Verkligheten speglas ibland allra bäst genom fiktionen och många av både 00-talets och de senaste årens svenska och utländska spelfilmer låter klassperspektivet ta plats i sina historier. Att klass också är en kryddig dramaturgisk ingrediens förtar inte uppsåtet hos filmkreatörerna, skriver Dagens Segloras filmkrönikör Ylva Liljeholm och passar på att hylla Ettore Scolas ”Vi som älskade varandra så mycket” från 1974.
”Sebbe”, ”Svinalängorna”, ”äta, sova, dö” eller kommande ”Mig äger ingen”. Klassfrågorna verkar ta en allt större plats på de vita dukarna. Det är bra. Verkligheten speglas ibland allra bäst genom fiktionen och många av både 00-talets och de senaste årens svenska och utländska spelfilmer låter klassperspektivet ta plats i sina historier. Att klass också är en kryddig dramaturgisk ingrediens förtar inte uppsåtet hos filmkreatörerna. Publiken älskar underdogs!
När jag ser om en av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier – Ettores Scolas ”Vi som älskade varandra så mycket” från 1974 ser jag en film som också har frågan om klass som ett bärande tema genom hela den mångfascetterade historien. ”Vi som älskade varandra så mycket” innehåller nästan allt. Politik, romantik, sentimentalitet (när den är som bäst), filmhistoria, mänskliga relationer. Har ni inte sett den så gör det!
Filmen kretsar till de tre vännerna Gianni, Nicola och Antonio som träffades i partisanrörelsen under andra världskriget. Vi följer dem genom åren fram till 70-talet. Deras vägar skiljs åt när freden kommer. Nicola blir lärare och filmkännare (”Vi som älskade… är förutom en massa andra saker också en hyllning till Italiens neorealistiska filmtradition med regissörer som de Sica och Fellini i spetsen).
Gianni fortsätter sina advokatstudier men hamnar på grund av ärelystnad i familjen Catenaccis klor. Catenaccis är simpla uppkomlingar i byggbranschen och skyr inga medel för att fylla bankkontona. Gianni gifter sig med dottern i familjen, blir rik och mäktig och mycket olycklig. Både för att han därmed överger sitt livs kärlek, Luciana, och sina vänsterpolitiska ideal som grundades under partisanåren. Antonio återgår till det arbete han hade före kriget – som bårbärare på ett sjukhus i Rom.
Luciana, en vacker och naiv flicka från landet, kommer till Rom för att bli skådespelare. Hon blir förälskad i Antonio men överger honom för Gianno som i sin tur överger henne för Edina, dottern i familjen Catenacci. Fattig och olycklig försöker Luciana ta sitt liv men räddas av Antonio och starkt kaffe. Nicola som övergett sin familj för att rädda världen med Rom som utgångspunkt hamnar tillfälligt i säng med Luciana och vänskapen mellan de tre vännerna är därmed ordentligt sargad.
Åren går och Luciana och Antonio träffar på varandra av en slump – båda rätt så desillusionerade av livet och de politiska idealen som aldrig fick fäste i efterkrigstidens Italien. Luciana har fått en son, oklart med vem och hennes skådespelarkarriär är därmed över.
1970-talet kommer med ekonomisk kris och hög arbetslöshet. 25 är har gått och av en slump träffas Gianni och Antonio på en parkeringsplats. Antonio vet inte att Gianni kommit upp sig och uppfattar att han jobbar som parkeringsvakt. Och Gianni, som skäms över sina svikna ideal, spelar med. Jag fick lite problem, säger han urskuldande när Antonio upprörs över att en advokat tvingas arbeta som en simpel parkeringsvakt.
Näst sista scenen i filmen utspelas på natten utanför en skolbyggnad. Människor har samlats i hundratal för att köa för en skolplats. Ett ruttet samhällssystem erbjuder inte skolplats åt alla barn, trots att skolplikt föreligger. En eld brinner och någon tar upp den gamla sången från partisantiden ”E io ero Sandokan” (vad jag förstått så är det inte en äkta partisansång, den är bara skriven som en sån till filmen). De tre vännerna kommer dit, anförda av Antonio som vill överraska de andra.
Luciana är överraskningen. Hon har bildat familj med Antonio. De är fattiga men lyckliga. Gianni återser sitt livs kärlek och erkänner för Luciana att han tänkt på henne varje dag. Inte jag, svara hon. Jag arbetar, tar hand om barnen, kämpar med ekonomin. Och jag älskar Antonino. Gianni inser att han inte hör dit och smyger iväg med Antonia greppar en megafon och håller ett brandtal till alla om att ockupera skolan istället för att slåss om platserna.
I en intervju inför den svenska premiären säger manusförfattaren Angenore Incrocci:
”Eftersom filmen vill visa vad en generation gjort och inte gjort, faller det sig ganska naturligt att låta dessa huvudpersoner tala: proletären, mannen av ringa börd som alltid jobbat, den intellektuelle som försöker göra kulturen till sitt vapen och mellan dessa båda akademikern, som visserligen har ambitioner, men som framför allt är en streber. Medan arbetaren fortsätter sin tysta kamp och den intellektuelle kämpar på sin kant, har den tredje en klart utstakad målsättning, nämligen att sluta sig till makten och kapitalets led. Den intellektuelle kommer att misslycka totalt i sin målsättning, vilket inte blir fallet med arbetaren som håller sig på jorden och blir trogen sina idéer.”
Jag skrev tidigare att filmen är sentimental. När jag sett den förut har jag mest rörts av romantiken, den bitterljuva kampen om Luciana där den mest rekorderliga av de tre vännerna, Antonio drar det längsta strået i slutändan (och hur unnar vi inte honom det). Men nu när jag ser den blir jag sentimental av andra skäl. För visst framstår Incroccis citat som så naivt och enkelt. En slutsats från en annan tid där vinnaren, mänskligt sätt, blir ”arbetaren som håller sig på jorden och är trogen sina idéer”. Var ser vi såna vinnare i dagens klasskampsskildringar?
