”Jag är inte längre rädd / Jag är inte längre tung / Jag är bara tyngd / Jag är rörelse / Jag är borta med vinden / Jag är vinden” så slutar Jon Fosses pjäs ”Jag är vinden” som spelas på Stockholms stadsteater under våren. Det är generöst av stadsteatern att erbjuda denna upplevelse i en uppsättning där endast 20 personer får plats i varje föreställning. Tjugo personer som tillsammans med skådespelarna Sten Ljunggren och Etienne Glaser får uppleva närheten till två män i en båt, avskalade det mesta som knyter dem till ett sammanhang, till och med namn. De heter bara Den ena och Den andra.
Jon Fosses glesa och reducerade språk är avsiktligt kargt och ödsligt. När livet ska beskrivas är språket ett ofullkomligt och ostämt instrument. Människan som sitter där i båten med ögonen fästa vid horisonten har bara ett steg till en annan verklighet, där havet är kallt och farligt, tyst och väldigt. När jag sitter där bredvid Den ena innanför relingen, fylls jag av en säregen stillhet, för att inte säga ömhet. Jag dras in i den sköra balansgången mellan tomhet och mening som är mystikens signum. Havet blir inte längre hotfullt, det lockar med sitt mörker, en slags frid utan undran.
Den yttre dramatiken är sparsam på gränsen till obefintlig. Vi sitter vid ett sammanträdesbord där orden är enda rekvisitan, ord bara ord. ”Ord och Ord” som det heter i pjäsen. Något händer men det är svårt att fånga in, handlingen går i cirkel, återvänder till utgångspunkten, ”Du gjorde det” och så ”Varför gjorde du det? Ett konstaterande när pjäsen börjar och så frågan som Den andra ställer till Den ena efter det att han dränkt sig. Ur hans upprepade, och i förtvivlan utropade fråga kommer inget svar. Tystnaden som ofta dyker upp i Fosses pjäser handlar inte så mycket om oförmåga att kommunicera som om insikten att tystnaden är den enda sanningen, ”som det icke sagda i det sagda” som Fosse säger i en av sina essäer, ”så tystnaden är kanske det bästa man kan omge det man djupast vet med.”
Att Fosse väcker associationer till Mäster Eckhart, en av medeltidens mest kända kristna mystiker, är naturligt. Endast genom att göra sig tom och inte komma med svar kan människan känna Gud. ”Den som vill höra Guds ord måste helt ha lämnat sig själv”. Guds vara kan inte förklaras och svarar inte på något ”varför”. Att Fosse är väl bevandrad i mystikens via negativa, (Gud är outsägbar och kan bara beskrivas genom negationer) blir tydligt i Den enas svar på Den andres rop: ”Jag är borta” / Jag är inte längre rädd / Jag är inte längre tung….
Vilka var det vi hade sett, det kunde vara vem som helst. Det kunde vara du och jag. Det kunde varit jag och jag.
