Ett samhälle måste byggas med omsorg. Omsorgen växer fram mellan människor som kommer nära varandra. Ett samhälle kan inte enbart byggas av kunskaper och krav på lönsamhet. När tiden för att möta barn och unga människor i skolor, förskolor och dagis pressas ned av besparingar och effektivitetskrav och familjerna inte kan erbjuda en harmonisk vuxenkontakt på grund av karriärskrav, arbetslöshet eller utförsäkringar uppstår ett skriande vakuum. Detta vakuum är bristen på vuxna som bryr sig.
”Vår egen gymnasieskola är lång – en lång korridor. Angeredsgymnasiet. Det sitter grupper och pratar. Man går där och hör deras röster. Det är det som är vår värld. Vi är nittiofemmor. I morgon kommer hela den där långa korridoren prata om en enda sak: vilka som är upplagda på en viss Instagramsida och varför. Det kommer att bli bråk och folk kommer vara helt förstörda och ha förlorat sina vänner…” Det är denna beskrivning som är deras värld, Amanda Ivanović och Alice Bratthammar, som lät oss blicka in i en värld som vi aldrig kan nå in i själva: Villkoren i de ungas värld i dag är helt andra än de var när vi som nu är vuxna växte upp.
Värderingar och roller speglar en oåtkomlig värld. Facebook, Instagram och andra sociala medier har tillsammans med Iphone i varje ficka skapat en närhet som också är ett hot. ”Generation nittio … du har fjortonåriga tjejer som lägger ut bilder på sig själva nakna på nätet, och alla röker på, alla dricker… Var fan är alla föräldrar. Vad fan händer med världen…”
Citaten är hämtade ur en artikel i Aftonbladet med rubriken ”Vår generation kommer att flippa ur”. Det är en hård och dramatisk ton som beskriver de ungas utsatthet utifrån gymnasieupploppen som skakade Göteborg i december. Men där fanns också en glipa i texten där sveket från vuxenvärlden blev skriande tydligt.
En pepparsprayad tjej behöver vatten för att skölja sina ögon. En restaurang vägrar att ge dem vatten och poliserna tittar på medan tjejen gråter. Då ingriper några kvinnor som jobbar på ett socialkontor och ger dem vatten. ”Vi tänker: alla ser alltid ner på socialtanter, men den här gången hjälpte de oss. De är tvärtunga. De har hjärtan.”
Att den värld som dessa ungdomar beskriver är hård och ibland outhärdlig visar också nya skrämmande siffror om unga och självmord. Även om självmorden under de senaste trettio åren minskat så är självmorden bland unga mellan femton och tjugofyra år fortfarande den vanligaste dödsorsaken.
Elin Santell som är diakon i Bromma församling berättar insiktsfullt för Sveriges Radio om situationen i hennes församling. Hon har kommit i kontakt med unga som varit nära vänner med ungdomar som tagit sitt liv eller varit ute på skolor där någon som tagit sitt liv har gått. ”Det är svårt att avgöra varför men det är skrämmande att se när unga tar sitt liv och vi står ganska handfallna.”
Elin berättar insiktsfullt om den svåra situation som ungdomar kan ha och visar på vägar till kontakt med kurator, psykolog eller skolsköterskor. Det finns en hopplöshet bland ungdomar som man inte har sett tidigare, berättar Elin, och det finns också en oförmåga att se konsekvenserna av sitt handlande, som om man hade flera liv på samma sätt som i ett dataspel. Behovet av vuxna som hjälper till att hålla verklighetskontakten är för de här unga bokstavligt talat livsviktig.
Ett samhälle måste byggas med omsorg. Att göra något när rotlösheten har förvandlats till kravaller är nästan omöjligt både för poliser och för andra vuxna, även om ett par ”tvärtunga” socialtanter kan göra skillnad också där. Behovet av vuxna som inte moraliserar eller har bråttom utan har tid att lyssna i skolan, kyrkan eller hemma är en insats vi alla kan hjälpa till med. Att ta tid och visa att vi vill vara en del i deras värld kan vara det som bryter den kompakta känslan av att vara missförstådd.
Om vi finns där när de unga behöver oss behöver vi inte ta till drastiska åtgärder med elektroniska fotbojor och domar som ”helgavskiljning med utegångsförbud” för våra tonåringar. Projektet ”Första hjälpen till psykisk hälsa” som på regeringens uppdrag testas i Stockholms län och Jönköpings län är däremot ett lovvärt alternativ för att öka allmänhetens kunskaper om psykiska sjukdomar, självmordsförsök och självmord. En uppföljning i alla kyrkor borde också vara självklar så att vi kan tänka och förhålla oss till denna svåra problematik lika insiktsfullt som diakonen i Bromma församling.
