Undersökningar visar att språket på nätet har förgrovats de senaste åren. Hoten har blivit värre och rasismen öppnare. Senast i raden att råka ut för den nya, organiserade hatmobben är Katarina Mazetti, som skrev en oförarglig artikel i ICA-kuriren om invandringens historiska betydelse för Sverige. Det slutade med en hatvåg av hundratals grova förolämpningar och anonyma dödshot.

Hon hade ju den dåliga smaken att polemisera mot Sverigedemokraterna. Därför fick hon även nattliga påhälsningar, med människor som bankade på hennes fönster för att skrämmas.

Hatet kunde sedermera spåras tillbaka till riksdagsledamoten Thoralf Alfssons blogg. Han hade skrivit ett syrligt svar och i kommentarsfältet uppmanades det anonymt att skriva och protestera. Det kan tyckas rimligt att Alfsson i det läget själv skulle ha gjort något för att stävja näthatet i sitt kommentarsfält, för han visste tydligen att det skulle komma. Istället skrev han ett mail till ICA-kuriren i vilket han friskrev sig från alla eventuella hat och hot som skulle nå redaktionen. Det är också ett sätt att ta ansvar – för sin egen säkerhet.

Vi har tidigare berättat hur den av Sverigedemokraterna stödda tidningen Dispatch International har förnekat giltigheten hos begreppet rasism, och påstått att ordet har kommit till för att skuldbelägga vita. Vi uppmärksammade också i slutet av förra året att Dag Sandahl, representant i kyrkans högsta beslutande organ, har skrivit en artikel i tidningen. Sandahl försvarar sitt tilltag, och menar att det inte är någon större skillnad mellan Dispatch och exempelvis DN. Samtidigt påstår tidningens chefredaktör på Twitter att det är ”lika viktigt att hata Islam som att hata nazismen”.

Så går nämligen ett klassiskt svartmålande till. Du tar det mest stigmatiserande som finns i vårt samhälle och kopplar ihop det med rörelsen du vill sänka i dyn. Det handlar således om pedofili, nazism, terrorism och kvinnoförtryck. Det påstås att muslimer vill störta hela ”vår” civilisation. Att genomskåda Dispatch Internationals antimuslimska retorik är därför inte svårare än att konstatera att de listar ut det värsta tänkbara som går att säga, varpå de säger det. Det krävs inga experter för det.

Till och med Expressenveteranen Ulf Nilson, mannen som inte drar sig för att prata om ”pursvenskar”, som skriver i Expressen att alla shiamuslimer vill döda alla judar och att Iran borde bombas med kärnvapen, inte ens han var villig att stå för sin artikel i senaste numret av Dispatch International. Allt detta borde stämma till eftertanke bland de kyrkoföreträdare som valt den förvisso behagligt klingande attityden ”hellre fria än fälla”.

”Vi ska inte döma andra, vi ska inte sätta oss till doms över dem. Vi är ingen inkvisition.” Dylika uttryck är snart i svang när diskussionen om högerextremismen breder ut sig. Alltmedan de redan extrema fortsätter att extremiseras.

Vi har en medmänsklig skyldighet att fördöma förkastliga handlingar och markera anständighetens gräns. Annars står vi inte längre upp för dem som drabbas. Vi kallas förvisso att hysa förståelse också för de som hatar och hotar – även mobbare är människor, men vår solidaritet måste alltid förbli orubbligt fixerad hos de som utsätts för hatet, hoten och våldet.

Därför måste vi reagera särskilt starkt när personer med makt ansluter sig till de människofientliga rösterna, vare sig de heter Nilson eller Sandahl. När de med sin position, sitt namn och sina texter blåser liv i en rörelse som bygger sin själva existens på andras lidande, då måste vi säga ifrån.

Svenska kyrkan riskerar idag att bli ytterligare en av de där tysta personerna på skolgården, de som såg mobbningen av den där som såg annorlunda ut, men som inget sade, som aldrig ryckte in. De som inte ville sprida dålig stämning i klassen.

Samtidigt storsatsar LO på att utbilda sina förtroendevalda i antirasism. Så kan en folkrörelse också agera.