När datorns tangentbord helt plötsligt inte skriver @-tecknet trots ihärdiga försök – springer en mycket lätt, men likväl skönjbar, ilning av irritation upp ur maggropen. Jacques Mourad står vid min sida och jag noterar att han i tystnad känner vad som pågår.

Jacques Mourad: Dialog enda lösningen

När datorns tangentbord helt plötsligt inte skriver @-tecknet trots ihärdiga försök – springer en mycket lätt, men likväl skönjbar, ilning av irritation upp ur maggropen. Jacques Mourad står vid min sida och jag noterar att han i tystnad känner vad som pågår. Just där finns ett uns av möjlig grogrund till våld i mig själv: Risken att trycka ned känslan. Att inte fullt ut bejaka det jag känner. Där ligger allt vålds ursprung. Spontant andas jag långsamt in irritationen och släpper taget om den med minst lika långsam utandningen. En annan mindre sliten tangent upphittas. Jag har gått i dialog med mig själv.

I sitt hemland Syrien hade Jacques, före det att han blev kidnappad av IS, en uppgift som medlare mellan regimen och lokala väpnade trupper. I det arbetet var dialog helt avgörande. När jag frågar honom vad dialog innebär för honom, svarar han att det är en fråga som han aldrig fått förut. Han säger att han tror att folk inte vågar lita på dialog som metod. Är det lättare för oss att ta till vapen?

Paloma, som är journalist, har efter sin intervju med Jacques, ett par frågor som inte lämnar henne. De är kvar i henne också efter att han lämnat hennes stad och tagit tåget mot nästa anhalt.

Det är ytterst viktiga frågor som inte lämnat journalisten. Frågorna följer spåret ända till Syrien. Dessa frågor behövs för att nå balans i rapporteringen av läget där. De behövs för att ingjuta hopp om försoning i en värld av våld. De behövs för att visa på det mänskligt hela och sårade i oss alla.

Paloma: Dialogen som enda lösningen till fred. Det låter så enkelt, ”för” enkelt, är det verkligen så enkelt? Kan det vara det? Detta blodiga krig och denna hänsynslösa jihadistgrupp, kan man möta dem med dialog?

Jacques svarar:

–         Bashar al-Assad bröt mot den tidigare uppdelningen av politisk och ekonomisk makt i landet när han lät sin kusin få licensrättigheterna till mobiltelefoni. Därmed fick han själv både ekonomisk och politisk makt. Men då älskade folket fortfarande sin diktator.

–         När inbördeskriget i Syrien uppstod våren 2011, som en folklig revolt i Dara’a utanför Damaskus, hade kommendanten i den hemliga polisen satt flera unga i fängelse. En av dem dog av tortyren och dödsfallet ledde till folkliga manifestationer mot tortyr. I början var reaktionen alltså inte riktad mot diktatorn själv utan bara mot den rådande rättslösheten. Folk önskade få stopp på våldet. Manifestationerna spred sig efter några dagar till Homs. Tre månader senare kom det militära svaret: Massakern i Homs.

I Homs närhet finns den kommunitet Jacques Mourad varit med om att grunda. Här har han blivit tillfrågad om att bli biskop. Han avböjde.

–         Massakern i Homs ledde till att revolutionärerna tog till våld. Bashar al-Assad är en verklig diktator. Han släpper inte makten bara för att folkets vill det. Han föll till föga för frestelsen av maktbehov. Den frestelsen finns i oss alla. Om vi undviker våld mot barn, varför praktiserar vi våld i övrigt?

–         Jihadisternas krigsföring är riktad mot det västerländska inflytandet i muslimska länder – men en reaktion fanns före det att USA började dominera området; att diktatorn stulit landets rikedomar.

–         Under den långa bilresan till Raqqah i början av kidnappningen, kändes det som att livet var slut och vi var i IS händer. Men där i bilen när jag var som mest nervös, kände jag Maria vid min sida – mellan mig och volontären Boutros. Genom denna erfarenhet av närvaro erfor jag att det ytterst inte var i IS händer jag var. Jag var i Guds händer. Det är sann frihet.

–         I fängelset i öknen utanför Raqqah var IS avsikt att få mig att konvertera till islam. De menade att jag var västerlänning eftersom mitt namn är franskt och att jag var i landet för att missionera. Jag fick förklara att Jacques var det smeknamn jag fick i mitt hem redan som liten. Sedan barnsben kallar alla mig för Jacques. Jag fick be dem verifiera att mitt riktiga namn är den syriska varianten; Jakub.

–         Toaletten som vi två delade som cell var 6×3 meter. Som kristna var vi inte värdiga att dela en vanlig fängelsecell med muslimer. För att försvaga oss och möjliggöra konvertering delade de sedan på oss och förde Boutros till ett annat fängelse.

–         IS sprängde helgongraven i vår kommunitets närhet dit både kristna och muslimer vallfärdat för att be. De sprängde helgongraven för det var otänkbart att muslimer och kristna ber vid en sten. Och det var otänkbart för dem att de bad tillsammans över religionsgränserna.

–         Först bombade regimen, därefter Ryssland. Muslimerna hade lämnat sina hem för tält i öknen. Även dessa bombades. När vi återkom för husarrest bad vi våra muslimska f d grannar om mjöl för att baka bröd – nattvardsbröd. På tredje dagen, som var en söndag, samlades vi i en källare för mässa. Rädslan för upptäckt var stor. Vi visste att om de kom på oss med heresin att fira nattvard, så skulle vi dödas. Då trädde kvinnorna fram som de modiga och sjöng ut rädslorna.

–         Den som använder våld lider av att bruka våldet – och behöver leenden. Glöm aldrig bort att le, även om det inte tas emot, för dialog innebär att erkänna och älska varandra. Men det kan vi inte göra om vi inte först känner oss älskade av Gud. Vi behöver veta med hela vår varelse att vi alla är skapade goda. Att vi är älskade.

–         Dialog är att i öppenhet våga möta den andres olikheter utan fördomar och utan att döma. Att acceptera och respektera den andra människan för den hon är.

–         Det är bara kärlek som kan bryta våldet. Dialogens kärlek. Guds kärlek. Så länge vapen produceras kommer krig att fortgå i världen, säger Jacques Mourad.

Det är ingen liten uppgift att stoppa vapenproduktionen ens i vårt eget land Sverige. Inte heller enkel. Även om Bofors inte ligger långt bort var än vi bor i landet. Eller Saab, eller Ericsson eller Hägglunds…

Gång efter annan återkommer Jacques till att det är allas vår gemensamma uppgift att förbättra världen. Fred kan inte uppnås med militär makt – det har den aldrig gjort.

Minst en miljon kronor per person kan lösensumman efter kidnappning av IS vara. Pengar behövdes inte i just Jacques Mourads fall. Men den yttre dialogen hade föregåtts av många år av egen inre dialog – i ett kärleksfullt liv i gemenskap med andra.

När han står vid min sida där invid datorn, är det inte bara en del av världspolitiken som kommit innanför de fyra väggarna: Jacques bär på en djup mänsklig mognad och därmed en andlig frihet:

Allt han ägde och hade före kidnappningen 2015, inklusive alla hans kära böcker, är förstört av IS, regeringsstyrkornas bomber och till sist av ryska bomber. När han reser mellan de svenska orterna bär han med sig alla sina tillhörigheter i en enda liten kabinväska. Mer än så vill han inte ha. Han är fri.

 

Susanne Grimheden, gästkrönikör

 

Kommentarsfältet är stängt.