Valfrihet och oberoende är en sällsynt vara för den som är ung i dag. Jakten på den individuella friheten blev så intensiv att det som skulle fångas slank ur nätet.
Att vara ung i dag och vilja flytta samman med någon som man önskar dela vardag med betyder ett närmast oöverstigligt ekonomiskt projekt. Efter att ha avslutat de grundläggande studierna, ofta med betydande studieskulder, möter man en arbetsmarknad som inte lovar fasta anställningar och ett banksystem som inte bara kräver fast anställning för att låna ut pengar till en bostadsrätt utan också några hundra tusen till egen insats.
Även om man är modest i sina krav och nöjer sig med en tvårummare, eller kanske en trerummare, så kostar det omkring två eller tre miljoner kronor. Räntorna är visserligen låga i dag, men de kommer med all sannolikhet att stiga. Därför kräver den ”ansvarskännande” banken att man har inkomster som klarar ca sex till sju procents ränta för att man ska bli accepterad som låntagare.
Som om detta inte var nog måste de som går in under dessa slavliknande förhållanden också räkna med att förlora betydande delar av den lånade summan. Det är inte osannolikt att det som liknar en bostadsbubbla spricker och faller samman. Skulle man av dessa skäl vilja bo skuldfri i en hyresrätt får man räkna med tio till tolv års kö innan det är dags att flytta in.
Detta är den ”frihet” som erbjuds den som är ung i ett marknadsorienterat samhälle med en avreglerad ekonomi. Den osynliga handen har låtit finanskapitalet få makten över de ekonomiska villkoren och styra så att unga vuxna, utan rika föräldrar, måste sätta sig i en livslång skuldfälla för att få flytta in i en medioker liten lya där man kan sova och laga sin mat.
Bostadslånen kan liknas vid finansiell livegenskap. All övrig konsumtion blir nedprioriterad för att klara boendet. Men bankernas avkastning på det egna kapitalet: 25 – 40 procent ger utrymme för svällande bonusar och snedvridning av kapitaltillgången i den reala ekonomin.
Nu är Sverige inte unikt. Genom Sveriges privilegierade utgångsläge har det tagit längre tid att nå krisläge än i andra länder, men i horisonten tornar skuggmolnen upp sig: situationen i Sverige i dag liknar den spanska innan krisen slog till där. De kunde också skryta med ordning och reda i statskassan men tillät en alltför stor stor skuldsättning i den privata bostadssektorn. Oviljan att ta tag i kreditmarknaden och att enbart koncentrera uppmärksamheten på ”tillväxt” och ”räntemarknad” är ett uttryck för oförmågan att se var problemen uppstår.
Vid minsta förbättring på arbetsmarknaden eller i inköpschefernas prognossiffror ropar man faran över. Man glömmer liksom bort att de positiva siffrorna blåsts upp av tillfälliga injektioner av bedövningsmedel bestående av billiga krediter. Den stora svulsten av uppblåsta börser och skuldsatta imperier skickar fortfarande ut nya metastaser som sprider sig till länder som ännu inte drabbats av krisen. Världens centralbanker försöker bota skuldkrisen med expansiv penningpolitik i form av 12 500 miljarder nyskapade dollar, eller 24 gånger Sveriges BNP.
Krediter handlar om pengar. Så länge som pengarna används för produktiva projekt som även ökar produktionen blir det ingen kris. Om penningmängden ökar och pengarna används på ett begåvat sätt ökar produktionen och priserna förblir stabila. Då är mer kapital en verksam åtgärd. Men vad avregleringsekonomerna hade glömt är att om nya pengar skapas som inte används för att införa ny teknik, eller sätta igång ny produktion, utan bara används till lyxkonsumtion eller spekulation i finansiella äventyr då blir finansiella bubblor det ofrånkomliga resultatet Om de nya krediterna används till spekulativa bostadsköp istället för nyproduktion så växer bostadsbubblan och gör ont värre. Till slut blir låntagarna ur stånd att återbetala lånen och kreditgivningen förvandlas till osäkra fordringar.
Vi är indragna i ett stort ekonomiskt experiment som tog sin början under 80-talet. Det har varit en tid med finansiell avreglering i industriländerna och globalisering av kapitalmarknaderna. Under denna tid blomstrade internationell handel men det var också då som de snabbt expanderande kapitalströmmarna konkurrerade ut varor och tjänster som investeringsobjekt. Valutaspekulation lönade sig bättre än produktion. Situationen på bostadsmarknaden liknar dilemmat i många högt skuldsatta stater som nu står under förmyndarskap av IMF, finansinstitut och banker.
De gränsöverskridande kapitaltransaktionerna blev efter avregleringen mer än tjugo gånger större än handelsutbytet. Biltillverkaren Nissan gjorde mer pengar på spekulativa investeringar än på sin kärnverksamhet. Vitvarubranschen skyltade med sina förmånliga krediter för att de tjänade mer pengar på räntor och avgifter än på varorna.
Långsamt har vi dragits in i ett samhälle som lever på kredit. En grupp kritiska ekonomer karaktäriserar finanssektorn som “en spegel vilken man sätter mitt emot en annan spegel och som då fortsätter att ge reflektioner i all oändlighet”. Dessa ”deriverade” produkter uppskattades för fem år sedan ha passerat en biljard (en miljard miljon miljarder) dollar vilket motsvarade tjugo år av världens samlade produktion utan att varorna i verkligheten finns till. Kejsaren är naken!
Om vi som står mitt i denna process vill ta vårt ansvar måste vi först tala om detta som en systemkris. Det är inte fattiga och utmätningshotade pensionärer eller unga vuxna som är slarviga med pengar, eller för lata att jobba, som är orsaken till krisen. Det är inte heller några naturlagar utan ett av politiker och ekonomer riggat finansiellt och ekonomiskt system som är orsaken till krisen. Det är dags att ställa krav på förändring. Som Bank of Japan-chefen Haruhiko Kuroda enligt Bloomberg News säger: ”Det globala finansiella samfundet behöver hantera frågor som kapitalkontroll, finansiell reglering och övervakning”.
