Två saker i huvudet samtidigt. 100 mils resa längs vägar Gud glömde i Kongo Kinshasa & klimatmötet som stånkar vidare i Paris.

Två tankar i huvudet samtidigt

Görel Byström Janarv

Två saker i huvudet samtidigt. 100 mils resa längs vägar Gud glömde i Kongo Kinshasa & klimatmötet som stånkar vidare i Paris.

Det mest iögonfallande varhelst du reser i detta gigantiska land är kvinnorna och barnen som går längs vägrenarna – alltid kånkande på stora högar med trädgrenar på huvudet att elda med, att göra kol av. Alltjämt det vanligaste sättet att laga mat på.

Och prydligt förpackade i palmblad, står buntarna staplade i byarna för försäljning och transporter till närmsta större marknad eller körs på överlastade bilar till 10-miljonersstaden Kinshasa.

image1

Foto: Peter Hoelstad

 

Även hemma hos sömmerskorna Maj och Odette som är storstadsbor i Kinshasa är det utomhusmatlagning och kol som gäller. Och i princip aldrig någon el att räkna med utom undantagsvis.

Maj har en elektrisk symaskin, men eftersom elen nästan aldrig finns när hon behöver den, får hon använda sin handvevade Singer för det mesta. En fottrampad sådan hade min mormor. Men sen kom ju elen och förändrade livet. För henne och för min mamma och alla oss som kom efter.

Det är detta jag tänker på när jag lyssnar på rapporterna från klimatmötet i Paris.

Hur ska de fattiga i Kongo Kinshasa göra samma energisprång? Hur ska kvinnorna och barnen där slippa ägna halva dagen åt att samla ved för att stå vid långkoken resten av dagen? Och alla klimataspekter kopplat till det?

Det är då jag läser nyheten att Rachel Kyte, Världsbankens fd klimatchef har fått i uppdrag  av Ban Ki-Moon att förse fattiga med förnybar el.

En dryg miljard människor i världen som saknar tillgång till energi ska lyftas ur fattigdom. Och samtidigt ska utsläppen ner till noll. Det är den ekvationen som ska lyckas. Därför måste fattiga få tillgång till grön förnybar energi.

Maj och Odette älskar sina jobb som sömmerskor – men livet som företagare och mammor skulle vara betydligt enklare och hälsosammare för dem om de hade el. Båda drömmer om solpaneler, men de har inte råd. Än så länge är det kol och fotogen som gäller.

Maj har en liten lampa som drivs av solceller för kvällsbruk som hon flyttar runt för att kunna se något överhuvudtaget när mörkret lägger sig vid sex och barnen ska nattas. Den räcker ungefär en timma, säger hon.  Sen är det lika bra att sova.

En dieselgenerator står och brummar och luktar bensin på grusplanen utanför hennes lilla hus. Killen som har affär i skjulet är frisör. Det är en väldig trafik av folk in och ut där. Varför? Jo,  där laddas hela områdets mobiler! Med bensin som kostar 15 kronor litern.

Hoppas Rachel Kyte´s organisation SE4ALL når hit!

(SE står för Sustainable Energy)

 

 

Kommentarsfältet är stängt.