Var var du någonstans? Hur tog du dig hem? Vi fikar på jobbet, det är måndag igen. Alla har just sin berättelse.

Betydelsebärande platser

Görel Byström Janarv

Var var du någonstans? Hur tog du dig hem?

Vi fikar på jobbet, det är måndag igen. Alla har just sin berättelse. Hur det som varit rutin och vanlig fredag plötsligt kastar oss ut ur vardagstrygghet och på olika sätt tvingar oss hantera en helt ny situation.

Det är märkligt detta med platsens betydelse. Att minnas exakt var vi var när vi hörde, fick veta, förstod vad som hänt. Att det är så vi människor fungerar med någon slags automatik. Vi hänger upp stora händelser, väntade men kanske i synnerhet oväntade och ovälkomna sådana, och knyter dem till en plats. En tidpunkt.

Sällan talar vi om denna topografiska radarinställning som vi mänskor uppenbarligen har inbyggt i oss. Att platsen blir så betydelsebärande –  ibland livstydande.

Så läggs ännu en plats och ett klockslag till i vårt livs resa. Detta finmaskiga nät av olika rum och platser där vi befann oss när terrorn slog till i Stockholm i fredags.

Jag utgör inget undantag. Och lika mångdimensionellt som livet själv är – stod jag helt ovetande i en kö på trädgårdsmässan i Älvsjö, för att betala mina Dahlia-knölar, en påse sättpotatis och pelargonsticklingar när kvinnan bakom mig berättade att något hänt på Drottninggatan i city, att dottern jobbade i en butik där.

Satt sen i flera timmar på ett överfullt pendeltåg tillsammans med människor där oron sköljde över oss alltmedan vi messade nära och kära då inga telefonsamtal längre fungerade. Tvärs över mig satt en kvinna i sjal. Hon bjuder mig och damerna intill på toy och säger att ”det är så hemst att detta händer”. Hon är på väg hem från jobbet. I den här vagnen, just nu är hon extra sårbar. Några blängde olustigt mot henne, två av dem kunde inte låta bli att tala väldigt högt bakom oss om att ”det är muslimernas fel” att vi sitter här denna fredag medan timmarna går, mobilerna dör och vi vinte vet hur vi ska ta oss hem – och vi stönar och stånkar när tåget ska utrymmas, för vi är många som varit på trädgårdsmässan och har en massa blommor att släpa på! Alla dessa förhoppningar vi bär i kassar och ryggsäckar. Allt sånt som gör livet lite vackrare. Vart tar vi vägen nu med våra Dahlia-knölar och sticklingar?

För oss gick allt till slut bra. Vi kom hem. Den överväldigande beslutsamhet människor visade denna fredag – och sedan när blomsterväggen på lördagen växte och blev blomstertrappan på söndagen kommer också att fogas till en plats vi minns, där kärlek manifesterades i alla de färger vi är mäktiga.

Jag påminns ofrivilligt om en annan sådan plats jag bär med mig. Den 11 september 2001 klockan 16. Då möts en imam, en rabbin, en katolsk präst, en koptisk ortodox präst, två buddhistmunkar och en nunna, två hinduer, en pastor från Missionskyrkan, en svenskkyrklig präst och en baptistpastor utanför Kristianstads länsmuseum för en fotografering inför  utställningen ”Gud har 99 namn” som ska öppnas ett halvår senare. De flesta hade aldrig träffats förut, men nu blev de en ”informell” interreligiös grupp som engagerade sig i utställningsprojektet. Bilderna togs med solgul bakgrund.

Så hamnade vi framför teven och såg World Trade Center attackeras och brinna. Och upplevde några fasansfulla timmar tillsammans. Några hade vänner och släkt som de försökte nå på telefon. Vi blev för några timmar indragna i varandras liv. Det där finmaskiga nätet av ”var är du?” och ”hur tar du dig hem?” Och några veckor senare kom fotografens gruppbild där alla ler soligt och glatt och fortfarande alldeles ovetande om vad vi ska uppleva tillsammans några minuter senare.

Idag, 16 år senare, fogas bilden av tiotusentals stockholmare arm i arm på Sergels torg till mitt ”bildbibliotek” och jag känner stor tacksamhet denna måndag att det är naturligt att en interreligiös minnestund är utlyst på Sergels torg i  eftermiddag. Som om det nu sitter i ryggmärgen att vi hör samman i både glädje och sorg.

 

 

Kommentarsfältet är stängt.