Marcus Birro skriver på Twitter: ”Snart har vi alltså en biskop som inte är kristen…” Det sammanfattar de attityder som vi hört från flera håll apropå utfrågningen av Ärkebiskopskandidaterna, och i synnerhet frågan om ifall Jesus eller Mohammed hade mest ”rätt”. En fråga som rätteligen får det att krypa i skinnet på varje dialogintresserad person. I såväl Kyrkans Tidning som Dagen har tongångarna sedan dess gått höga över att flera av kandidaterna valde att inte omedelbart skriva under på frågeställningen och förkunna Jesus överhöghet över Mohammed.

Så här ser idéutarmning ut i en trosrörelse: En stark ledare ger besked om hur saker förhåller sig och vad alla ska tro på. Istället för trygghet i ett fast ledarskap ger sådana uttalanden upphov till en osäkerhet som fortplantar sig genom leden i organisationen. Är det okej att inte hålla med en ärkebiskop som är tydlig och hårdför med just sin egen tolkning av till exempel jungfrufödseln?

Makt är en fråga om subtila samspel människor emellan. För eller emot. I det här laget, eller i det där laget. Jaha, du håller inte med. Växlingar i tonfall och hjärtlighet förråder upprättandet av inofficiella hierarkier och positioneringar.

Som högsta ledare för en så stor organisation som Svenska kyrkan måste en ärkebiskop ha modet att våga vara vag. Det ger ju friheten åt de konservativa att högljutt utbrista att vi måste få en mer Jesuscentrerad kyrka. Men det ger också möjligheten för de mer progressiva att ställa följdfrågan, vad ser vi när vi betraktar vår omvärld med Jesus blick?

Tydlighet har sin tid: Solidaritet med de utsatta får aldrig bli något att kompromissa med, eller relativisera bort. Då har vi sannerligen tappat vår identitet. Men vaghet har sin egen styrka, särskilt i en stor, tungrodd och uråldrig organisation som Svenska kyrkan, med sina tusentals anställda, alla med sin egen individuella gudstro och livsförståelse. Ett samtalsklimat som håller idéerna levande och stimulerar präster och lekmän att själva engagera sig kan aldrig vara dåligt för en kyrka.

Att likt Maria Ludvigsson i söndagens SvD (13/10) förväxla sådan frihet i tanken med luddighet i identiteten är ironiskt nog ett tankefel av samma slag som återfinns i vissa radikala vänstermiljöer. Att reflektera över samhället, att bedriva självkritik, att inte omedelbart ställa den egna doktrinen i konflikt med andras, anses där vara kontraproduktivt för den egna saken. Här har vi tänkt färdigt. Mer diskussion gör bara projektet luddigare och folk osäkra. Revolutionen kommer om vi bara vågar peka med hela handen och fäster oss vid ett starkt ledarskap.

En sådan attityd vill jag inte se få fäste i vår kyrka. Vi frälser inte folk med revolution, eller genom att ställa människa mot människa. Vi missionerar inte med svärd, utan genom att verka för en värld där svärd är obsoleta. Men freden är en skör planta. Den behöver värnas. Och det görs bäst genom att kyrkan som helhet genomsyras av frimodighet, öppenhet och ärlighet.

Mattias Irving