Om musik är känsla – vad är då Gud? Det är genom våra sinnen vi kan erfara Gud. Broder Roger av Taizé sa att Gud finns i vårt undermedvetna.

Ingen älskar ensam sjöng Salvador

Om musik är känsla – vad är då Gud? Det är genom våra sinnen vi kan erfara Gud. Broder Roger av Taizé sa att Gud finns i vårt undermedvetna. Så vad är Gud annat än känsla?

Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle formulera mig i artikelform om Eurovision Song Contest, men här är jag och kan inget annat. Jag har sett och hört den sedan Waterloo och aldrig någonsin har reaktionen varit ens i närheten. Som barn såg jag tävlingen för att den var en del av det musikutbud som fanns tillgängligt. Som vuxen för att den är ett uttryck för vår samtid. Jag vaknade upp med en känsla av lycka i magen i morse, efter att ha somnat på samma vis: I kroppen finns ett påtagligt hopp för vår mänsklighet – och därmed för vår medmänsklighet. Eu sei que não se ama sozinho. Jag vet att ingen älskar ensam.

Utan scenshow och moderiktig stass sjungs i all enkelhet en sång som ur mitt inre initialt bara framkallar ett ”den är så vacker”. Något mer gick inte att få fram. Behövdes inte. Närvaron var där. Efteråt säger sångaren Salvador Sobral att vinsten är en seger för musiken; att musik inte är fyrverkerier utan känsla. Och det är just detta som så många med tvingande nödvändighet måste ha erfarit – eftersom han och hans komponerande syster Luisa Sobral vann. Det slutgiltiga segerframförandet vann i sig, tycker jag, på att de sjöng duett. Och de hade inte ens konfererat om vem som skulle sjunga vad – utan embarkerade sången tillsammans. Detta är ett tecken på hur sången som sådan var deras absoluta fokus. Inte framhävandet. Inte egot. Inte löjet. Vivi p’ra te amar. Jag levde bara för att älska dig.

Så här femte söndagen i påsktiden kan jag inte säga annat än att framförandet är ett uttryck för mod – livsande. Den är sjungen inifrån och ut medelst frihet. Den frihet som kommer från ett veritabelt älskande hjärta. Den faktiska segern är ett bevis för att vi som världssamfund faktiskt växer i tillit till det goda – kärleken, Gud själv. Meu bem, ouve som minhas preces. Min älskade, lyssna på mina böner.

Sluttonerna kommer till slut från Salvadors strupe. Men detta är en början på något nytt, ett reellt hopp för tillit till känslans innersta djup framför ytlighetens pråligt glittriga fasad. Det är i känslan vi kan erfara verkligheten, vilja se sanningen såsom den ter sig rakt av. Det är när vi är där, förankrade i våra kroppar, med ett teologiskt språkbruk; inkarnerade, som vi kan komma att bry oss; ta steget från ord till handling i relation till varandra. O meu coração pode amar pelos dois. Mitt hjärta kan älska för oss båda två.

När dessa rader är nedpräntade går jag ut på nätet och ser att Salvador Sobral vid presskonferens hindrats från att lyfta fram flyktingfrågan. Självklart. Naturligtvis vet han vad som är viktigast för oss i Europa av idag.

Susanne Grimheden

Kommentarsfältet är stängt.