En grupp centraleuropeiska kväkare hade samlats i tjeckiska Brno för att tala om gemensamma angelägenheter. Jag var inbjuden som resursperson. Flyktingkrisen berördes förstås, och samtalet hamnade kring frågor om antal, kvoter, flyktvägar. Jag frågade hur de berörs på ett inre plan av läget. Samtalet ändrade plötsligt karaktär och innehåll. Hur hanterar vi vanmakten och känslor av otillräcklighet och skuld? Hur hittar vi ett konstruktivt förhållningssätt? Vad är vi kallade att göra? Hur vägrar vi hata och ängslas?

En idé föddes om en workshop för alla åldrar, där vi rustar oss att möta det hatspråk vi möter på bussen, i skolan, på arbetsplatsen och i politiken. En långsiktig lösning kräver ett inre förändringsarbete som bereder oss på att föra fred. Att fäkta och fly vet vi alltför väl hur man gör. En tredje vägens subversivt avväpnande ord och handling – som Jesus var mästare på – måste bli vår väg. Vi kommer att sättas på ännu större prov i skolan, vid arbetsplatserna, ute i folkvimlet på att samtala, samarbeta, samförstå. Åtminstone jag saknar denna kompetens.

En annan grupp kväkare från hela Europa –från Georgien till Belgien, från Norge till Spanien – samlades för att utforska hur vi främjar den andliga gemenskapen i våra små grupper. Det var en välsignelse att mötas i stilla andakt, måltider och samtal. På lördagmorgon låg nattens terrordåd i Paris som en sten i våra magar när vi träffades till frukost. En deltagare frågade lite trevande om inte vi skulle skrota programmet och ägna oss åt det som skett. Nej, hörde jag mig svara bestämt som samtalsledare.

Att ytterligare ett vansinnes våldsdåd läggs till en redan fasansfullt lång lista ändrar inte vårt syfte: att bygga upp varandra inför fortsatt arbete i våra församlingar – just för att bli bättre redskap för fredsföring i världen. Vi var samlade för att utgjuta dyrbar olja på varandras huvuden, att smörja varandras fötter. De fattiga och de utsatta har vi alltid hos oss. Att se varandras ansikten under några välsignade dagar är en sällsynt gåva.

Samma helg kom ett brev från en vän som kritiserade mig på ett mycket smärtsamt sätt. Jag kände inte igen kritiken och växlade snabbt mellan att vilja ignorera och att vilja ge igen. Fly eller fäkta. Men nej: även i de närmaste av sammanhang utmanas vi att söka korn av sanning i anklagelser, identifiera krigets frön i våra egna egna hjärtan och hos sig själv invänta ett svar som bygger upp istället för att bryta ner.

Jag efterlyser nya metoder att förvandla svärd till plogbillar.