Under vintern har prästers psykiska ohälsa diskuterats i media. Enligt en ledare i Kyrkans tidning kan det handla om bristande gränser mellan arbete och fritid. Kyrkans Akademikerförbund poängterar att man måste förbättra arbetstidsreglerna.
Det är förvånande att man inte nämner den ständiga frustration präster rimligen borde känna inför den statistik som varje år redovisas: att allt färre vill tillhöra kyrkan, att såväl dop, som vigslar hela tiden minskar i antal. Även begravningar har en fallande trend. Som om man inte vill kännas vid att man arbetar i en organisation där intresset för medlemskap hela tiden sjunker. Än värre är dock att man inte låtsas om de dubbla budskap som kyrkan förmedlar för den som jobbar där. Här är några exempel.
För fem år sedan skrev prästen Ulla Karlsson i Kyrkans tidning inför påsken att det var dags att “Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm” och hänvisade till psalmer och bibeltexter med dessa teman. Hon blev anmäld till domkapitlet som beslöt om en prövotid på tre år. Vad lär sig prästerna i Svenska kyrkan av detta? Att om man gör upp med en föråldrad teologi som ytterst få församlingsbor bekänner sig till – så ifrågasätts man av domkapitlet och specialgranskas under flera år. Kanske kan det leda till psykisk ohälsa…..
För några år sedan intervjuade jag präster och församlingsbor. Resultaten visade bland annat att bortemot hälften av kyrkans präster hade en inriktning som församlingsbor inte var intresserade av och inte frågade efter. Prästen och forskaren Per Pettersson påpekar i sin avhandling att Svenska kyrkan vanligtvis inte orienterar sig mot sina mottagare, så som man i förkunnelsen rekommenderar individen att orientera sig mot medmänniskan. Rimligen är även detta dubbla budskap problematiskt.
Ett flertal undersökningar har visat att det främsta skälet för att tillhöra Svenska kyrkan är de kyrkliga handlingarna. Detta är de tillfällen då människor själva kontaktar kyrkan och ber om kyrkans tjänster. Jag känner till en kyrkoherde som hade alla dopsamtal på telefon och alla vigselsamtal i kyrkan på sammanlagt 20 min och som hävdade att ett sorgesamtal aldrig skulle ta mer än en timme, även om det var en ung människa eller ett självmord. Jag har sett otaliga exempel på församlingar där präster på en och samma lördag kan ha fem dop/vigslar efter varandra. Hur kan man göra något annat än att till slut “rabbla”? En gång frågade jag en kollega hur en god väns dop varit: “Jodå det var väl fint, men det var prästens femte den dan och det märktes ju kanske”. Hur fick prästerna i dessa församling det hela att gå ihop?
I en församling betonade kyrkoherden “hur högt det var i tak och att olika teologier fick finnas sida vid sida”. Likväl fick en präst order om att predika i predikstolen, han hänvisade då till kyrkoherdens uttalanden och fick till svar: “Visst självklart, men i just det här speciella fallet så måste vi präster handla på ett enhetligt sätt …..”
I en annan församling blev en präst gång på gång utsatt för mobbning av en kollega. När hon tog upp detta med kyrkoherden fick hon till svar att “Mobbning är ju en upplevelse – och jag kräver att du och X träffas på egen hand för att prata ut med varandra och reda ut problemen”. Kort senare sade prästen upp sig från tjänsten, kyrkoherden blev då
mycket förvånad och sa: Berätta, vad är anledningen, ja utöver det vi redan har pratat om?
Jag anser mig inte ha tillräckligt med erfarenheter för att kunna ge en uttömmande beskrivning av orsakerna till prästers psykiska ohälsa. Men jag menar att en viktig orsak är de dubbla budskap som finns i kyrkan: de vackra orden om öppenhet och tolerans som inte har någon motsvarighet i praktiken. Det är adekvat att få psykiska problem av att vistas i en sådan miljö. Och det verkligt stora problemet är att många i ledarställning i kyrkan inte ens inser detta gap mellan de ‘tjusiga orden’ – och det auktoritära handlingssättet.
Om vi ska kunna komma tillrätta med prästers ökande psykiska ohälsa menar jag att det är absolut nödvändigt att våga se och att prata om dessa dubbla budskap! “Sanningen ska göra er fria (Joh 8:32).
Elisabeth Arborelius
präst i Stockholms stift, teologie doktor
Några kommentarer på din text:
1.Det är inte prästens personliga tro som ska förmedlas, utan kyrkans tro.
2. Prästens uppgift är inte medlemsrekrytering, det är undervisning och evangelisation.
3. Egen handledning och själavård hos en god själasörjare borde tillhöra prästtjänsten.
Ett utmärkt varningstext från Elisabeth Arbolerius.
Som ett ytterligare reflektion, kommer jag att tänka på att personalens sjuklighet innehåller ett slags profetisk budskap för kyrkan.
Budskapen kan vara, att det finns något sjukligt i den kyrkliga miljön och kulturen.Om detta stämmer, då det är ett slags sundhetstecken, att inte stå ut med det sjukliga och sjukskriva sig.
Den individuella sjukdomen är den maktlöses och kraflöses profetisk strejk och protest i en situationen där det inte finns annat sätt att göra sig hörd.
Dessa sjukskrivningar är sällan problemlösande. Den sjuke mår inte bra och har ett dåligt samvete att hon har inte orkat mer.
Det vanligaste lösningen, det som hjälper, är oftast att byta arbetsplats, även om det upplevs som ett nederlag.
Det som hade hjälpt på den gamla arbetsplatsen, hade varit ärligt bemötande och upprättelse. Eftersom det hade krävt att motpolen erkänner sin skuld vilket sällan händer, blir situationen alltför ofta ohållbar.
Kan dom, som makten har, att lyssna och höra budskapen?
Det är knappast lätt att stå upp för en genuin kärleksfull Kristus-hållning i en organisation, som fortfarande till stor del är präglad av närmare två tusen års patriarkalism i dålig mening. Att särskilt de kvinnliga prästerna verkar må särskilt dåligt är ingen tillfällighet. Instämmer med Markku Hirns synpunkt att problemet inrymmer ett slags profetiskt budskap. Låt oss fundera över vilket detta profetiska budskap egentligen är och hur vi ska kunna ta det till oss istället för att sopa problemet under mattan, för det kommer inte att försvinna av sig själv. Det är ett som är säkert.
Kommentar till Marie Fredin
Vilken är “kyrkans tro”? Trosbekännelsen som varje söndags läses i högmässan uttrycker kyrkans tro. Exakt samma formuleringar har lästs i århundraden trots att sättet att tolka och förmedla den kristna tron hela tiden förändrats i takt med tiden. Men det är av tradition man läser denna åldriga trosbekännelse. Sålunda måste man ”formatera”/översätta dessa formuleringar för att de ska kunna fungera för en troende i vår tid.
Om man slumpvis frågar 100 präster om kyrkans tro kommer man att få bortemot 100 svar, vissa kommer att påminna om varandra men långt ifrån alla. De texter en präst vanligen utgår från vid söndagens högmässa har inte en tolkning utan väldigt många olika tolkningar. Under århundranden har bibeltexterna tolkats utifrån begrepp i det omgivande samhället. Om man t ex tror att jorden är platt kommer denna förståelse att påverka tolkningen av en bibeltext. Detta innebär att det hela tiden är ett levande arbete att tolka texter och predika utifrån dem, att visa på hur kyrkans berättelser går att översätta till vår egen tid. Den som tolkar måste självklart använda sig själv som instrument och helst kunna predika om något som kan beröra, inte bara beröra de som kommit till kyrkan utan också predikanten själv. Om det fanns en bestämd uttalad “kyrkans tro” kunde man ju dela ut den på ett papper eller predikanten läsa upp den i kyrkan. En sådan formulerad “kyrkans tro” skulle knappast beröra någon. Ett personligt sätt att tolka är snarast nödvändigt för prästen vid en predikan. Det handlar inte om en åtskillnad mellan en personlig tro och en “kyrkans tro”, snarare om att kunna förmedla en genomarbetad tolkning utifrån bibeltexten utifrån ens kristna tro och person.
Beträffande dina övriga två punkter förstår jag inte deras relevans utifrån min krönika.
Kommentar till Markku Hirn
Jag instämmer helt i det du skriver, som ”dessvärre” förstärker tyngden i min krönika.
elisabeth arborelius