Vi har nu glädjen att publicera Margareta Brandby-Cösters mycket uppskattade föredrag "Luther, Lagerlöf och livsmodet" som hölls i Seglora smedjas Livsmodsserie och fördjupningssöndag i Nacka kyrka, den 17 mars. Här kommer del 1.

Luther, Lagerlöf och livsmodet del 1

Vi har nu glädjen att publicera Margareta Brandby-Cösters mycket uppskattade föredrag ”Luther, Lagerlöf och livsmodet” som hölls i Seglora smedjas Livsmodsserie och fördjupningssöndag i Nacka kyrka, den 17 mars. Här kommer del 1. Missa inte de två följande som kommer. 

Hemma hos oss när jag var barn, bad vi inte bordsbön. Men vi tackade för maten: Tack för maten den var god, den ger hälsa, kraft och mod.

Att hälsan är viktig vet vi och många äldre hamnar på sjukhus av ren undernäring, det vet vi också, – inte för att de inte har mat utan för det är så tråkigt att äta ensam. Och i världen ser vi med skrämmande tydlighet hur svält, ohälsa och död hör ihop. Så visst ger maten hälsa. Särskilt mat tillsammans med andra.

Kraft då? Ja, energi, skulle vi väl säga idag. Vi behöver energi och energitillskott, för att få upp farten, för att få spänst i stegen och mycket annat. Men modet då? Själv är jag rädd för väldigt mycket, trots att jag fått och lagat god och närande mat hela livet. Jag är rädd för att åka bil och hiss, för att flyga, för getingar och ormar, katter och hundar, för att inte tala om åskan, den är jag väldigt rädd för, precis som Martin Luther var för 500 år sen! Kan man då ha mod trots att man är rädd? Varifrån kommer i så fall livsmodet och vad består det av?

Rädslan, det vet jag, den kommer inifrån mig själv, men livsmodet? Ja, faktiskt är det så att allt stärkande kommer utifrån; solskenet, våren efter vintern, kärleken och tilltalet och därmed livsmodet, som inte är detsamma som djärvhet eller våghalsighet utan som handlar om att fortsätta att ta emot livet också när livet är svårt.

Martin Luther säger: ”När Gud, givaren, genom sin kärlek skänker oss frälsningen, så är vi mottagare genom tron, som inte gör någonting annat än accepterar gåvan. För frälsningen är inte något vi gör och kan inte förtjänas genom våra gärningar, den finns redan där, erbjuden och skänkt. Se bara till att du öppnar din mun eller snarare ditt hjärta, och var stilla och låt dig fyllas. Detta kan inte göras utan genom att du tror orden, som du hör” (WA 21, 487f, på svenska i Ordet vid bordet, Göran Agrell och Peter Strömmer, Themis förlag).”

Livsmod handlar alltså om ett tilltal som skapar relation, ett band som ger sammanhang. Utan tilltal och sammanhang skulle vi hjälplöst sjunka in i oss själva och vara förlorade. Just det tilltal, detta att vi av Gud är fasthållna genom hans Ord, som ger livsmod och sammanhang, är reformationens förblivande gåva, men en gåva som lätt kan göras om till prestation eller religiositet och som därför måste lyftas fram i varje tid.

Hur finner vi i missmodets tid en grund för livsmodet?

Inte minst våldet, krigen och terrorn runt om i världen gör oss missmodiga och nu, efter presidentvalet i USA känns världen som en mycket otrygg plats att leva på. Selma Lagerlöf föddes 1858 och mitt i hennes liv ägde första världskriget rum och då drabbas hon av missmod och skrivkramp. År 1914, när kriget bröt ut, kom hennes stora kärleksroman Kejsarn av Portugallien, om den kärlek som inte söker sitt. Sedan – under första världskriget – skrev Selma Lagerlöf ingen enda roman. Bara berättelser och inlägg i t ex fredsfrågan och rösträttsfrågan. Men vid krigsslutet 1918, skrev hon boken Bannlyst.

Grundfrågan där är – mycket kort – en synnerligen aktuell fråga: Inrättar vi oss som om döden och våldet är heliga, eller finns det något annat att bygga livet på, något som ger sammanhang och som kan förta missmod och förnya livsmodet?

Selma Lagerlöf skriver: ”Döden har fått än större makt än någonsin förut. Han härskar över oss och förtrycker oss. Han bärgar in sina skördar före tiden. Han tar våld och grymhet i sin tjänst. Han släpper lös brottet och oseden. Det finns inte den ogärning, som han inte låter ske på jorden, och det syns inte något slut på hans herravälde.” Och vi kan väl känna igen oss i vartenda ord!

Men så fortsätter hon: ”Och nu när vi lider under Dödens hårda tyranni, nu börjar vi fråga oss: finns det verkligen inte på jorden något, som är mäktigt nog att ta opp kampen mot döden?” I samma andedrag svarar hon: ”Och på jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill stå Döden emot och som är hans ständiga och trogna fiende, och dess namn är livet.”

När svaret på terror och våld från maktens sida, blir till krav på krig och hämnd, då måste vi hålla oss kvar i den nödens jämställdhet som vi delar och som gör att samtalet, kampen för och omsorgen om varandra blir en väg ut ur förlamning, vanmakt och uppgivenhet, helt enkelt för att bara så skapas det sammanhang där livsmodet kan gro.

Men livet, det verkliga livet – är det verkligen mitt lilla liv, mina trevande försök att komma ur vanmaktens instängdhet? Selma Lagerlöf ger oss återigen svar: ”Ty livet, det har ju varit den tarvliga tjänarinnan, som har gjort alla till lags och som ingenting har begärt för egen räkning. Livet, det har varit vardagskosten, som man knappast tänkte på att man förtärde. Livet är ingenting högtidligt, som målas på tavlor.”

Och nu är det så, säger Selma Lagerlöf – att nu ”börjar vi också att med större kärlek vända oss mot dem, som är livets sanna tjänare, som vill bevara det högt och gott och ge sitt beskydd åt de levande”. Själva livet beskrivs alltså som den vardagsmat som vi inte ens tänker på att vi delar och äter, men som alltså ger, ”hälsa, kraft och mod”.

Martin Luther sa kanske inte, vilket man ofta har sagt att han sa, men som är väldigt lutherskt vem som än har sagt det, att ”även om jorden går under i morgon, så planterar jag mitt äppleträd idag!” Att servera livets vardagskost – det är alltså att ta emot sin egen vardag, som om den vore en bärande del av tillvaron. Livets vardagskost och plantering av äppleträd – sådana självklarheter talade alltså både Martin Luther och Selma Lagerlöf om.

Vad säger då Luther om livsmodet och sammanhanget i tillvaron?

Ja, Martin Luther, som var född 1483, sökte efter Guds nåd, dvs. han kämpade för att bli en accepterad människa. Hur skulle han bära sig åt för att klara av det? Efter att som juriststudent ha varit med om ett förfärligt åskväder lovade han i sin förskräckelse, att om han klarade sig undan med livet i behåll så skulle han gå i kloster och så blev det också.

Han gick i kloster sommaren 1505 och blev en mycket ambitiös munk. Men ju mer han ansträngde sig för att utveckla sitt fromhetsliv desto större blev hans ångest. För det räckte ju inte! Ingen av hans fromma övningar dög åt Gud, tyckte Luther. Så småningom och efter mycket vånda och genom den bibelläsning som hörde både till hans yrke som universitetslärare och som själasörjare, kom han till insikt om att Gud inte är en Gud som vi måste anstränga oss för att nå, utan att Gud godkänner oss som människor därför att han vill det, gratis, av nåd, trots att vi är syndare och alltid kommer att förbli det.

I Rom. 1:17 läste Luther: ”I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.” En rättfärdighet från Gud. Det är det vi får lita på. Och vår tillit kommer från Gud. Gud är alltså inte en Gud som kräver löften från oss men som lovar oss sin omsorg trots att vi inte orkar hålla våra löften. Den här insikten befriade inte Luther från den tillvarons ångest som han tycktes brottas med hela livet, men den befriade honom från kravet att ständigt söka bli en perfekt människa och munk. Hans egen ångest blev innefattad i det som den danske teologen K E Løgstrup kallar för en ”dödsövervinnande barmhärtighet”.

I Om en kristen människas frihet från 1520 skriver Luther: ”Sådan är den kristna friheten, vår tro. Den åstadkommer inte att vi får leva overksamma eller att vi kan göra vad ont är men väl att vi inga gärningar behöver för att vinna rättfärdighet och salighet.” Luther befriade oss alltså från att tro att våra liv hänger på de löften vi själva avger. Han befriade oss från att bli självbespeglande och gav oss frimodigheten att se ut över oss själva för att där upptäcka medmänniskan. Livsmodets sammanhang får vi alltså finnas i utan att anstränga oss men medmänniskan nära och långt borta behöver hela tiden våra ansträngningar.

På grund av detta är det egentligen svårt att finna den lutherska människan. Hon är nämligen försvunnen i världen och bland medmänniskorna i det gemensamma arbetet för vardagens liv. Detta är också den självklara bakgrunden för hela Selma Lagerlöfs författarskap och är det som också kommer till uttryck i hennes berättande:

a) en tillit till Guds löfte i hans ord – inte till den egna fromma ansträngningen, b) en förtröstan på Gud som Skapare och på hans försyn – inte en föreställning om att vi själva skapar våra liv, c) en syn på arbetet som en Guds kallelse genom nästan – inte kallelsen som något inre, d) en eländets och korsets teologi om en Gud som liknar oss.- inte att kristen tro som lever vid sidan av mörker och lidande.

Detta har jag skrivit om i min avhandling Att uppfatta allt mänskligt, underströmmar av luthersk livsförståelse i Selma Lagerlöfs författarskap, Karlstad University Studies 2001:23 och den kan laddas ner från nätet.

Människan – vänd inåt eller utåt

Människan förlorar sig lätt i sig själv, blir självbespeglande och inkrökt i sig själv som Luther säger – ”incurvatus in se ipse”. Detta är vår egentliga synd, att vi hela tiden försöker plocka fram livets mening ur oss själva. Vi vrider in oss mot oss själva för att hitta något värdefullt där och så förlorar vi oss. Selma Lagerlöf kallar den här inkröktheten för ”själviakttagelsens ande”, något som den vackra Marianne Sinclair i Gösta Berlings saga är besatt av och beskriver den:

”Vi tänkte på honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han, som sitter där inne i själens mörkaste vrå och plockar sönder vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av siden och ylle. Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: – Se, det är trasor, bara trasor.”

Då, när vi upplever hur all vår ansträngning att skapa oss själva bara blir till trasor – det är då som endast ett rop utifrån kan få själviakttagelsens ande att släppa sitt grepp om oss. Och ropet ljuder: Du behöver inte se på dig själv, – du är sedd av Gud, du får ta emot ditt liv, du får lita på att det är större än du själv och att det ges åt dig varje dag i skapelsen och genom Guds räddande tilltal!
Livets band ger sammanhang

Selma Lagerlöf skrev om detta 1899 i kortromanen En herrgårdssägen. Det är en historia om två människor som av varandra och av livet blir ledda in i livets ömsesidighet efter att ha befunnit sig i dödens och ensamhetens mörker. En ung student, Gunnar Hede, möter en fattig flicka Ingrid, som hamnar som fosterflicka i en prästgård. Hon skall vara som barn i huset men i synnerhet prästfrun tycker illa om henne för att hon bara dagdrömmer. Så blir Ingrid sjuk och dör och begravs på Rångelanda kyrkogård.

Men snart förstår vi att hon inte är död utan skendöd, hon har bara ingen livsvilja. Hon ligger bara där i kistan och uppfattar vad som händer men har ingen kraft att göra något åt sin situation och vill det inte heller. Hennes livsmod är brutet.

Gunnar Hede, studenten, har för att rädda sitt barndomshem från konkurs, avbrutit sina studier och har gett sig ut som gårdfarihandlare för att kunna tjäna ihop så pass mycket pengar att han skall kunna rädda sitt hem. Men han tvingas uppleva hur en hjord med getter, som han skulle driva från Dalarna till Värmland för att kunna sälja dem till ett bra pris, går under och dör i snöyra och dåligt väder, och då förmörkas hans sinne. Han blir förskrämd för getter och hästar och hundar, han beter sig underligt, niger varje gång han går förbi en get eller en hund, blir människoskygg och går i folkmun under öknamnet Getabocken.

Den söndag då Ingrid blir levande begravd söker sig Getabocken en tillflyktsort just på kyrkogården i Rångelanda. Han sitter och spelar på sin fiol och Ingrid väcks i sin grav av hans toner. Och sedan Getabocken har lyft på locket till kistan kan Ingrid gå ut ur graven. Getabocken bär henne hem till prästgården, där hon kommer till insikt om att hon inte kan stanna eftersom hon aldrig varit älskad. Ingrid flyr därför bort från prästgården och hjälps på olika vägar till Munkhyttans herrgård i Västerdalarna, som också visar sig vara Getabockens/Hedes hem.

När det blir jul på nytt kommer sonen, Gunnar Hede/Getabocken till Munkhyttan. Då går det upp för Ingrid att det ju var han, som räddade henne till livet. Den som hon har älskat ända sedan dess, han är en tokig människa! Och precis som han en gång med sitt fiolspel lockade upp Ingrid ur gravens mörker, så återkallar hon Gunnar Hede från sjukdomens och ensamhetens mörker. Han kämpar mot ångestattackerna och Ingrid kämpar vid hans sida honom. Det som får demonerna att ge vika är hennes kärlek, den kärlek som inte överger honom utan ger honom hans tillit tillbaka. Men ångesten lurar hela tiden för Gunnar Hede:

”Det hördes ett svagt väsande inne i mörkret. De fladdrande dunstflikarna veko undan och tycktes då vara ormhuvuden, som hade varit riktade mot honom, och som väste av vrede över att de inte hade fått bita honom. … ”Det är bättre att bli tokig igen. Jag hör dem ropa åt mig, och jag ser mig själv. Och det är ångest, ångest, ångest …” Men då brast tålamodet hos Ingrid: ”Ja, det är rätt”, ropade hon, ”bli tokig på nytt, du! Det är just karlaktigt att bli tokig för att slippa litet ångest.” ”Vad bryr du dig om mig, vad bryr du dig om din mor? Bli tokig du, då får du det lugnt!” Han satt och klagade över sin uselhet, och så stod kärleken där och klappade på dörren. … I förskräckelsens rike, i den stora öknen, hade det dock vuxit en blomma, som hade tröstat honom med doft och med fägring. Och nu kände han hur kärleken hade blivit beståndande. Den vilda ökenväxten hade låtit föra sig in i livets lustgård och slog rot och växte och frodades. Och då han kände detta, visste han, att han var räddad, att mörkret hade funnit sin överman. … Hede bröt äntligen tystnaden. ”Jag lovar dig, att jag skall härda ut”, sade han. ”Tack!” sade hon. Det blev inte mer talat just då. Hede tyckte sig inte kunna säga henne hur han älskade henne. Det kunde inte sägas med ord, bara visas var dag och var stund genom hela det långa livet.”

Livet fick de två att rädda varandra, de ropade ut varandra i livet, som Jesus gjorde med Lasarus och därför står de där nu, nödgade in i livets samhörighet och sammanhang, på väg bort från den mörka ensamheten och den förkrympande inkröktheten.

Selma Lagerlöf har i sin berättelse samlat mycket erfarenhet av livets skörhet, och hon skriver därför om Ingrid: ”Och rädd var hon, men modig i alla fall och oändligt beslutsam. Han skulle inte undgå henne nu. Han skulle inte få glida bort från henne.” Martin Luther var säkert också både rädd och beslutsam precis som Ingrid den gången det begav sig, år 1517.

Föredraget ”Luther, Lagerlöf och livsmodet” hölls i Seglora Smedjas serie Fördjupningssöndagar i Nacka kyrka den 17 mars av Margareta Brandby-Cöster. Flera har efterfrågat det och vi är glada att kunna publicera det – pga längden i tre delar – här i Dagens Seglora. Missa inte del 2 och 3!

Kommentarsfältet är stängt.