Andreas Cervenka skrev en krönika i Svd med rubriken Misstänksamhet är det nya normala, där han förstod William Blakes uppmaning ”se världen i ett sandkorn” bokstavligt. Fast han valde en sandlåda. ”Mitt och ditt. Att glo på barn i en sandlåda kan vara det snabbaste sättet att greppa det världsekonomiska läget. Allt mer kretsar kring något väldigt grundläggande: frågan om mitt och ditt.”
Andreas Cervenkas reflektioner hade sin grund i Cypernkrisen där plötsligt den ”dumma” frågan huruvida mina sparade pengar finns på banken eller ej fick ett nekande svar. Skillnaden i trygghet mellan att ha sina pengar på banken eller under en madrass, minskade radikalt. Den som lånar ut sina pengar till en bank gör det för att få ränta och ett löfte att få dem tillbaka – om banken kan, måste man numera tillägga. På Cypern blev utlånarna, eller ska vi kalla dem insättarna, förvandlade till fordringsägare i en konkurs.
Misstänksamhet har blivit det normala. Ovissheten, som är grunden för osäkerhet, är maktens viktigaste verktyg. Därför strävar kapitalets bakomliggande ekonomiska maktteori efter att strukturera och skärpa kraven på dig som motpart och samtidigt ”avstrukturera”, det vill säga avreglera, sina egna skyldigheter. Om du inte betalar in dina räntor på bostadslånet i tid väntar en välstrukturerad maktapparat runt hörnet för att flytta ut dig och ditt bohag på gatan. Om banken inte kan betala förlorar du dina insatta pengar och får via skattsedeln också betala bankens övriga skulder.
Under den senaste tjugoårsperioden har det blivit allt fulare med ”bidrag”. Ett bidragssamhälle som utjämnar förmögenhetsskillnaderna är något som föraktas i den nyliberala propagandan. Avregleringarna har å andra sidan glorifierats fast de hjälper till att slita sönder de fasta och stabila mönster som skapade en smula trygghet för dem på minussidan av förmögenhetsklyftorna.
Misstänksamhet och oförutsägbarhet har tagit trygghetens plats. Individualism, intuition, impuls och ögonblickets infall i de djärva entreprenörernas paradis, lurar nyttiga idioter till gästspel. Ovissheten och otryggheten i det gamla klassamhället håller på att återvända som detta samhälles obändiga och ofrånkomliga gäst, en gäst som inte vill gå hem hur ovälkommen han än är.
Samtidigt som ett fåtal fattiga länder börjar komma ifatt den rika världen är skillnaderna mellan de rikaste och fattigaste på jorden enorma och väntas öka. ”Vi ser hur en långvarig trend nu har vänt, från en ökande ojämlikhet mellan nationer och en konstant eller minskande ojämlikhet inom nationerna till en minskande ojämlikhet mellan nationerna och ökande ojämlikhet inom dem” konstaterar Glenn Firebaugh i sin bok ”The New Geography of Global Income Inequality”.
Det är inte den svaga och lilla människan som får sin frihet och trygghet när kapitalet avregleras. Inte heller demokratin och det folkvalda parlamentets inflytande över samhället förstärks. Det är det fritt flytande kapitalet som fått en diktators makt att styra i de politikfria globala flödesrummen. Där söker kapitalet ständigt efter nya jungfruliga marker att exploatera.
De politiker som släppte lös och avreglerade kapitalet befinner sig nu i samma situation som småspararen inom bankens svängdörrar, de åker ut lika snabbt som de kom in, om de inte följer de avreglerade spelreglerna. Där blir de själva föremål för de ovissheter som uppkommer ur den globala ekonomin och där begränsas deras handlingsförmåga av det nya maktunderskottet. Den som är satt i skuld är inte fri.
I frånvaron av en global reglering tvingas politikerna steg för steg att öka sin nations skuld. I denna process ställer det kapital som ackumulerats i de ”högt utvecklade” delarna av världen krav på strukturrationaliseringar. Kapitalägarna vill obehindrat återskapa förhållanden som de såg ut före den sociala demokratiseringen av samhället. Avståndet mellan högt utvecklade och fattiga länder krymper. Den fullständigt gränslösa ökningen av avståndet mellan dem som har och dem som inte har återvänder med full kraft i de länder som trodde sig ha undanröjt de mest flagranta sociala ojämlikheterna.
Handlingsutrymmet för politikerna har begränsats med hjälp av handklovar ur den så kallade normpolitiken: inflationen får inte vara högre än-, budgetunderskottet inte större än-, statsskulden inte mer än-, utgiftstaket får inte spräckas, riksbanken ska vara självständig och inte lyda politiker. Politikernas roll i bankväsendet begränsas till att garantera bankernas fortbestånd genom nationella stålbad och inlösen av internationella skulder i händelse av kris. Resultatet visar sig i form av misstänksamhet och otrygghet, eurokris av skrämmande proportioner, arbetslöshet och utanförskap, konsumtion på kredit och bubblor på bostadsmarknaden, medan främlingsfientliga krafter gnuggar händerna.
