Här kommer den avslutande tredje delen av Margareta Brandby-Cösters uppskattade föredrag "Luther, Lagerlöf och livsmodet". De 2 tidigare finner du enkelt på Dagens Segloras sajt.

Luther, Lagerlöf och livsmodet del 3

Här kommer den avslutande tredje delen av Margareta Brandby-Cösters uppskattade föredrag ”Luther, Lagerlöf och livsmodet”. De 2 tidigare finner du enkelt på Dagens Segloras sajt.

Paradisbrunnen

Selma Lagerlöf berättar om hur språket skapar verkligheten, om hur just detta sakramentala, utifrån utdelade livets ord och livets vatten ger livsmod och sammanhang, i kapitlet ”Paradisbrunnen” i andra delen av romanen Jerusalem.

En grupp dalabönder har utvandrat till Jerusalem där de ansluter sig till en koloni där man lever i väntan på Kristi återkomst, och där ligger nu Gertrud sjuk. Hon har hög feber och Betsy, en av de andra flickorna i kolonin, ser till henne. Gabriel, som älskar Gertrud, kommer in i rummet och blir stående i ett hörn och ser hur sjuk hon är. Betsy försöker få henne att dricka ur vattenglaset bredvid sängen, men Gertrud vägrar. Hon tror att vattnet är förgiftat.

Betsy försöker övertyga Gertrud om att vattnet är bra och drickbart. Hon argumenterar och förklarar, men ingenting hjälper. Det är då Gertrud talar om att det bara finns en brunn i Jerusalem, där det finns friskt vatten, som hon skulle kunna dricka, en brunn som hon har sett, och om vilken det berättas att den hade sin källa i paradiset. Bara det vattnet skulle hon kunna dricka. Just då blir Betsy tvungen att lämna Gertrud och Gabriel säger: ”Jag sitter och undrar om jag inte borde gå och hämta hem sådant där vatten åt dig.” Men när han säger detta blir Gertrud förskräckt och börjar protestera.

Då börjar Gabriel berätta hur han tänker att han går för att få tag på vattnet från Paradisbrunnen och om alla hinder han möter på vägen. Och Gertrud följer med i berättelsen, bekymrad men förhoppningsfull. Gabriel tänker, allteftersom han berättar: ”Jag tror visst, att jag får ställa det så, att det här paradisvattnet kommer hem till Gertrud i alla fall.”

Men faktum är ju att han sitter där vid hennes säng och vattnet finns där borta i brunnen. ”I sin ångest tog han vattenglaset, som stod på bordet, detsamma, som Betsy förut hade bjudit Gertrud, och räckte det till henne. Vill du nu smaka vattnet från paradiset, Gertrud? sade han och rösten skalv av ängslan. Han blev nästan förfärad vid att se Gertrud sätta sig upp och gripa efter glaset med båda händerna. Hon drack ur halva glaset med stor begärlighet. Gud välsigne dig! Sade hon. Nu får jag nog leva.”

Detta kan man kalla realpresens – verklig närvaro! Så länge Betsy försöker få Gertrud att dricka av vattnet, använder hon sig av argumentation för att lyckas övertala. Men Gertrud tror henne inte. Och Betsy fortsätter att argumentera, men argumentationen skapar inte tillit hos Gertrud. Däremot var Gabriels berättelse tillitsskapande och därmed skapade den också en ny verklighet, som när vi tar emot nattvardens bröd och vin tillsammans med berättelsen om den natt då vår Herre Jesus blev förrådd.

Livsmodets grund

Hos både Luther och Lagerlöf blir det klart att livsmodet, vilan i livet och modet att leva, kommer utifrån. Till oss kommer Guds gärningar i form av den nya dagen, solen, våren, kraften, och livsmodet, förlåtelseordet och upprättelsen. Allt detta kan vi bara ta emot. Från oss går våra egna gärningar, som hela tiden får räckas till dem som behöver dem, medmänniskorna vi lever med eller medmänniskorna långt borta.

Tanken på kallelsen i det jordiska var stark hos Selma Lagerlöf. Hon deltog i fredsarbetet, hon deltog i rösträttsrörelsen. Hon såg sitt författarskap som sin bestämmelse och uppgift och hennes skrivande var ett hårt arbete. Hon förvaltade sitt pund och lät oss ta del av vinsten. Det var den ena polen i hennes liv. Men där finns också en annan pol.

I slutet av sitt liv, bara några månader innan hon dör, skriver hon till en väninna. Hon skriver detta på hösten 1939, när kriget står för dörren: ”Klockan var halv sju, då jag vaknade, fullsövd men med ett ångestfullt värkande hjärta. Det fanns så mycken sorg inom mig – sorg över allt svårt som väntade. Jag hade aldrig trott så säkert att kriget måste komma som i den stunden. … Jag bad till Gud att han skulle förlåta mig mina synder, mot honom och mot alla människor.”

Och Selma Lagerlöf fortsätter: ”Jag bad om förlåtelse för mig, fattig syndig människa. Och jag tyckte att det var en så enfaldig och tarvlig bön, för vem var jag att jag skulle be Gud förlåta just mig? Jag ville att jag hade kunnat bedja om fred och om att hela världen skulle slippa krigets elände, men jag förmådde blott bedja: ”Förlåt mig mina synder”, om och om igen. Och under detta hade jag visst ingen tanke på att detta kunde hjälpa mitt sjuka hjärta. Jag hade velat bedja mycket vackrare, mer rörande, med större ödmjukhet, men dock, kan du förstå detta, så blev jag hjälpt. Den svåra smärtan i hjärtat försvann … .”

Här var den andra polen i Selma Lagerlöfs liv. Det fanns en gräns för möjligheten att förvalta pundet. Men det fanns ingen gräns för tillgången till Guds nåd. I det spänningsfältet, mellan tjänsten som är begränsad och Guds nåd som är obegränsad, levde inte bara Selma Lagerlöf, där lever ju också vi våra liv.

Och det intressanta är, att det som till sist blir kvar är inte ens bönen för de andra, det är bönen om förbarmande med mitt liv. Och intressant är att Martin Luther, som var så handlingskraftig och aktiv skrev på en liten lapp som man hittade vid hans säng när han hade dött: ”Vi är tiggare – det är sant.”

Mellan tjänst och nåd, där finns våra liv och där hämtar vi vårt livsmod, det som lever av det vi får, och som vi får fortsätta att ta emot också när vi inte längre orkar ge något mer. Det är varken Selma Lagerlöf eller Martin Luther som har funnit på det, utan detta är alltså grunden i vår kristna tro, men de har båda hjälpt till att göra det tydligt för oss och vi kan sammanfatta vad både den kristna tron, Martin Luther och Selma Lagerlöf har att säga oss om livsmodet med en psalm av Gustaf Wingren ( från Credo, Gleerups 1974) en av 1900-talets Luther-uttolkare. Utifrån, från Gud själv, får vi alltså hälsa, kraft och mod att leva:
1. Allting som vår glädje väcker kommer till oss utifrån.

Gömd är den som åt oss räcker kraft och hälsa som ett lån.

Våren ständigt återvänder

Ingen sett Guds skaparhänder.

2. Dödens vågor slår förgäves emot livets låga kust.

Hatets eld till slut förkväves när dess vinster blir förlust.

Barnens lekar invid stranden

börjar åter efter branden.

3. Gud, som ser vår jord förödas och som dröjer dold och stum,

Gud, som vet att liv kan födas fram ur sorgens mörka rum,

res oss upp med skaparhanden.

Vi är stoftet, giv oss anden.

4. Du som teg på långfredagen när vår broder trött gav opp,

du som skapar medan slagen krossar världens enda hopp,

du kan låta påskens flöden

springa fram ur själva döden.

5. Vetekornet som var jordat blir till skördar tusenfalt.

När Guds verk är helt fullbordat rår hans vilja överallt.

Låt mig lugn i döden falla,

Gud skall bliva allt i alla.

Margareta Brandby-Cöster

Föredraget ”Luther, Lagerlöf och livsmodet” hölls i Seglora smedjas Livsmodserie  i Nacka kyrka den 17 mars av Margareta Brandby-Cöster.

 

Kommentarsfältet är stängt.