Det är i backspegeln jag betraktar sommarens pilgrimsvandring. Den som inleddes i Masthuggskyrkan i Göteborg och avslutades utanför Boforsfabrikens grindar i Karlskoga med en andakt.

Pilgrimsvandring till Bofors

Olle Sahlström

Det är i backspegeln jag betraktar sommarens pilgrimsvandring. Den som inleddes i Masthuggskyrkan i Göteborg och avslutades utanför Boforsfabrikens grindar i Karlskoga med en andakt. Vad var det egentligen vi gjorde?

Det var en interreligiös vandring. Vi ville ”bära vittnesmål” om vapenexport och krig. Utmed vägen hade människor bjudits in för att berätta om sina erfarenheter av krig, fredsaktivister om sina aktioner och i Skara och Mariestad mötte vi asylflyktingar, ofrivilliga pilgrimer på flykt från krig.

Vi som vandrade, ville lyssna, inget annat. Lyssnandet som förutsättning för att kunna vara vittne. Vandring som askes, övning i uppmärksamhet och självprövning. Hur lätt är det inte att döma på förhand och som en själva ljusets egen riddarvakt ständigt stå på barrikaden?

Gång på gång mötte jag min oförmåga att förutsättningslöst lyssna. Och för mig blev vandringen också en tankevandring om hur ett klimat i Sverige har förändrats, polariserats och till del brutaliserats.

En pilgrimsvandring för mig är andlig praktik, förvandlingspraktik. Men den här vandringen, med sitt tema om krig och vapenexport, var ett exempel en annorlunda vandring som inte vill fastna i ett pilgrimsskap light som helt fokuserar på inre vandring, sinnesro, ett slags feelgoodfilosofi, och som ängsligt undviker att engagera sig i brännande samhällsfrågor.

Vi togs emot väl av församlingar utmed vägen, fick sova över i församlingshemmen. Samtidigt som Skara stift inte ville ha ett samarbete med oss pilgrimer. Och i Varnhems församling sade man blankt nej till att vi på deras pilgrimscafé skulle berätta om vår vandring.

Hur ska jag förstå det?

I Skara besökte vi ett av Bert Karlssons förläggningar och några dagar senare vandrade vi in i Mariestad för att där möta flyktingar från Syrien som länge suttit och väntat på uppehållstillstånd i Lugnås förläggning. Det blev ett oerhört starkt möte och som en underström genom vårt samtal gick deras gemensamma budskap; krig är vapen, vapen är krig. Som över en natt strömmade vapen in över landets gränser och allt förändrades, människor förändrades. Och de enda som tjänar på krig är de som handlar med vapen. Inga andra.

I Sverige tar vi emot asylflyktingar i betydligt större utsträckning än andra länder i Europa. Det är glädjande och något att vara stolt över. Men samtidigt bidrar vi till de krig som tvingar människor att fly. Vi är per capita ett av världens ledande vapenexportörer och därmed bidrar vi även till att öka globala fattigdomsklyftor; länder som borde investera i vård, skola och omsorg, ett politiskt mantra för de i Sverige boende, investeras istället i vapen.

Hur ska jag, vi, förstå att svenska statsministrar agerar handelsresande i vapen på en internationell marknad som föröder liv, tvingar människor på flykt, driver dem in i yttersta fattigdom?

Vi var en vandrande kommunitet. Löst sammanhållen – sex av oss gick hela vägen, andra gick med några dagar, slöt upp utmed vägen – men ändå grundad i en gemensam vandringliturgi. Tidig morgon meditation och bön. Tyst vandring på förmiddagen. Raster öppna för den som ville dela en text eller berätta något med anknytning till vandringens tema. Så måltiderna. Och den sena kvällens avslutande delning. För mig en betydelsemättad liturgi och en övning i att vara en mer jämlik, fredlig, lyssnande församling. Övningar i att gå och leva orden.

Vi skulle ha kunnat ta oss snabbare fram till Karlskoga; hyrt en buss, ordnat med offentliga möten där vi på gator och torg propagerade för än den ena än den andra åsikten. Men vi gjorde inte det. Vi tog tid på oss, gick några mil om dagen, lyssnade till andra och varandra. Andades, lyssnade inåt. Med en gemensam föreställning att om vi förmår omfamna våra egna lidanden, våra egna mörka rum, kan vi också möta och lyssna till andras.

Blir vi mer fredliga när vi går till fots, vandrar långt, går vägen fram och talar med vandra?

Jag fortsätter att gå, vandrar i tanken, är kvar i vandringsrytmen; återvänder var dag till de byar och mindre städer vi vandrade genom. Gör anteckningar, upptäcker, efter flera månader, något nytt. Vill berätta mer och kommer att göra det om en försynt och tystlåten skara pilgrimer som sommaren 2015 vandrade från Göteborg till Karlskoga.

 

 

Kommentarsfältet är stängt.