”Afrikanska regeringar måste göra mer för att vanliga människor ska få ta del av de rikedomar som den goda tillväxten i Afrika just nu ger” sa Kofi Annan när han Inför World Economic Forum (WEF) lade fram en ny rapport om många Afrikanska länders nya möjligheter att lyfta miljoner människor ur fattigdom.
Men det är inte bara Afrikanska regeringars ansvar att se till att den förväntade Afrikanska tillväxten på 5,5 procent kommer afrikanerna till del. Kontinenten står inför ett vägskäl. Ska tillväxten gå till sjukvård, utbildning och vägar eller ska pengarna försvinna in i de globala företagens kassakistor? Ska det bli en tillväxt utan nya jobb där klyftorna mellan rika och fattiga ökar eller ska pengarna stärka demokratin och ge regeringar makt att samla in skatter och förhandla fram bra kontrakt med de internationella storbolagen? Hur många ger något tillbaka och hur många suger bara ut vad de vill ha?
Inför WEF i Kapstaden, som avslutades förra veckan, var det Klondyke-stämning. Den afrikanska kontinenten har rest sig. Handeln mellan Afrika och Kina, Indien och Brasilien har ökat från omkring 26 procent till nästan 40 procent under 2000-talet och 2009 gick Kina om USA på listan över Afrikas främsta handelspartner.
Alla vill nu ha sin del av tillväxtkakan och utländska bolag investerar i gruvdrift och fabrikskonstruktioner, markköp och handelsavtal. Afrika reser sig – men inte afrikanerna. Handel och globalisering har ökat välståndet och levnadsstandarden för många men också spätt på klyftorna mellan rika och fattiga.
Sverige är inget undantag. Svenska företag och den svenska regeringen prioriterar ekonomi framför en solidarisk etik och moral. En delegation på fem ministrar inledde sin Afrikaturné med ett besök i Addis Abeba, bara månader efter att de svenska journalisterna hade frisläppts. Ett besök som knappast signalerade krav på fördjupad demokrati eller ökade respekten för mänskliga rättigheter i Ogadenprovinsen.
För bara ett år sedan lämnade statliga Vattenfall ett biomassaprojekt i Liberia. Nu ligger vattenfalls biomassa och ruttnar medan lokalbefolkningen har förlorat sin försörjning. I samarbete med Buchanan Renewables Fuel (BRF) skulle Vattenfall utvinna biomassa av gamla gummiträd. Det var ett led i Vattenfalls strategi att minska koldioxidutsläppen.
Företaget erbjöd skogsbönder i Liberia att rensa ut gamla gummiträd, sätta nya plantor och underhålla dem i sju år, den tid det tar för gummiträd att producera råvaran latex. Sedan de befintliga gummiträden skövlats visade sig projektet olönsamt och Vattenfall drog sig ur. De svenska bolagen hade ingen exitstrategi för att minska de negativa följderna som sortin fick för lokalbefolkningen och skogsbönderna har nu förlorat sin försörjning.
Vattenfall valde att täcka BRFs förluster med 1,3 miljarder istället för att kompensera bönderna.
Ett annat exempel på oansvarig verksamhet är statliga Vattenfalls import av uran från Namibia som är ett land med svag lagstiftning och svag myndighetskontroll. Ansvaret ligger därför på Vattenfall och Rio Tinto som bryter uran i Rössinggruvan. Stora oklarheter råder både om miljö- och hälsoeffekter av det radioaktiva avfallet som bildas av brytningen och om hur en framtida nedläggning av gruvdriften skall gå till. Arbetare och lokalbefolkning har stora hälsoproblem, som de själva anser beror på arbetet i gruvan och Vattenfalls sporadiska kontroller av verksamheten är otillräckliga.
De negativa nyheterna från Lundin Oils Oljeprojekt i Ogadenprovinsen och Sydsudan samt Lundin Minings gruvprojekt i Kongo Kinshasa torde vid det här laget inte vara någon hemlighet för någon svensk. Rapporteringen från deras verksamhet i Afrika handlar om byar som jämnas med marken, attackhelikoptrar som fördriver människor från deras boplatser och svenska journalister som fängslas för att de vill avslöja förhållandena där.
Saabs vapenaffärer i Sydafrika är heller inget att vara stolt över. Försäljningen av 26 Jas Gripen plan kantades av att svensk, brittisk och sydafrikansk polis fick anledning att utreda mutbrott i samband med affären. Den svenska förundersökningen lades ned i brist på bevis och den sydafrikanska lades ned av politiker efter att den pekat ut den sydafrikanska regeringen som medskyldig. Den engelska förundersökningen lades ned efter en uppgörelse med BAE Systems där BAE betalade ut 3,7 miljarder i skadestånd.
I Ghana har Sandvik, Atlas Copco, SEB och Exportkreditnämnden varit inblandade i en gruvverksamhet där bolaget dödade minst fem människor och misshandlade de som protesterade mot bolagens konfiskering av mark och miljöförstöring.
I Kongo Kinshasa köpte Svenska Mineral Invest bevakningstjänster från soldater som tillhört ett förband misstänkt för etnisk rensning av minoritetsbefolkningar. Det svenska företaget brast när det gäller grundläggande socialt ansvarstagande och respekt för mänskliga rättigheter, trots att de lockade svenska aktieägare med lönsam guldutvinning med miljövänlig och etisk profil.
Den rapport som Kofi Annan lade fram i WEF menar att alla har ett ansvar. Vi har alla ett ansvar för att skapa internationella regler med transparens inom kontraktsskrivning för att motverka korruption. Det krävs klausuler i kontrakten där respekt för mänskliga rättigheter skrivs in.
Bolagen som är verksamma i Afrika har också själva en skyldighet att betala skatt i de afrikanska länder de verkar i. Multinationella företags oansvariga skatteplanering gör att afrikanska länder går miste om enorma intäkter som hamnar i skatteparadisen. Ansvaret för Afrikas utveckling är också vårt.
