Inför påvens besök i Lund i slutet av oktober stiger spänningen och förväntningarna. Kommer han att säga något, göra något – utöver det protokollet kräver? Jag hoppas Franciskus gör en ekumenisk markering med verkligt innehåll, inte bara ord.

Det är bråttom att ta åtminstone något steg närmare sakramental gemenskap mellan Katolska kyrkan och Svenska kyrkan. Hindren är i stort sett undanröjda. Tiden för undanflykter är förbi. Läs dokumentet ”Rättfärdiggörelse i kyrkans liv” som 2010 presenterades gemensamt av Svenska kyrkan, Finska kyrkan och Stockholms katolska stift. Då duger det inte längre att tala väl men i sak hänvisa till den Helige Ande, som om Hen skall göra det vi själva inte vill eller törs göra. Gud tvingar sig inte på någon.

Det finns också starka förväntningar att påven snart skall lätta något på den systematiska diskrimineringen av kvinnor i katolska kyrkan. Inget ämne kunde således varit mer aktuellt för Seglora smedjas fördjupningsdag i Nacka församling den 18 september än påven Franciskus kvinnosyn.

Jag skall inte ge mig in i den djupare teologin. Det gjorde dominikansyster Madeleine Fredell och Irène Nordgren alldeles förträffligt. Men om teologer lyssnar efter minsta tecken på förändring har jag som gammal politisk journalist ett annat sätt att lyssna.

Jag är van att stå i en flodvåg av honnörsord. När man gjort det så länge som jag gjort utvecklar man ett sjätte sinne för att urskilja hårda fakta i strömmen av vackra ord.

Alltså lyssnar jag på Franciskus som jag lyssnar på en politiker. Och då tycker jag inte alla de vänliga och pastorala orden för med sig så mycket verklig reformvilja i synen på kvinnor.

Tvärtom visar Franciskus med förslaget om en ny teologi för kvinnor att han sitter fast i en komplementär människosyn. En uppfattning enligt vilken Gud har skapat män och kvinnor som lika mycket värda men radikalt åtskilda i uppgifter. Till mäns uppgifter hör att leda och bestämma. Till kvinnors uppgifter hör att vara närande och att låta sig ledas av män.

Den komplementära människosynen saknar tidsuppfattning. Det är alltid, i alla tider, den rådande ordningen som anses given av Gud. Så länge det fanns slavar var det Guds vilja. Och eftersom det i dag inte finns av Rom godkända kvinnliga katolska präster anses detta utgöra Guds vilja.

Den komplementära människosynen bortser från att vi människor är ytterst ansvariga för den värld vi lever i och hur vi behandlar varandra. Och då är apartheid bygd på könstillhörighet lika oacceptabel som apartheid byggd på ras och hudfärg.

Det var en annan dominikansyster, Patricia Fresen, som såg den tydliga parallellen mellan det vita Sydafrikas apartheidsystem och katolska kyrkans systematiska diskriminering av kvinnor.

Hon fick utbilda katolska präster men ansågs inte kompetent att själv prästvigas. Hon såg också att det var nödvändigt att aktivt motsätta sig apartheidsystemets orättfärdighet – både det som byggde på hudfärg och det som bygger på kön.

Alltså lät Patricia Fresen prästviga sig och blev omedelbart exkomunicerad från Rom. Det vill säga utestängd från sakramenten. Det var ett högt pris, men jag tycker hon gjorde rätt. Det är inte tillräckligt att uthärda och invänta. Att inte tala är att tala. Att inte handla är att handla.

Den amerikanske katolske prästen Roy Bourgeois reste sig också upp i protest mot diskrimineringen av kvinnor och fick betala ett högt pris.

Bourgeois är en märklig man. En gång officer i Vietnamkriget. Sedan präst bland de fattiga i Bolivia tills han utvisades anklagad för att ha försökt störta diktatorn Hugo Banzer.

1989 mördades sex jesuitpräster, deras hushållerska och hushållerskans dotter i Salvador av paramilitärer utbildade i tortyr och andra hemskheter vid School of the Americas i USA. Roy Bourgeois, som då arbetade i Chicagos slum, tog då på sig uppgiften att stänga School of the Americas. En uppgift som kostat honom fyra år i fängelse för olaga intrång.

Roy Bourgeois säger att han bara ångrat en sak i livet – att han så sent tog öppen ställning mot sexismens synd i det katolska kyrka han så länge tjänat.

Men när han tog ställning gjorde han det en knall – givet katolska omständigheter. Han predikade vid en illegal katolsk prästvigning av en kvinna. Och han gjorde det med en motivering som är bland de vackraste och sannaste jag hört:  ”Min kropp måste vara där mina ord är”.

Roms kvarnar mal långsamt med obevekligt. Efter fyra års delvis hemlig utredning dömdes Roy Bourgeois 2012 till kyrkolagens strängaste straff.

Han stängdes av från prästämbetet, uteslöts ur kyrkans sakramentala gemenskap och avskedades från det ordenssällskap han tillhört i 40 år.

Det är ett straff som inte ens utdömts för präster som våldtagit barn eller biskopa som dolt präster ertappade med pedofili.

Vad jag vet har Franciskus inte gjort någonting för att ge Roy Bourgeois upprättelse.

De teologiska grälen om kvinnor och prästämbetet kan pågå i all evighet. Det finns inget teologiskt svar, varken i bibeln eller i traditionen, som kan övertyga motståndaren.

Alltså faller ansvaret på oss katoliker, vare sig vi är lekmän eller biskopar. Den komplementära människosynen är en mycket föråldrad uppfattning och jämställdhet mellan män och kvinnor en enkel fråga om rättvisa och rättfärdighet.

Att bekämpa rättvisa och rättfärdighet med hänvisningar till bibelcitat eller traditionen undergräver evangeliets trovärdighet. Förbudet mot kvinnliga präster är bjälken i katolska kyrkans öga.

Gert Gelotte

Föredraget ovan höll Gert Gelotte på Seglora smedjas fördjupningssöndag  om påven Franciskus och kvinnorna i katolska kyrkan, den 18 september i Nacka kyrka.