Det är fastetider och Tomas Lindbom reflekterar över hur vi frestas att göda våra egon, med utgångspunkt i den franske toppolitikern Dominique Strauss-Kahn: Kristen kärlek handlar om att genomskåda det som skiljer oss åt och att erkänna vår egen synd innan vi dömer andra.

Jag tror jag börjar fatta. Börjar fatta något centralt av vad Jesus talade om genom evangelisterna. Börjar ta till mig insikten om förlåtelse och nåd. Tänk att jag behövde läsa om en depraverad fransk hög politiker för att förstå lite mer. Alla dessa år av predikningar i kyrkor har tidigare inte heller hjälpt. Först en söndag i vinter framför Olle Carlsson i Katarina kyrka började jag öppna mig. Nu är jag beredd att lyssna. Nu får jag äntligen kontakt i mitt inre med åtminstone en skärva av det som är väsentligt i evangeliet.

Dramat kring Dominique Strauss-Kahn utspelar sig i symboliska källarrum allt mörkare, allt dystrare och allt längre ner under jorden. DSK som han kallas i Frankrike, har varit en av landets mest lysande politiska stjärnor, chef för Internationella Valutafonden sedan 2007 och given presidentkandidat för socialistpartiet i valet 2012. I maj 2011 anhålls han istället av polisen efter ett sexuellt möte med en städerska på ett lyxhotell i New York. Han anklagas omedelbart för våldtäktsförsök.

En mångårig historia av sexuella trakasserier och misstankar om fler våldtäktsförsök spelas nu upp i media. Det handlar om en briljant begåvning som blivit en naturlig del av den yppersta världseliten inom politik och ekonomi. En man som hittat sin andra hustru i tevepersonligheten Anne Sinclair, en karismatisk kvinna som lämpligt nog också ärvt en betydande förmögenhet.

DSK charmade länge omgivningen när han hade lust till det men hade också makten att visa sitt förakt för svaghet. En man som apropå sitt utsvävande liv kunde höras säga: ”Jag är tillräckligt intelligent för att inte bli avslöjad.”

DSK har nu blivit föremål för ännu en skandal. Marcela Iacub, jurist och författare, inledde ett förhållande med honom efter alla skandalavslöjandena. Hon förklarade då för ett knappt år sedan i intervjuer att hon älskade DSK och visade prov på ett förlåtande sinne gentemot hans överträdelser. Nu visar det sig att hon under tiden för deras förhållande skrev på en nyckelroman med honom som huvudkaraktär.

Korta utdrag ur boken har publicerats i en veckotidning. Iacub dissekerar hans personlighet och ger glimtar från hans böjelser för aparta sexuella aktiviteter med inslag av våld och förakt. Hon kallar honom i boken för hälften svin, hälften människa. De som läst hela boken menar att det är en hänsynslös vidräkning med hans liv. DSK har genom sina advokater stämt Iacub för förtal. En domstol har redan dömt såväl Iacub som tidningen som publicerat utdraget ur boken att betala skadestånd till DSK.

Olle Carlsson predikar i Katarina kyrka en söndag helt nyligen om djävulens frestelser. Djävulen smickrar människors egon, lockar med makt och pengar. Jag sitter i bänken och kopplar i tanken till DSK. En man gripen av ett starkt ego som i allt snabbare takt sugits in i ett liv där begäret efter makt i samhället och mycket pengar antagit allt mer orimliga proportioner. Och där fallet ner i den mörka källaren därför blir både tyngre och djupare. Djävulen har agnat väl framför DSK som svalt hela betet. Det finns ändå förlåtelse och nåd också för honom. Det säger Jesus.

Marcela Iacub skriver i sin bok att hon vid ett tillfälle fick honom att betrakta sitt eget inre, våga se sina handlingar utan att förneka det destruktiva. Se sig själv utan att ge några bortförklaringar. Det varade bara ett kort ögonblick. Sedan lämnade han henne snabbt, förmodligen på jakt efter nya kickar.

Olle Carlsson säger i sin predikan: Vi alla som sitter här i kyrkan är offer för djävulens alla frestelser. Utåt visar vi upp ett polerat yttre. ”Det är tyvärr bara toppen på ett isberg”, säger han. Vi är alla mer anfäktade av fariséismen än vi vill erkänna.

Erkänner vi verkligen det? Hur mycket orkar vi se av våra egna förvillelser? Eller gör vi som DSK – efter ett ögonblick av insikt, av bön eller en altruistisk tanke rusar vi vidare mot nya egotrippar?

Jag tror jag börjar fatta. Det är så svårt för oss människor att förlåta när vi ställs inför djupa mänskliga brister. När spegelbilden av oss själva blir så där obehagligt grotesk ger djävulen oss redskapet att döma andra. Jag är inte som DSK. Därför fördömer jag honom. Därför kan jag inte heller närma mig honom, ta honom till mig och förlåta honom. Jag vill ju inte bli påmind om hur bristfällig jag själv är.

Jag börjar långsamt fatta: Det kristna kärleksbudskapet är också budskapet om att erkänna sina egen syndfullhet för att kunna älska både sig själv och andra. Detta sägs förstås hela tiden i kyrkorna men vi människor gör inte verklighet av dessa ord i våra dagliga liv.

Jag är säkert i grunden farisé som så många av mina medmänniskor. DSK har provocerat mig till insikt. Jag hoppas kunna använda bilden av honom som en spegel som leder mig i en annan riktning än att bara fördöma. Han kanske kan utmana mig att se mig mer som den jag är; tvinga mig att börja ompröva mitt eget förhållande till den brustna världen. Om att döma mindre och visa mer av medmänsklig kärlek. Och Olle Carlsson har hjälpt till att sätta ord på detta.