris- och krigshärdar. För första gången deltar Sverige i en övning med Natos snabbinsatsstyrka, Natos Response Force, NRF, och detta sker med Skandinavien som krigsskådeplats. Inom ramen för NRF ska Sverige sedan hålla åtta stridsberedda Gripenplan med piloter och markpersonal redo för Nato. Så småningom trappas beredskapen upp med korvetter, en mekaniserad skyttebataljon och ett minröjningsfartyg av typ Koster.
Sedan Warszawapakten upplöstes har Natos övningar handlat om insatser för katastrofhjälp, fredsinsatser och terrorism. Men nu efterträds dessa fredsoperationer av rena krigsspel med svensk mark som stridszon. Sedan Nato lämnat ett ödelagt Afghanistan och Irak bakom sig planerar generalerna för ett krig med svensk mark som krigsskådeplats. Överstelöjtnant Ronel Reyes vid Joint Warfare Center i Stavanger slår fast ”Nu kan Nato åter igen träna som det skulle strida.”
Det är ingen tillfällighet att de svenska regeringspartierna samtidigt har aktualiserat Natomedlemskap som enda alternativ för svensk säkerhetsplanering. Starka krafter driver på och förslagen om anslutning till Nato duggar tätt. Försvarsmaktens framtidsanalys slår fast att vi är beroende av hjälp, och denna hjälp tolkas av många riksdagspartier som anslutning till Nato.
Men svensk säkerhetspolitik har under modern tid alltid handlat om fredsskapande och frånvaron av militära allianser. Tyngdpunkten har varit förebyggande av väpnad konflikt och fredsbyggande. Förtroendeskapande åtgärder och goda diplomatiska relationer till våra grannar har ingått i säkerhetspolitiken, också under kalla krigets dagar. Därför är den nuvarande säkerhetspolitiska debatten med Natoanslutning som enda fokus både farlig och otillräcklig.
Beslut och argumentation som utgår från rent militärstrategiska analyser och som glömmer fredsbyggande och förtroendeskapande åtgärder, tjänar inte Sveriges långsiktiga intressen. När politikerna tror att vi med hjälp av Nato kan klara ett krig skapar de en illusion av att det finns en vinnare i ett krig. Men att förvandla Sverige till en krigszon i en imperialistisk kraftmätning, med svenska medelklassfamiljer på flykt undan krigets fasor över Kattegatt och Nordsjön, är knappast en vinnares koncept.
Frånvaron av alternativ säkerhetspolitik i den svenska försvarsdebatten betyder inte att det inte finns sådana alternativ. Boken ”Fred, säkerhet, försvar” med Anders Mellbourn och Lars Ingelstam som författare ger en grundlig genomgång av alternativa fredsskapande säkerhetsstrategier i Sverige. De konstaterar också att den samlade hotbilden i svenskt närområde och Östersjön inte kan lösas med hjälp av enbart militära insatser.
Förebyggande av väpnad konflikt har av en enig svensk riksdag beslutats som önskvärt. (2000/01:UU4) I FN stadgan har också fredsskapande åtgärder skrivits in med uppmaning att ”vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för att förebygga fred och undanröja hot mot freden”. Likväl konstaterar Mellbourn och Ingelstam, har sådana åtgärder som politisk möjlighet enbart fått förströdd uppmärksamhet. Svenska politiker lämnar det effektiva fredsarbetet utan åtgärder och ägnar sig istället åt att föra in Sverige i ett allt tätare samarbete med en militärallians.
Svenska Kyrkan har en lång tradition av engagemang för fred och som ett led i detta ett väl genomarbetat program för att begränsa handel med krigsmaterial. Detta program är giltigt fram till 2014 då det skall omarbetas utifrån en ny omvärldsanalys. Det finns anledning att i samband med Svenska kyrkans omarbetning av sina positioner i förhållande till krigsmaterial, bredda anslaget till att gälla hela frågan om fred, säkerhet och försvar. Ett givet grundmaterial i en sådan omarbetning och breddning skulle utredningen ”Fred, säkerhet, försvar ” kunna vara. En opinionsbildning för att påverka de kommande försvarsbesluten att fokusera på förtroendeskapande åtgärder och fredsbyggande i Östersjöområdet istället för rent militära säkerhetsanalyser.
2014 är ett intressant år för fredsskapande opinioner. Då har Sverige haft fred (i meningen inte deltagit i väpnade fientligheter i vårt närområde) i 200 år. Det är också året för val till Europaparlamentet och till Sveriges Riksdag samtidigt som Försvarsberedningen lägger fram sitt huvudbetänkande. Att sluta upp tillsammans i en gränslös solidaritet och låta detta år präglas av ett historiskt omfattande fredsarbete är en värdig manifestation och en möjlig väg till fred.
