Förra sommaren var prästen Jacques Mourad kidnappad av IS. Det var det många som var.

Krigets frukter värre än själva kriget

Förra sommaren var prästen Jacques Mourad kidnappad av IS. Det var det många som var. Men han lyckades till slut, efter fyra månader och 20 dagar av fångenskap, att rymma ut ur IS våld. Det är inte många förunnat.

Jacques Mourad är syrisk katolsk präst och andlig ledare för och medgrundare av det ekumeniska Deir Mar Musa (den helige Moses kloster) i den syriska stenöknen norr om Damaskus – som arbetar med dialog med muslimer samt har ekologiska odlingar och getostproduktion. I relativ fredstid vill säga.

Sedan oroligheterna ackumulerade och kriget bröt ut i Syrien har muslimska och kristna internflyktingar de senaste åren anlänt till klostret i en strid ström för att få skydd, mat och husrum för dagen. Bara att få dricksvatten forslat till så många människor rakt ut i öknen har varit ett stort projekt. Hans medgrundare, en italiensk jesuit, försvann kidnappad i början av kriget och Jacques vet själv inte var denne finns idag, men bär på ett hopp om att han lever.

När så Jacques Mourad själv kidnappades i maj 2015, och Sveriges radio nämnde hans namn i en nyhetssändning, var hans kommunitet mån om att inte gå ut med ytterligare officiell information – för att skydda honom och den volontär som kidnappats tillsammans med honom. Speciellt som en syrisk akademiker snart nog avslöjade via internet att det var IS som låg bakom kidnappningen – vilket kunde äventyra deras liv ytterligare.

Trots att kommuniteten förklarade för journalister om behovet av integritet av säkerhetsskäl, respekterades inte detta till fullo. Länge visste kommunitetsmedlemmarna själva heller inget om var de kidnappade befann sig eller ens om de levde. Ingen begärde något för deras frihet och ingen tog ansvar för kidnappningen. Syster Houda Fadoul, som leder Mar Musa-klostret:

– Vi hade inte lyckats få telefonkontakt med honom (klostret har inte internet.) och fick till slut beskedet om kidnappningen via vänner. En av stiftets präster som arbetar med försoning gav oss därefter information. Det var tungt och svårt och på samma gång en stor motivation till att be och att dela vår smärta.

Prästen Jihad Youssef säger:

För oss var det en riktig chock. Detta var en andra kidnappning och den utgjorde ett verkligt hot eftersom han frihetsberövades från ett kloster och inte från en ökänd våldsplats eller ens ute på vägarna. Vi led mycket för deras skull. Själv tänkte jag specifikt på dem varje dag när jag celebrerade mässan, men på samma gång var vi enade i bön och på kvällen vid tidpunkten för vår dagliga meditation var vi säkra på att de mediterade med oss och att de visste att vi bad för dem.

Det var just detta som varit Jacques sista meddelande på facebook vid midnatt före tillfångatagandet: Bed för oss.

Exakt en månad efter att Jacques kidnappats började kommuniteten på Mar Musa att be klockan 14 varje dag. Det var den tid på dygnet då Jacques blivit bortförd. Jihad fortsätter:

Vid något tillfälle frågade vi oss: Var är Gud? Varför gör Gud inget? Men vi kände alltid att vi var ledsagade och att vi var burna av bönerna från många, många män och kvinnor runt om i världen, så vi kände oss aldrig ensamma och detta var för oss Guds närvaro. Hopp var vårt dagliga bröd.

En nära vän till kommuniteten ringde så en dag och berättade att Jacques var i frihet. På Mar Musa-klostret gick de genast in i kyrkan för att tacka Gud och sedan lämnade de klostret för att träffa Jacques på den plats där han uppehöll sig.

Via telefon sa Jacques Mourad efter flykten, att de första veckorna av kidnappningen var fasansfulla. Han trodde att varje dag var hans sista – av den enkla anledningen att hans liv hotades dagligen: Valet var det mellan att konvertera till islam eller att mista livet. Han var beredd på det senare. Så hände något.

Den som i tillit är fullständigt grundad i sig själv är inte våldsam – upplevs inte som ett hot. Hans kontinuerliga och totala känslomässiga och mentala inriktning mot det som är gott – det som i religionsutövande kallas för bön – förankrade efter några veckor denne s k gudsman i sin kropp så till den milda grad att hans rädsla totalt försvann.

Med ett religiöst språkbruk blev han inkarnerad. Han fylldes åter med kraft – den kärleksfulla kraft som bl. a i kristendomen kallas för ande. Han var åter igen där dit stressen inte når. Det gav honom en inre frid som påverkade hans omgivning. Hans egen ro gav ringar på vattnet. Hoten mot honom verkställdes inte. Kidnappningen omvandlades med tiden till husarrest.

Muslimer hade också upphöjt sin stämma inför IS till hans försvar. Allt han hade gjort var att ge skydd åt syriska internflyktingar med mat och mediciner i hans eget kloster i en församling i Qaryatayn – i sandöknen inte långt från kulturarvsstaden Palmyra. Hundratals flyktingar, varav många barn, hade fått husrum. Dessa flyktingar var nästan uteslutande muslimer.

Exakt hur han lyckades rymma är inte lämpligt att publicera. De som hjälpte honom behöver skyddas. Men han kom till Rom. Hans kloster i sandöknen, där han hade frihetsberövats, hade under kidnappningen jämnats med marken.

Under 2016 är han verksamhets bas i en miljonstad i irakiska Kurdistan, inte långt från gränsen till Iran, där han lever tillsammans med irakiska kristna flyktingar från Mosulområdet som IS intog för två år sedan.

Jacques Mourad betonar att kriget fört med sig förtvivlan och fattigdom i den syriska befolkningen:

Krigets frukter är värre än själva kriget.

Klosterledaren Houda Fadoul som lever mitt i dessa frukter, tillägger:

– Som syrier känner vi Guds kärlek till oss – att vi är viktiga för Gud – när människor vill hjälpa oss, ber för oss, donerar, ringer oss och tar hand om och välkomnar vårt folk i Sverige.

Jihad Youssef kommenterar valet att halva året bedriva forskarstudier i Rom under pågående krig:

– Vi bestämde oss för att förbereda oss för framtiden när Syrien kommer att behöva välutbildade personer som är redo att arbeta för djupgående försoning och för en återuppbyggnad av den sociala strukturen och av relationerna människor emellan. – Trots misslyckandet att nå närmanden i riktning mot fred, är vi fullständigt övertygade om att det inte finns någon annan väg för samlevnad än genom solidaritet, öppenhet, ickevåld, dialog, försoning och ett universellt syskonskap.

Nu under julen är Jihad i Turkiet för att där bistå kristna irakiska flyktingar.

Till moderklostret Mar Musa kommer i detta nu ungdomar från den syriska huvudstaden, med Jacques Mourads ord; i sökandet efter innehåll i ett liv som tömts på värden.

Gästkrönikör Susanne Grimheden, i den andra delen av hennes möte med Jacques Mourad.

Kommentarsfältet är stängt.