Mitt bisamhälle håller på att förbereda sig för en hård tid i bisamhällets cykel. Hela samhället ska övervintra och kommer att gruppera sig i en klump där man turas om att vara ytterst i klotet och på så sätt hålla värmen. Innan bisamhället övervintrar dödar de alla drönare eftersom de endast utgör en belastning.
När Barack Obama och Fredrik Reinfeldt skakar hand är det två skuldsatta nationer som är allt annat än fria. Den som är satt i skuld är inte fri. Finanskrisen har sin grund i för stora skulder, nyliberala ekonomer har lurats och sagt att skulderna var ointressanta.
I USA uppgick år 2008 de samlade skulderna, det vill säga hushållen, företagen, finanssektorn och den offentliga sektorn till 296 % av BNP. I mitten av 2011 hade siffran sjunkit till 279 %. De samlade skulderna i Sverige 2012 utgjorde 490 % av BNP. Sverige har alltså mycket hög skuldsättning, fast finansministern brukar tala om ordning och reda i statsfinanserna. Detta beror på kraftigt skuldsatta hushåll, framför allt i form av bostadslån, och på en stor finanssektor vars skulder uppgår till 273 %. Det betyder att vi alla blir betalningsskyldiga i ett krisläge.
Den ekonomiska krisen är inte över. En ekonomi som bygger på en ständig expansion av skulddriven materialistisk konsumtion är ekologiskt ohållbar, socialt oacceptabel och ekonomiskt instabil.
Det finns nog anledning att börja fundera på hur ett samhälle kan hålla samman i hårda tider. I en värld där konsumtionssamhället tycks köra i full fart mot en katastrof och klimatförändringar är oundvikliga krävs det en jämlikhetsideologi. En ideologi som kan mobilisera alla till samarbete med nya mål långt mer komplicerade än tillväxtideologins. Eller som Barack Obama formulerade problemet 2008: ”Till sist kommer denna ekonomiska dagordning att inte bara kräva nya pengar. Den kommer att kräva en ny samarbetsanda … Vi kommer att uppfordras att delta i gemensamma uppoffringar och gemensam välfärd.”
Om samhället ska kunna skapa denna nya samarbetsanda krävs uppoffringar där vi som bina behöver turas om att vara ytterst i klotet och på så sätt hålla värmen. Ska en gemensam välfärd kunna upprätthållas blir det nödvändigt att släppa en del av ballasten som äter upp de ekonomiska tillgångarna.
Den allt uppslukande krigsmaskinen är en sådan ballast. USA spenderar sju gånger så mycket kapital på utveckling av nya vapen som EU-länderna tillsammans. Satsningen på nya vapen innefattar också utveckling av nya drönare som på egen hand söker upp och dödar människor. Beslutet att döda tas inte ens av en människa framför en datorskärm utan enbart av roboten. Men i år har FN för första gången sammanställt en rapport i vilken man uppmanar konstruktörerna att stoppa utvecklingen av dessa robotar. Innan man går vidare behöver många etiska dilemman utredas.
På några få år har världen vant sig vid rapporteringen om USA:s attacker med obemannade flygplan i Pakistan, Somalia och Jemen. Men byborna som lever med drönare hovrande över huvudet vänjer sig inte. De som får leva med skräcken och saknaden efter oskyldigt mördade vänjer sig inte. Obama har mer än någon annan president förlitat sig på att drönarna ska göra jobbet i kriget mot terrorismen. Effekten har blivit den motsatta. Drönarattackerna gör att USA uppfattas som fiende, inte som vän. Gasattacken i Syrien har skördat ofattbart många offer och vållat ett obeskrivligt lidande men vi får inte glömma att drönarattackerna bara i Pakistan har dödat runt 3000 människor varav 900 civila och 176 barn.
I en demokratisk rättsstat ska en människa få sin brottsanklagelse prövad av en opartisk domstol. Drönarna bortser helt från sådana krav och mördar människor som anklagas för terrorism utan rättslig prövning. Därför är utvecklarna och användarna av sådana vapen demokratins dödgrävare. Sverige som tidigare var ett neutralt och fredsälskande land är nu en pådrivande aktör inom utvecklingen av europeiska attackdrönare. När Sverige satsar 750 miljoner på att utveckla sådana vapen kan man undra när dessa vapen ska användas?
Barack Obama och Fredrik Reinfeldt har inte mycket att lära av varandra men båda har mycket att lära av bisamhället. Först behöver de göra sig av med drönarna istället för att utveckla dem. I en freds- och säkerhetspolitik som sätter fred, mänskliga rättigheter och nedrustning i främsta rummet finns ingen användning för mördarmaskiner. Sedan behövs strategier för en ny samarbetsanda där man turas om att vara ytterst i klotet för att hålla värmen.
I ett samhälle som ska klara en svår tid för sin överlevnad krävs andra strategier än ekonomisk tillväxt och drönare.
