Det senaste halva decenniet, och mitt under brinnande krig, har hon axlat ledarskapet för ökenkommuniteten belägen några mil utanför Nebek i Syrien. Houda Fadoul, som är grekisk-katolik, kom till Mar Musa från Damaskus vid 28 års ålder.

Sr Houda i ökenkommuniteten Mar Musa i Syrien

Det senaste halva decenniet, och mitt under brinnande krig, har hon axlat ledarskapet för ökenkommuniteten belägen några mil utanför Nebek i Syrien. Houda Fadoul, som är grekisk-katolik, kom till Mar Musa från Damaskus vid 28 års ålder. Hon studerade teologi vid jesuiternas universitet la Gregoriana i Rom och avlade evighetslöften till sin kommunitet.  

 – När konflikten tog sig våldsamma uttryck även i Nebek, lovade jag församlingsborna att om de stannade kvar hemma skulle vi hjälpa och leda dem. När det blev möjligt att lämna området reste jag till våra vänner jesuiterna i Homs för att be om deras assistans. Fram till idag är alla familjerna kvar. När konflikten var som störst var det en trygghet att befinna sig i öknen i stället för i stan. Jag var ensam kvinna på Mar Musa då. Ibland kan kvinnor absorbera våld bättre än män, säger hon.  

 – Vi har ansvar för den kristna församlingen i Nebek med 120 storfamiljer samt de 70 storfamiljer som utgjorde församlingen runt den totalförstörda kommuniteten i Qaryatayn, och som nu finns i två andra byar. Det allra viktigaste jag har att förmedla är att vi starkt känner kraften av Guds nåd och ande vilken har varit med oss hela tiden och endast Gud har kunnat skydda oss från allt ont, säger Houda.  

 Hon ser kommunitetslivet som ett konkret sätt att motverka våldets ursprung; kontroll och maktbehov över andra:

– Min erfarenhet är den att kommunitetsandan är till stor hjälp.  Att lyssna på anden ger mig mer ljus och klarhet över saker och ting som jag behöver ta beslut omkring. Det ger mig känslan att jag tar goda beslut eftersom jag överkommit mig själv genom att vara del av något större, att se det gemensamma bästa, och det är mer positivt och mer sant.  

 I det gemensamma livet i medvetenhet om det gudomligas närhet är kärlek ett ständigt återkommande ord i Houdas vokabulär. När hon inleder liturgin i den dagliga kvällsmässan där ute i stenöknen, genom att tända altarljusen i det nedsläckta kyrkorummet enligt tradition från de allra första kristna århundradena, då utstrålar hon denna kärlek. Genomsyrad av densamma för hon kärleken vidare i sina dagliga sysslor, till de människor hon möter – i våldets närhet. Hon benämner det i bön och meditation djupt rotade, det fridfulla, som ett kristet beteende. Det är så våldet kan bemötas. Vi är fulla av hopp för vi arbetar för framtiden.  

 – Vår andliga erfarenhet av Gud hjälper oss. Jag erfar effekten av anden genom kraften jag känner inne i mig själv. Hoppet i oss själva har inspirerat oss i de svårigheter vi gått igenom och i den stora kärlek vi upplever i oss själva i mötet med våra muslimska vänner. Detta goda kan bara komma från Gud.

Med hela sin glädjefulla varelse uttrycker hon att det är genom känslans intelligens som vi kan motverka våld. 

 Det är snart Trettondedag jul också på klostret i den syriska stenöknen. Också där är det kallt så här års. Ökenvinden viner. En stjärnklar himmel lyser upp ökennatten. Kommunitetsledaren låter sig ledas av sin inre stjärna. När gryningen kommer värmer solen knappt upp luften. I klosterkyrkan dröjer sig väldoften från rökelsen kvar efter föregående kvällsmässa.

Väldoften kan låta tanken gå till  guld, rökelse och myrra. Här ser, studerar och mediterar de alla över bibeln från pärm till pärm enligt gammal klostersed, men det finns en text som specifikt närt och när hennes kommunitet.

Texten bekräftar hur de väljer att leva ut sitt kristna liv; det vill säga deras spiritualitet. Texten – och deras livsval – har med trettondedagstiden att göra för den har med kärlek att göra: Att våga se mot den goda stjärnan och lita på att den leder rätt. Att följa stjärnan också när det är som mörkast. Att våga låta sårbar kärlek födas inne i oss och runt omkring oss – mörker, kyla, våld och krig till trots.  Att våga låta denna kärlek växa sig stark så att den kan lysa upp och värma världen genom oss.  

 I likhet med kristna i andra länder, ser hennes kommunitet det som allas vår uppgift att praktisera denna kärlek. Hon lyfter fram Kärlekens lov. (1 Korintierbrevets 13:e kapitel.) Där beskrivs kärleken: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”  

 Gästkrönikör Susanne Grimheden delar här sin tredje krönika med Dagens Segloras läsare – om människor i Mar Musa ökenkommunitet utanför Damaskus i Syrien. 

2 kommentarer på “Sr Houda i ökenkommuniteten Mar Musa i Syrien

  1. Else-Britt kjellqvist skriver:

    Tack! Din text är nåd. Mig ger den hopp och kärlek. Tack!

    Else-Britt Kjellqvist

  2. Elisabeth Arborelius skriver:

    Berörande att läsa om hur människor konkret lever sitt liv tillsammans i andlig närvaro, varmt tack. elisabeth arborelius