Ju starkare SD, desto starkare flyktingengagemang. Problemet är bara dess flyktighet och historielöshet.

Det flyktiga flyktingengagemanget

Marie Starck

Ju starkare SD, desto starkare flyktingengagemang. Problemet är bara dess flyktighet och historielöshet.

I höstas utropade en bekant ett nytt paradigmskifte. Riktigt vari detta skifte bestod var svårt att utläsa. Gissningsvis handlade det om höstens starka och konkreta engagemang för den enorma flyktingströmmen från Syrien.

Plötsligt ville alla krama en flykting. Generositeten och värmen som manifesterades var fantastisk. Efter att SD fått sätta agendan för flyktingdebatten så länge, var det befriande att höra krav på en generös flyktingpolitik.

För alla som länge kämpat i motvind för att uppmärksamma världen på den etniska rensning som pågår i Syrien och Irak, var den breda massans uppvaknande och generositet mer än välkommen. Problemet var bara att opinionen och entusiasmen svängde ganska snabbt.

Att utropa ett paradigmskifte tydliggjorde vår historielöshet. Som om livet bara skulle utspela sig i sociala medier. Som om ingen hade engagerat sig för flyktingar förut. Så lätt att glömma alla vardagshjältar som under många år gjort sitt i det tysta. År ut och år in. Människor som gömt flyktingar, följt med asylsökande till advokat eller bjudit familjer på middag.

Mångas nyvaknade engagemang kommer säkert att bestå. Somligas upphörde efter tre veckor. Mina föräldrars engagemang varade i drygt 30 år. Som 15-åring i slutet av 70-talet besökte jag för första gången en flyktingförläggning. Åt tabbouli och fick vänner från Syrien, Libanon, Irak och Turkiet som hade flytt från inbördeskrig och andra förföljelser. Och det var bara början.

På den tiden fanns det ett hemligt nätverk över hela Sverige som gömde flyktingar, långt före mobiltelefonernas tid. Varje vecka gick någon till regeringskansliet för att skriva av de namnlistor på avvisade som sattes upp på en vanlig anslagstavla. Sedan gick de hem och ringde runt i landet till sina kontaktpersoner på olika flyktingförläggningar för att förvarna de drabbade innan polisen hann verkställa beslutet. Att detta kunde fortgå under flera år, ter sig obegripligt idag. Förmodligen måste tjänstemännen i regeringskansliet ha sett mellan fingrarna.

Tyvärr minns jag också bristen på engagemang inom delar av svensk kristenhet. Minns flera församlingar som inte ville upplåta sina kyrkor för ”de där”. Minns ointresset från församlingsmedlemmar att ta in människor av annat ursprung i gemenskapen. Trots att många av dessa ovälkomna kyrkobesökare var kristna och talade en modern variant av det språk Jesus talade.

Hur många flyktingar tål kyrkan idag? Hur länge är de välkomna innan vindarna vänder?

 

Kommentarsfältet är stängt.