Över min teaksoffa hänger en orange väggmatta med Andy Warhols Marilyn, köpt i samband med en Warholutställning på danska Loisiana. Popkonst har fördelen av att även kunna vara snygg design. Åtminstone om man gillar starka färgkrockar.
Warhol intresserade sig ständigt för gränsen mellan reklam och konst. Mellan kopia och original. Hela hans konstnärsskap byggde på kopiering. Ändå var han på många sätt unik.
Warhols bästa konst gjordes på 70-talet. Då kändes popkonsten unik och ny. Lekfull och experimentell.
En senare del av Warhols produktion var ännu mer tydligt kommersiell. I utställningen The legacy of Andy Warhol på Artipelag utanför Stockholm, har hans samarbete med Absolut Vodka fått ett helt rum. Dollartecknen är inte direkt osynliga och om det är gratisreklam eller ett konstnärligt ifrågasättande får var och en själv bedöma.
Men den absolut mest intressanta delen av utställningen är rummet med tidiga teckningar från 50-talet som inte tidigare visats offentligt i Sverige. Ett slags abstrakt expressionism. Motiven var visserligen hämtade från fotografier men visar ändå någon form av egen konstnärlig kvalitet.
Med spretiga penndrag skildrar han något skört och visar en helt annan sida av konstnären Warhol. Här är det människan Warhol vi möter Kanske visar den en sannare och mer avslöjande bild av vem han egentligen var. Visst finns det likheter med senare verk men teckningarna ger ändå uttryck för något mer naket och ursprungligt. Precis som med tron.
Den som söker något genuint och äkta och går vilse i livslabyrinten måste ibland gå tillbaka till ursprunget och kärnan. Den tro eller den konst som måste skrika högt för att höras och målas i starka färger för att synas, riskerar att bli ganska blek och intetsägande.
Evangelium enligt Warhol handlar om att återvända till enkelheten. Den plats där allt en gång började.
I de sparsmakade penndragen möter vi en mer sårbar Warhol, långt från de silverfolieklädda fabriksväggarna på The Factory. Före de gnistrande kristallkyrkornas och väloljade religionsfabrikernas tid.
När det inte längre finns något att gömma sig bakom finns bara du själv kvar. Kanske också Gud.
Marie Starck
