Det slog mig att jag stod på exakt samma ställe när radions nyheter om Utöya kom.  I köket på sommarön med blicken mot havet och nyheterna strömmande in i öronen.

Den ofria rörligheten

Görel Byström Janarv

Det slog mig att jag stod på exakt samma ställe när radions nyheter om Utöya kom.  I köket på sommarön med blicken mot havet och nyheterna strömmande in i öronen. Soligt och äntligen varmt. Alla dörrar öppna. Shorts och barfota.

Men nu gäller nyheterna Nice. Så mörkt det blev. Allt detta lidande. Alla förluster. Alla som flyr för en plats i säkerhet och trygghet. 60 miljoner världen över.

Dessa enorma rörelser över jorden som människor tvingas till av lokala makthavare, krigsherrar, småpåvar, terrorister och banditer. Den borde kallas den ofria rörligheten. Den miljoner migranter tvingas till.

Till skillnad från semestertidens alla lockande resmål – för den som är fri att resa och se världen, njuta av ”säkra” resmål. Lära känna andra kulturer, vidga sina vyer. Kanske få perspektiv på sitt liv.

Jag har tänkt en del på resande det senaste. Dels för att jag reser fram och åter till sjukhuset varje dag pga av ögonoperationer. Eftersom jag inte får köra bil får jag tid att tänka.

På migranter – ja, de finns också längs vägen till Uddevalla. På Lyckans gästboende. Jodå, det heter så. Jag tror det är Skara-Bert som ligger bakom. Där har en släkting till mig (som jag är mycket stolt över) startat Lyckans Gitarrorkester för nyanlända. Det är sagolikt.

Jag tänker också på turister, ett annat resandefolk. På vägen till Uddevalla möter bilkaravaner som med all säkerhet har Smögen i sikte. Och vars fokus ligger mer på väderleksrapporten än världsrapporten.

Turisten och  migranten har en del gemensamt, båda rör sig över jorden. Den ene för att de tillhör det folk som kan resa vart de vill, gärna till spännande och utmanande platser. Äventyr och strapatser får det gärna innehålla – några dagar.

Det säger sig självt, men för migranten är utmaningarna tvingande och av helt andra slag. Ett resande så gott som utan packning och på liv och död.

Tänk på pilgrimen. Det är ett annat slags resande. Långsamt utan hets och där vägen är lika viktig som målet. Liksom migranten har pilgrimen mycket lätt packning – med den skillnaden att den är högst tillfällig och att allt det andra som behövs i livet finns kvar när pilgrimen återvänder hem.

En intressant skillnad är också att där turisten stör sig på andra turister och helst vill vara ensam ”turist” på plats, har pilgrimen inte något emot alls att vara många tillsammans. Pilgrimen vet att hen hör samman med de andra längs vägen och gläds åt att vandra tillsammans.

De stora resebolagen har förstått att det finns något här och erbjuder nu allt fler vandringsresor.

Allt medan folkvandringarna pga fattigdom, krig och elände spås öka under åren som kommer.

Den fria rörligheten. Och den ofria. Jag ska läsa mer om det när jag ser bättre. Men tipsar gärna om ”Migrations of the Holy” av William Cavanaugh.

Kommentarsfältet är stängt.