Här kommer del 2 i Margareta Brandby Cösters uppskattade föredrag i Seglora smedjas serie om Livsmod. Missa inte del 3 som kommer.

Luther, Lagerlöf och livsmodet del 2

Här kommer del 2 i Margareta Brandby Cösters uppskattade föredrag i Seglora smedjas serie om Livsmod. Missa inte del 3 som kommer.

Vad var det Martin Luther slog fast när han spikade sina teser?

År 1517 ingick Sverige i Kalmarunionen och Sten Sture den yngre var riksföreståndare. Städerna var få och de flesta levde på landsbygden, där byteshandel var vanligare än penningaffärerna. Men – vid sekelskiftet 14-1500 började Europa förändras. Penninghantering och handel ökade, städernas antal växte och  – inte minst – boktryckarkonsten uppfanns. Utan den revolutionen hade ju aldrig reformationsbudskapet spritts så snabbt. Den danske teologen och förre biskopen i Roskilde Jan Lindhardt (1938-2014) skrev i en av sina Lutherböcker (min övers.):

”I den kommersialiserade kultur, som vi finner under senmedeltiden och under renässansen, där bankväsende och handel med pengar vinner insteg, ser den katolska kyrkan sig själv i bankens bild. Man besitter ett kapital i form av överskjutande goda gärningar, som kyrkan har fått överlämnat åt sig genom helgon och martyrer. Dessa heliga människor har gjort mer än de behövde för att bli frälsta och det finns därför ett överskott som kyrkan administrerar. Detta kapital – så är det naturligt att tänka, när man tänker i pengar – kan växlas in till en vanlig gångbar valuta genom att säljas till människor, som i gengäld kan få sin eviga frälsning.”

”Kyrkan ser sig själv i bankens bild” skrev alltså Jan Lindhardt. Katolska kyrkan behöver vid den här tiden pengar, framför allt för byggnation – och främst då för Peterskyrkan i Rom – och blir därmed en del av marknadskrafterna. Det är då kyrkan börjar se sig själv i bankens bild. Luther, som sedan 1511 fanns i augustinereremitklostret i Wittenberg, där han blev doktor 1512, såg att kyrkoinstitutionens behov av pengar, dvs marknadstänkandet, blandades samman med Guds fria handlande gentemot människan. Detta skedde genom avlatshandeln.

Detta att Gud av nåd förlåter synder och genom förkunnelse och sakrament ger det livssammanhang som är livsmodets förutsättning, doldes, så att man kunde tro att Gud förlåter synder för den som har pengar att betala med. Därför vill nu Luther få igång en teologisk diskussion om avlatshandeln och om hur den riskerar att fördunkla tilliten till den av Gud gratis givna förlåtelsen.

Diskussionen uteblir men påvestolen och dess företrädare går till angrepp och Luther blir tvungen att försvara sina teser och utveckla sina tankar. Han förtydligar problemet, framför allt genom de viktiga skrifterna från 1520; Om en kristen människas frihet, Om goda gärningar och Om kyrkans babyloniska fångenskap.

I ”Om en kristen människas frihet” skriver Luther: ”För att vi i grunden skall lära oss förstå vad en kristen människa är och hur det står till med den frihet, som Kristus har förvärvat och givit oss och som Paulus ofta skriver om, vill jag börja med följande två satser. En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. En kristen människa är en tjänstvillig tjänare åt allting och var man underdånig.”

Genom Guds upprättande tilltal ges människan sin frihet och friheten är till för att hon fritt skall kunna låta sig bindas till tjänst för medmänniskan. Gud behöver inga gärningar men människan vid vår sida, nära eller långt borta, behöver dem. Detta slår Luther fast och han gör det för livsmodets skull. Men – i januari 1521 blir Luther bannlyst av påven och då är hela reformationsskedet igång på allvar.

Luther identifierade och slog med sina teser fast vad som utgjorde hotet mot såväl evangeliet som frimodigheten och livsmodet, och han bekämpade detta hot. Kyrkan har bara en enda uppgift, nämligen den att ge vidare Guds räddning, gratis, och Luther slog fast detta i sina teser år 1517, där det i tes nr 62 står: ”Kyrkans sanna skatt är det allraheligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd.”

Vad ger evangeliet?

Jo, genom evangeliet, kan vi uthärda att se oss som skyldiga till att vara inkrökta i vårt eget högmod eller självförakt, och samtidigt lita på att vi blir befriade från skuld och får ta emot den tillåtelse att leva, som gör att vi kan räta på ryggen och få syn på våra medmänniskor.

I sin lilla katekes, som sedan reformationen använts som kristen undervisning för folket, skriver Martin Luther därför i förklaringen till den första trosartikeln: ”Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser, har gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid liv; … att han var dag försörjer mig rikligt med allt vad jag behöver för livets uppehälle och att han skyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont.”

Guds skapande av mig innebär också Guds skapande av de andra, ”alla varelser”, som lever tillsammans med mig, långt borta eller nära. Här tolkas livet som givet – någonting man inte kan förtjäna eller ta sig själv. Tar vi vårt liv, ja, då dör vi.

Att vara skapad och att leva i skapelsen innebär därför att inte kunna leva ensam och att inte kunna ta livet i egna händer. Självständigheten och myndigheten i det mänskliga livet ligger inte i att vara fri att bortse från medmänniskorna utan i att inse, att enbart i bundenheten till medmänniskorna finns friheten att vara myndiga människor och ta ansvar, något som blir möjligt när vi inte ser på oss själva utan upptäcker medmänniskan och hennes behov. Så är det på alla plan i livet, privat som i offentliga och politiska sammanhang och kampen för medmänniskan kan inte föras med vår kristlighet som vapen utan med hjälp av det förnuft vi delar med andra.

Vem skapar berättelsen om vårt liv?

Ofta försöker vi väl själva skapa berättelsen om våra liv. En berättelse som vi kommer ihåg och som präglar livet. Antingen är det en eländeshistoria som leder till att vi blir knäckta, att vi skäms och att vi tystnar. Eller så är det en motsatt berättelse, där vi blir högmodiga, förhäver oss och gång på gång berättar historien om hur vi själva skapat vårt liv utan hjälp av någon annan: ”Jag har minsann inte fått något gratis i livet!” Oftast kan vi varken leva med den ena eller den andra livsberättelsen. Vi orkar inte leva med historien om vårt misslyckade liv, men inte heller med historien om vårt egenhändigt skapade liv. Man kan inte leva av enbart sin egen historia.

Gösta Berlings saga från 1891, som var Selma Lagerlöfs debutroman, inleds med biskopsvisitation i Gösta Berlings församling i norra Värmland. Församlingen hade klagat på sin präst som hade försummat sitt ämbete, hade supit och inte skött sina åligganden. Men på visitationssöndagen håller Gösta Berling en strålande predikan och ingen har längre något att anklaga honom för. Han får vara kvar.

Olyckligtvis blir Gösta Berlings dryckesbror kusk åt biskopen när han reser hem till Karlstad och han skäller ut biskopen och säger åt honom att aldrig mer sätta sin fot i socknen! Då tänker Gösta Berling att han i alla fall kommer att bli avsatt, så han lämnar församlingen den sommarnatten och driver sedan omkring som en tiggare. Han blir alltså inte avsatt men hans väl utvecklade känsla för självömkan får honom att agera, som om han hade blivit avsatt och förkastad.

Så en kall vinterdag, när han har lurat av ett barn en säck mjöl och köpt brännvin för pengarna, raglar Gösta Berling ut i en snödriva för att dö.
Då inträder den mäktiga majorskan på Ekeby i handlingen. Hon erbjuder honom ett liv i lek och lust, men han svarar, att nu måste han dö. Då slår hon knytnäven i bordet och tar till en tuff terapi: ”Jaså, han vill dö, jaså, han vill det! Jag skulle inte undra stort på det, om det vore så, att han levde. … Tror han, att det är tvungen sak att ligga stel och styv, inspikad under ett kistlock, för att vara död? Tror han inte jag står här och ser hur död han är, Gösta Berling!”

Men så, plötsligt, låter majorskan Gösta Berling se ett stycke av hennes eget liv och hon berättar för honom hur det gick till när hon själv, så att säga dog, vad som hade hänt med henne, tidigare i livet. Hon, den rika och mäktiga, stiger ned i det mänskliga eländet och Göstas liv tar en annan vändning. Selma Lagerlöf berättar: ”Se, denna mäktiga fru, hon gjorde sig till hans like i synd, hans syster i förtappelse för att ge honom mod att leva! Så skulle han lära, att det låg sorg och skuld över andras huvuden än hans.” Majorskan ger här en bild av Gud själv, blir en Gudsbild kan man säga. Och det är väl inte utan att man inför denna vrede och samtidigt nedstigning i det mest eländiga människoliv, tänker på att Gösta Berling mycket väl kunde ha diktat som Martin Luther i en av sina psalmer (Sv ps 345:2, 3):
Jag under satan fången låg och kunde mig ej hjälpa.

Den synd, som rådde i min håg, i grund mig ville stjälpa.

Min synd mig till förtvivlan drev,

mitt samvets dom orygglig blev,

och helvetet stod öppet.

Men Gud av sin barmhärtighet sin ögon till mig vände.

Han såg i nåd min uselhet och hjälp av höjden sände.

Ändock jag var av synder full,

var han för mig en Fader huld

och lät sig om mig vårda.

I slutet av berättelsen tvingas Gösta Berling ytterligare en gång ner i verklighetens liv, ner från sin självömkans piedestal, där han klagar över att vara förkastad av människor. Han ligger hopkurad, inkrökt – ”incurvatus in se ipse” – på en säng i en liten stuga och är vänd mot väggen, så där som man är när man inget livsmod har kvar.

Nu är det Elisabeth Dohna, hans hustru, som talar till honom och säger: ”Är du förkastad av människor? … För mycken kärlek har du rönt, det är din olycka. Kvinnor och män har älskat dig. Bara du har skämtat och skrattat, bara du har sjungit och spelat, har de förlåtit dig allt. Vad det har behagat dig att göra har varit dem gott. Och du vågar kalla dig en förkastad! … Men jag, Gösta, som är din hustru, jag säger dig, att du helt enkelt ska gå bort och göra din plikt. Du skall inte drömma om att vara sänd av Gud. Envar tör vara det, förstår du. Du skall arbeta utan hjältedater, du skall inte glänsa och förvåna, du skall laga, att ditt namn inte alltför ofta ljuder på folkets läppar.”

Det utifrån kommande Ordet blir alltså hela tiden det tilltal som överröstar Gösta Berlings egen, annars ganska påträngande historia. Hans elände blir inkluderat i Guds nåd och han blir på nytt insatt i vardagens verklighet och sammanhang, där han räddas från sig själv och ges uppgifter och arbete.
Predikan – ett levande och relationsskapande ord

Här tror jag att predikans poäng finns att hämta. Någon annans – här majorskans och Ebba Dohnas räddande och levande röster ändrar Gösta Berlings historia, minne och tankar om framtiden. Predikans uppgift blir på samma sätt, att i vårt öra och i vårt sinne skapa en ny berättelse om vårt liv, en berättelse som vi inte själva kan skapa: ”För dig utgiven.”

Evangelieförkunnelsen skapar alltså en ny verklighet för oss att leva i och av, och därmed en ny framtid att gå till mötes. Jesus kommer till och möter oss människor när vår förhävelse eller vårt misslyckande tar livet ifrån oss. I mötet med honom upprättas livet på nytt. ”I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.”(Rom 1:17). Annars – utan denna rättfärdiggörelse genom tron – blir tillvaron bara ”död och mörker” skriver Martin Luther.  D.v.s. självförhävelse eller självförakt.

För Luther är predikan och evangelium samma sak. Han säger: ”Evangelium är inget annat än en predikan och ett rop om Guds nåd och barmhärtighet, vilken förtjänats och erövrats av Herren Kristus med sin död. Och egentligen inte som det står i böcker och författats med bokstäver, utan mer en muntlig predikan och ett levande ord och en röst som ljuder i hela världen och utropas öppet så att man hör det överallt … och säger hur Kristus genom sina verk gjort oss fromma och saliga” (WA XII:259, cit. från Henry Cöster, Skriften i verkligheten, Verbum 1987).

Det betyder, att om evangelium inte förkunnas, kan vi inte få del av det. Det är därför som det levande ordet är så viktigt, det ord som kommer till oss utifrån. Martin Luther möttes av det levande och upprättande ordet när han läste sin bibel. Poängen med att hävda det levande ordets kraft är att vi inte på förhand kan bestämma oss för att få del av det, det drabbar oss istället när och var Gud vill.

Det levande ordet bär oss alla, som en del av detta att vara människa. Läsa böcker kan vi bara göra om vi har lärt oss läsa. Men också om vi inte kan läsa är vi del av ett samtal som inte har med vår ålder, vår begåvning eller vår moral att göra. Vi talar med vårt ofödda barn och med vårt sovande barn, vi talar med den som är sjuk och medvetslös eller till och med död. Ibland talar vi också med oss själva eller med den som är långt borta och till synes onåbar, och medan vi gör detta har vi gemenskap och finns mitt i livet.

Del 1 av detta föredrag av Margareta Brandby-Cöster publicerades för några dagar sedan på Dagens Seglora. Missa inte heller del 3 som kommer om några dagar. Hela föredraget hölls under Seglora smedjas senaste fördjupningssöndag.

Kommentarsfältet är stängt.