Att en stor majoritet i FN röstade för ett legalt bindande internationellt avtal med normer för internationell vapenhandel var glädjande. Det här avtalet ger det internationella samfundet möjligheter att bekämpa den illegala vapenhandeln och hindra försäljning av vapen där risk för brott mot de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitärrätten föreligger. Också kravet som förbinder stater att bedöma om det föreligger risk för könsrelaterat våld i den nationella riskbedömningen av mottagarlandet är betydelsefullt.

Avtalet ger oss för första gången globala normer för kontroll av handeln med krigsmaterial och är därför en viktig milstolpe i försöken att begränsa den omfattande marknaden för krigsmateriel.

Kritik av avtalet saknas dock inte. Den allvarligaste kritiken av avtalet har handelsminister Eva Björling oavsiktligt formulerat. Hon konstaterar i en kommentar att för Sveriges del betyder inte avtalet någon avgörande förändring då vi redan har en gällande lagstiftning som reglerar vapenexporten. När ett land som Sverige inte berörs av det antagna vapenexportavtalet har det antingen för många kryphål eller har det för dåliga sanktionsmöjligheter.

Sverige säljer mest vapen i världen, räknat per person, och under 2011 sålde Sverige vapen för 13,9 miljarder till 63 länder. Mer än en tredjedel av vapenexporten levererades till ickedemokratiska länder, såsom Saudiarabien och Pakistan. Också de leveranser som gjordes till länder som är involverade i väpnad konflikt Pakistan, USA, Indien och vapenfabriken i Saudiarabien, visar på behovet av en strängare kontroll och en mer transparant efterlevnad av de egna riktlinjerna för vapenexport.

Handelsministerns obekymrade kommentar till avtalet visar på risken att staterna väljer att utnyttja de potentiella kryphål som finns i avtalet. För Svenska Kyrkan och andra organisationer som arbetar för fred blir det viktigt att bevaka och arbeta för att avtalets avsikt, att begränsa och reglera den internationella vapenhandeln, blir genomfört och att svensk vapenexport till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter får ett stopp.

Ett exempel på kryphål i avtalet är att det endast omfattar ett begränsat antal vapenkategorier, och att det helt utelämnar andra vapen så som drönare, personminor och klustervapen. Inte heller framtida vapensystem som kommer att utvecklas eller gåvor och leasing av vapensystem omfattas av avtalet.

Att den svenska regeringen faktiskt mörkar vapenexport och lånegarantier till diktaturer visar det politiska spelet bakom miljardaffärerna med Pakistan. Det är uppenbart att vapenexport till Pakistan strider mot Sveriges riktlinjer för vapenexport. Att exportera vapen till ett land som håller på att falla sönder som stat är knappast i överenskommelse med de svenska riktlinjerna. Sverige förbjuder export till länder i väpnad konflikt och där situationen för de mänskliga rättigheterna är åsidosatta. Ett mer instabilt land än Pakistan får man leta efter. Det senaste året har präglats av sekteristiskt våld med en serie sprängdåd, samtidigt som president Zardari har hamnat i konflikt med domarna i högsta domstolen i sitt eget land.

Svenska Kyrkans medvetna kamp, tillsammans med flera andra organisationer, för att förbjuda klustervapen var med all sannolikhet en del av den opinion som till slut fick Sverige att skriva under konventionen mot klustervapen. Samma opinionstryck fick Sverige att 2012 också ratificera avtalet och inleda skrotning av det svenska klustervapnet Bombkapsel 90.

Att Socialdemokrater för tro och solidaritet fick den socialdemokratiska partikongressen i år att besluta om ett demokratikriterium för de länder som ska ta emot svenska vapen är ytterligare en bekräftelse på att organisationernas arbete med att begränsa vapenexporten gör skillnad.

Ett fortsatt engagemang och ett fortsatt långsiktigt arbete med global organisering av det civila samhället för att begränsa vapentillverkning blir säkert nödvändigt för att Sverige och de övriga 164 staterna ska ratificera och implementera det nya ATT (Arms Trade Treaty) avtalet. Det är av yttersta vikt att detta informationsarbete inte bara blir en uppgift för Svenska Kyrkan centralt utan att engagemanget får fäste också i lokala församlingar, diakonalt arbete och i samarbete med lokala fredsorganisationer.