Journalisten och författaren Lisa Bjurwald kommer nu ut med en rykande aktuell bok: Skrivbordskrigarna. Den redogör för hur extremhögern har infiltrerat nätet och byggt upp en bas av trogna sympatisörer. Boken beskriver mekanismerna för hur hatet sprider sig och hur drev uppstår. Jag har inte läst den ännu, men har många egna synpunkter på ämnet, vilka jag vill dela med mig av.
Förra veckan skrev jag om de av SD-riksdagsledamoten Thoralf Alfsson orkestrerade trakasserierna mot ICA-kurirens före detta skribent Katarina Mazetti. En dryg vecka har gått och nu utspelar sig samma scenario igen. Men den här gången är Alfsson frispråkigare. Nu använder han öppet termen ”fotsoldater” och antyder i tämligen oförtäckta ordalag att det kanske vore dags att dessa nätkrigare hörde av sig till Ungdomsstyrelsen.
Ungdomsstyrelsen hade ju varit fräcka nog att underkänna en ansökan från Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU. Avslaget berättade bland annat om förbundets odemokratiska struktur och ofullständiga ansökan. SDU själva tog tillfället att reagera som sverigedemokrater gör bäst: Med rykande indignation. Under tisdagen vittnade Ungdomsstyrelsen mycket riktigt om att en stor mängd mejl och samtal redan kommit in. Förhoppningsvis är dock denna myndighet inte lika intressant att trakassera som en enskild journalist.
Förbundets ordförande Gustav Kasselstrand har tillsammans med flera andra SD-anknutna bloggar spridit en mängd falsarier mot andra föreningar som fått anslag beviljade av Ungdomsstyrelsen, bland andra judiska, muslimska och romska organisationer. Deras poäng är att SDU vid en jämförelse är diskriminerat.
Låt oss börja med att konstatera att dessa påståenden redan har blivit kraftfullt motbevisade i pressen. Men sanningen är mindre viktig för de svenska fascisterna. Populism har aldrig handlat om att ha rätt, utan om att formulera berättelser som snabbt leder till makten. Exemplen är därför valda med omsorg, enligt den kraftfulla berättelsen att allting som går snett i Sverige är de andras fel.
Det finurliga i Kasselstrands, Alfssons och övrigas lilla kampanj mot Ungdomsstyrelsen är att de inte behöver ha rätt. De har säkerligen inte ens något reellt intresse av att framstå som trovärdiga i vanligt folks ögon. Mothugg stärker snarare deras grepp om sina följare. De förstärker bara den fobiska världsbild som har odlats under lång tid på nätet, nyligen omvittnad i ett långt inlägg på forumet Flashback av signaturen ”Mästerkatten”, en avhoppare efter fyra år som ”politisk soldat” åt SD, som hen uttrycker sig.
Hur mobiliserar man helt vanliga människor att börja delta i näthatarnas mobbar? En enkät på den antirasistiska sajten Motargument.se visar att det inte alltid krävs något extraordinärt för att börja sympatisera med partiet: SD har medlemmar bland såväl arbetare som höga akademiker.
Det handlar kanske om den fobiska retorikens cirkelresonemang, som drar en linje av eld mellan vi och dem: ”Eftersom vi har rätt, så måste alla andra ha fel. Eftersom alla andra vägrar erkänna att vi har rätt så måste de vilja oss illa. De gör allt för att sänka oss”. Tanken ”jag kan ha fel” tycks vara blockerad, självkritiken är satt ur spel: Det räcker med att ha sett många youtubefilmer och ha läst på rätt forum för att veta mer än statsvetare, politiker och journalister om hur världen egentligen ser ut.
Så enkelt skrivs Ungdomsstyrelsens egentligen okontroversiella beslut in i berättelsen om samhällets konspiration mot SD. Den tjänar ett enda syfte: Att radikalisera de redan frälsta nätkrigarna. De nyttiga idioterna, de där som partiets elit håller på armslängds avstånd. De där som oavsett tid i tjänsten kommer att göras till ett osentimentalt bondeoffer av partiets ledning om deras identitet någon dag avslöjas. Oavsett hur brinnande deras engagemang är, så är de uppenbarligen lika oviktiga för partiets inre kärna som alla de dussintals perifera förtroendevalda som tvingats ur partiet när de blivit obekväma i media.
Radikaliseringen av näthatet går allt snabbare och sker alltmer öppet. Positionerna är låsta. Vi som motarbetar hatet har redan en fastslagen roll i den fascistiska berättelsen. Vi fyller en viktig funktion för att radikaliseringen ska fortsätta. Vi är de politiskt korrekta, de illvilliga, inkvisitionen som måste bekämpas.
Med den insikten bör vi som tar debatten mot fascismen kanske börja fundera på hur framtida strategier ska se ut. Av uppenbara skäl ska vi fortsätta att fördöma och peka ut fascism och rasism, men vi måste finna en väg att göra detta på som inte hjälper den lilla eliten att fortsätta radikalisera fotfolket. Vi bör formulera strategier som försvårar för en sådan som Thoralf Alfsson att med ett enda martyriskt blogginlägg mobilisera hela drev mot egenhändigt utvalda syndabockar i samhället.
Utvecklingen i Sverige går långsammare än på andra håll i Europa. Vi har inte ännu svartklädda garden som marscherar på gatorna som i Grekland, till exempel. Men rötterna till en sådan rörelse är nu etablerade genom de tusentals ”nyttiga idioter” som har gjort kommentarsfälten till sina domäner. Idag står kampen på nätet. Datainspektionen har nyligen kommit med förslag att införa en ny lag mot trakasserierna på nätet. Det är ett välkommet utspel. Om skrivbordskrigarna fortsätter att extremiseras kommer kampen en dag att äga rum på gatorna. Det är min fasta övertygelse.
Mycket av det som påstås tycks lika väl kunna appliceras på artikelförfattaren. Vilka skapar ett vi och dom? Vilka demoniserar motståndarna? Uppenbar avsaknad av självkritik? Snacka om att sakna perspektiv. Du och många av dina gelikar agerar precis som dom mer rabiata av era motståndare.
Om ni fortsätter på samma väg så är det mycket möjligt att det kommer bråkas på gatorna om tio år. Varför inte agera som demokrater i stället? Debattera hederligt, rapportera konsekvensneutralt. För en dialog med dom du kallar ”fascister” i stället för att attackera med ad hominem. Grundproblemet är att den världsbild ni journalister presenterar skär sig med vad folk ser ute på gatorna, och det beror helt uppenbart inte på att dom ser fel. Där förlorar ni människor tillit, med all rätt. Sen har ni mage att påstå att dom har fel och är onda för att dom tar ställning baserat på vad som ser. Låter det vettigt?
Bara att kalla dom, oss; för jag inkluderas visst i dessa anklagelser; för fascister och rasister är löjligt. Precis lika fel som att kalla alla invandrare kriminella. Fattar du inte hur patetiska ni ser ut när ni attackerar SD för något, och sedan gör precis samma sak själva? Att man sänker sig till nivån att försöka tysta genom ad hominem talar ju för att man inte har några verkliga argument att komma med, utan är tvungna att ta till fulknep för att försvara sin dogmatiska ståndpunkt.
Dagens journalister verkar anse att ert jobb är att kontrollera människors åsikter, vilket är helt horribelt, direkt antidemokratiskt faktiskt.
Polariseringen orsakas för övrigt av era attacker, ovilja att nyansera er eller rapportera korrekt, ert skapande av ”vi och dom” och inte minst oviljan att diskutera seriöst. Det vill ni uppenbarligen fortsätta med, så lycka till i den framtid ni skapar. Hade ni i stället skött ert jobb så hade vi inte varit här.
I krig handlar det ju ofta om att försätta motståndarens soldater ur stridbart skick. Vilka olika strategier skulle kunna vara effektiva i den situation vi har idag?
När det handlar om mission och kyrkans kontakter utanför sin bekvämlighetssfär så använder vi ofta bilder som ”lära känna”, ”respektera” eller ”gå en extra mil”. Om man tar detta tillsammans med budet att föra ut evangelium till alla folk, då är ju alla dessa frustrerade skrivbordskrigare (nej jag har inte heller läst boken, men jag ska leta reda på den) också potentiella mottagare av Jesus, av nåden och av evangelium.
Det sägs att det bästa sättet att bli av med en fiende är att göra en vän.
Nu menar jag inte att man ska respektera rasistiska handlingar eller åsikter, men nog måste vi kunna respektera även de människor som råkat fastna i rasismens garn? Som präst i Svenska Kyrkan har jag i många år försökt leva efter principen att inför Gud har vi framför allt en sak gemensamt: Vi är alla syndare.
Då blir skillnaden mellan våra olika synder inte det viktiga utan det faktum att Gud älskar oss alla trots vår synd och oavsett vad vår synd består i!
Så hur kan vi gå tillväga för att nå de som fastnat i andra synder än vi själva? Kanske finns det en väg att nå människorna om vi vågar älska som Gud har älskat oss. Vad innebär detta rent praktiskt?
Förmodligen finns det inte en strategi som fungerar utan många! Det viktiga är att, som alltid, se människan. Inte rasisten, inte ligisten, inte nazisten, utan människan.
Det är med sorg vi ser hur samhällsklimatet förändras, all konstruktiv dialog synes bortblåst, polariseringen svart-rött börjar likna 30;talets avgrunder och alla har vi ett ansvar, demoniseringar åt vilket håll det vara månde är oanständigt och ovärdigt. Att ingen skall hotas eller ”hängas ut” och att ingen skall vara rädd för sin åsikter måste vara ett rimligt krav. Det skall gälla ALLA medborgare i Sverige, och för övrigt de som är på väg bli det tillika.
Olof,
att peka ut och benämna rasism och fascism är det första uppdraget för en folkbildare i dessa frågor, särskilt när de berörda själva gör allt för att dölja de traditioner som ger kraft åt deras retorik.
Jag påstår inte att alla som ingår i SD:s nätgarde är fascister. Tvärtom, besvikelsen är stor bland många som har lagt liv och engagemang på SD men sedan osentimentalt halshuggits när de blivit politiskt obekväma för den lilla styrande klicken i partiet.
Jag påvisar också det demokratiskt osunda i att en liten anonym ideologisk grupp står bakom en jätteblogg som piskar upp stämningar bland tusentals läsare, vilka nästan helt saknar insyn i vilka det faktiskt är som skriver. Avpixlat gör ingen skillnad mellan nyhets- och opinionsjournalistik, utan eget tycke och egna kommentarer blandas in friskt i det så kallade nyhetsflödet. Inte nog med att nyhetsurvalet är påvert, utan skeenden vinklas skarpt. Av vem, och för vilka syften? De frågorna kan inte ens de trogna läsarna själva svara på, och det borde stämma till eftertanke.
När jag skriver opinionsmaterial så är det mycket riktigt för att göra en analys, som förhoppningsvis ska informera en opinion. Så har det varit i alla tider, vilket du säkert vet om du tänker efter. Att påstå att en hel yrkeskår idag verkar för att ta makten över folks sinnen, samtidigt som den egna rörelsens kanaler är mestadels anonyma, låter inte så lite konspiratoriskt.
Jag tror knappast att du kan komma med ett konkret exempel på inkorrekt rapportering från Dagens Segloras håll när det kommer till näthatet.
Undertecknad instämmer helt med både Olof Andersson och Bo Rydén, och försökte själv skriva en kommentar i något liknande dessa bådas anda, som respons på Mattias Irvings förra ledare ”Kyrkan ska inte möta rasismen med tystnad”. Min kommentar modererades dock bort, för mig oklart varför, men jag har återgett den på min blogg för den som är intresserad.
Mattias,
Du måste ju se att den radikaliseringen av näthatet bidrar du också med. Som när du i Aftonbladets kommentarsfält häromdagen formulerar dig med uttryck som
”att du inte skäms”, eller
”att du kan med att se dig själv i spegeln”, gentemot dina åsiktsmotståndare, som i detta fall inte heller är anonyma.
Förstår du inte att med den sortens språkbruk blir vederbörande sårad och börjar tycka illa om dig istället? Varför inte pröva att lita på dina egna sakargument och folks förmåga att förstå dem istället?
Carl Falk-Levander, när någon försöker att formulera om regelrätta och lagvidriga trakasserier mot enskilda individer och försöker få det att handla om berättigad ”kritik” mot ett etablissemang, då måste man naturligtvis ifrågasätta personens moraliska bäring. Jag tror tvärtom att många dras med av en självindoktrinerande hatmobb och skriver sådant just för att de aldrig hör några motröster. För att de aldrig är inne på andra sajter än de som redan bekräftar deras världsbild.
Därför är det snarare av yttersta vikt att det civila samhället reagerar, både genom enskilda debattörer och genom föreningslivet, när ansatser görs att normalisera politiska trakasserier.
Jag håller med Olof Andersson tillfullo. Du demoniserar och polariserar du också. Försök förstå ”fienden” i stället. Finns det någon logik i deras tänkande? Får man tycka att det finns en del problematik i invandringsfrågor? Du tycks ju bli svart i ögonen i din fundametalistiska antirasism. Jag tycker tex inte om att du försöker påskina att det var Thoralf Alfsson som började använda uttrycket ”fotsoldater” när det i själva verket var Åsa Linderborg. Därefter använder Alfsson det ironiskt. Håll dig till sanningen om du vill vara en godhetens riddare annars undergrävs din egen trovärdighet och du är själv med och skapar den framtid ingen av oss vill ha.
Magnus Blomberg,
Din vinkel på texten är inget som går att egentligen bemöta. Du menar att jag blir ”svart i synen” och är ”fundamentalistisk” i min antirasism. Det är minst sagt luftiga anklagelser. Vad ska jag svara? Jag är tydlig med min oro över den politiska situationen i Sverige. Jag beskriver det jag ser. Om du såg samma verklighet skulle du möjligen känna samma oro.
Istället då, det konkreta. Du menar att Alfsson skulle vara ironisk. Ja, kanske det. Samtidigt måste du hålla med om att han redan vid det första tillfället då Katarina Mazetti stod i skottgluggen, var väl medveten om att hans ord hade makt. Han skrev ju till och med till ICA-kuriren och friskrev sig från allt ansvar för eventuella kommande trakasserier.
Hade jag upptäckt att någonting jag skrivit hade lett till att en människa hängts ut av en hatmobb, då hade jag fördömt mobben och tagit avstånd från den. Och jag hade passat mig som tusan för att aldrig råka piska upp sådana stämningar igen. Alfsson har bara skrattat åt dem som har påpekat det tydliga sambandet mellan hans blogg och trakasserierna mot såväl Ungdomsstyrelsen som Mazetti. Det går inte att förbise det faktum att han har facit på hand – han vet vad som kan hända (nattliga trakasserier, hat och hotmejl) och han gör det ändå.
Ja Mattias, det var kanske luftiga anklagelser men att jag överhuvudtaget hittat hit beror på att du smattrat på i kommentatorsfält på ganska många nätsidor och ofta haft en ganska mästrande ton. Så sent som i går/natt lyckades du med bedriften att skriva ca 15 kommentarer i en Ångermanländsk blaska, Ja jag har fått för mig att du är arg, precis som dom är som du försöka rädda från fördärvet eller folkbilda som nog själv skulle vilja kalla det. Här ovan kallar du meningsmotståndarna för fascister och nyttiga idioter. Du förminskar folk som från olika politiska kanter har det gemensamt att dom tycker att det bedrivits en bedrövlig invandringspolitik. Många är arga och olyckligtvis går en del till överdrift och skickar tydligen hot-mail. Det är bedrövligt det tycker jag med, men liksom Thoralf har ett ansvar har både Åsa och Katarina det också och de båda sistnämnda kanske ett ännu större då de har mycket större läskrets. Ja jag vet att du tycker det är glasklart det där med SDU och den underkända ansökan, men jag är inte lika säker på att det inte är politik med i spelet då alla vill hata ”fascister”. Jag då? Är jag fascist? Nä inte ännu. Men jag är också förbannad på samhällsutvecklingen.
Jag ska inte störa dig mer jag lovar.
Med vänlig hälsning:
Magnus
Magnus,
först och främst vill jag lova dig att du stör inte det minsta. Tvärtom, jag välkomnar dialog. Men jag förvånas över att du ifrågasätter en sådan sak som att jag också engagerar mig i nätdebatten. Ska det bara vara rasister från Avpixlat som hörs online, och om inte – varför komma och kalla dem ”arga” som tar av sin personliga tid för att göra en skillnad och mota hatet där det står som värst – i de infekterade diskussionerna? Vi som deltar har fått en översvallande positiv respons för dessa initiativ. Men det är verkligen inget som en orkar ägna sig åt särskilt ofta, med tanke på tonfallet och anklagelserna en snabbt möter.
Jag ger inte mycket för moraliserande om att just jag skulle ha ett särskilt högt tonläge i de sammanhangen. Det upplever jag som en ren västanfläkt bredvid stående epitet som ”svenskfientlig”, ”stalinist” och allt man får höra. Jag kallar aldrig någon för något. Det skulle aldrig leda till en sund debatt och jag är ointresserad av att framstå i samma dager som de trakasserande mobbare som jag väljer att bemöta.
Men det är sant, att jag står för mina åsikter. Dessa människor är med få undantag mobbare. Om de inte själva uttalar dödshoten eller våldtäktsfantasierna så lägger de inte heller två strån i kors för att etablera rågångar inom sin egen rörelse. Det är ynkligt, och om ingen inom deras rörelse påtalar det så måste andra göra det. Kanske är det någon som lyssnar.
Man får ha synpunkter på invandring och migrationspolitik i Sverige. Det är inga problem. Om vi ser till medierna så är de flesta inslagen kring invandring faktiskt negativt vinklade, visar oberoende forskning. Problemet är just att den lilla extremhöger som framgångsrikt har lyckats etablera sina propagandaorgan på Internet arbetar ständigt för att misskreditera såväl experter som medier i samhället. Det leder till en fullständigt vansinnig konfliktlinje, där tänkandet ”alla som inte är med oss är emot oss” har odlats med all tydlighet. ”Fienden” målas ut som en monolitisk svart gestalt, verkligheten är strikt förenklad och varje samhällsproblem från skolresultaten till brottslighet och inflation kokar ner till denna enda grundfråga, nämligen invandringen.
Så resonerar en religiös sekt. Det finns alltid fantastiska sätt att dra osannolika kopplingar mellan orelaterade företeelser för att ge sken av att de hänger samman i en stor konspiration. Så föds eurabiakonspirationer och nyord som ”sjuklöver” och ”fulmedia”. Alla skillnader suddas ut. Alla som inte är med de Egna tappar sina gestalter och sugs in i lätthanterliga fack.
Men världen funkar inte så. Vi måste tillämpa ödmjukhet inför våra föreställningar om världen. Vi måste givetvis bedriva politik utifrån vår övertygelse, men vi måste vara villiga att samtala.
Okej, det var väl allt för mig för den här gången. Jag kliver ner från den lilla tvålkartongen nu.
Ja eftersom du bjuder in så svarar jag väl igen då:) Ja det kanske är min egen frustration som gör att jag uppfattat dig som mästrande men jag kan inte avgöra det själv i nu läget och jag är får nog anses jävig i frågan. Vi har onekligen rakt motsatta åsikter speciellt i en fråga. Jag tror att spänningarna i landet kommer öka till en farlig nivå om inte invandringspolitiken ändras å det snaraste emedan du tror att landet går under pga arbetskraftsbrist om vi minskar invandringen. Dessutom tycker du att
inslagen i media kring invandringen är negativt vinklade och även där tycker jag tvärt om oavsätt vad ”oberoende?” forskning visar. En undersökning gjord av YouGov (oberoende?) tycks tyda på att ganska många vill ha en minskad invandring. Scrolla ner till sidan 9.
http://www.yougov.se/wp-content/uploads/2013/01/YouGovValjaropinionJan2013.pdf
Att många nyinvandrade har en på många sätt annorlunda värdegrundsplattform minskar inte risken för konflikter i samhället snarare tvärt om. När särlagstiftning kommer på tal blir många med mig förbannade så är det bara. Vi har i bästa fall följt rikets lagar i hela våra liv och då får dom som kommer hit följa dom också.
Ja du kanske behövs där ute? Vad vet jag? Men folk har fått nog.
Ha det gott!