Den svenska försvarsindustrin börjar allt mer likna Sofokles skildring av Odysseus. Utan att tveka låter han sina mål helga vilka medel som helst, han är ständigt beredd att anpassa sig till nya situationer, att byta roll och att iföra sig nya masker. Frågan är om han alls har någon given identitet, om han är något annat än en uppsättning masker?

På samma sätt kan man fråga sig om svensk försvarsindustri över huvud taget har några etiska riktlinjer och någon moralisk identitet? Tidningsspalterna har knappt hunnit kallna efter mutmisstankarna i Telia Sonera affären förrän avslöjandet om mutmistankar mot Saabs försäljning av försvarsmateriel i Pakistan dyker upp.

Telia Sonera köpte en licens, för 2,3 miljarder kronor, av en 20-årig kvinna med bakgrund i modebranschen. Händelsevis råkade hon också vara dotter till den Uzbekiske diktatorn. För de flesta ett tydligt exempel på korruption, men inte för Telias dåvarande styrelse. Av samma anledning är namnet Bofors synonymt med ordet muta i Indien. Redan innan de nu avslöjade mutmisstankarna vid försäljningen av övervakningssystemet Erieye i Pakistan, har Saab befläckats med mutanklagelser i Sydafrika, Tjeckien och Österrike.

Många företagsledare vittnar om hur svårt eller omöjligt det är att spela efter samma spelregler som i Sverige när man kommer till exempelvis Mellanöstern eller delar av Afrika eller Pakistan. Det är i sådana lägen man likt Odysseus anpassar sig till nya situationer genom att skaffa en agent, som får några procent av kontraktsvärdet om det blir en affär. Hur den agenten använder pengarna vill man helst veta så lite som möjligt om. Och man kan knappast garantera att någon del av dem inte har gått till mutor.

I Saabs affär med Pakistan var detta upplägg en medveten strategi. Saabs Chefsjurist Anne Gynnerstedt hade varnat för denna strategi och föreslagit en annan modell: utfört konsultarbete skulle ersättas istället för att betala provision på kontraktsvärdet. Saabchefen Åke Svensson valde att inte lyssna på varningarna, kanske för att det ju då inte funnits några medel till mutor.

Det har efter Telia Sonera-affären blivit på modet att tala om ”corporate social responsibility”, csr, eller ansvarsfullt företagande. Det innebär att man ställer upp omfattande och välformulerade ståndpunkter om samhällsansvar som bland annat innefattar korruption och mutor.

Det kan synas som om dessa csr-mål ibland enbart tjänar syftet att skyla sin nakenhet med. Eller vad ska man tycka om Svensk Exportkredit (SEK), som trots sina mål att begränsa korruption finansierade Saabs affär med Pakistan. Detta land som tillsammans med Nigeria ligger på 139.e platsen i den etablerade korruptionsrankingen från Transparency International. Och vad ska man tro om Statliga Exportkreditnämnden som utfärdade garanti för exportkrediten trots att de enligt egna målskrivningar ska avkräva företagen intyg på att det inte förekommer korruption i affären och därefter själva göra egna kontroller. Och hur tänker de göra nu när Saab ska ersätta och reparera de skadade planen?

Att byta till nya roller och iföra sig nya masker verkar gå snabbt, också för aktörerna på den scen där stat och försvarsindustri uppför sitt drama. För mindre än ett år sedan lämnade Sten Tolgfors regeringen i samband med Saudiaffären och nu är han delägare och public affairs-chef på en konsultfirma som jobbar för vapentillverkaren Saab. Hur oberoende är EKN-chefen(Exportkreditnämnden) Karin Apelman med sin bakgrund på Saab och hur oberoende kan förre sabbchefen Åke Svensson vara i SEK:s styrelse som nu ska behandla nya Saab krediter? Och vilken roll i samarbetet mellan politiker och försvarsindustri spelar gamla avsuttna socialdemokrater som tjänat vapenindustrin såsom Jan Nygren och Göran Persson?

I Sverige tror vi ofta att vi är bättre på etik och moral och att ta hänsyn till mänskliga rättigheter än vad vi i själva verket är. Av rädsla för att störa affärerna ställer vi inte tillräckligt höga krav. I praktiken har vi inte någon utvecklad idé om etiska strategier i näringslivet.