Det började med hennes ivriga brev: “Jag har hittat kväkarna på nätet. Hur kan jag lära mig mer?” En intensiv och glädjefull resa mot medlemskap följde. Vi såg fram emot att följas åt som samfundssystrar på ett internationellt kväkarmöte i Peru i januari 2016. Dagen efter jag brutit foten, ställde hon upp som chaufför på min långa arbetsdag i Stockholm. Det var vår första ‘road trip’, skämtade hon. En vecka senare satte en brusten kroppspulsåder stopp för en nyligen påbörjad andlig gemenskap.

Hennes närvaro var påtaglig några veckor senare under ett föredrag jag gav om historiska kväkarkvinnor. Hon ingick ju i en ström av starka kvinnor som sedan 1650-talet hittat sin röst i ett andligt sammanhang och rustats för att utmana makten och omdana samhället. Genom seklen har   kvinnorna rest två och två i kväkaruppdrag för att hjälpa varandra att vara trofasta sina uppdrag. Numera innebär inte trofasthet hängning, som för 1600-talets Mary Dyer, eller mordbrand, som för 1800-talets Lucretia Mott. Dock saknar jag min avlidna väns trygga ackompanjemang i mina uppdrag som kväkarpedagog, precis som min fiolstämma behöver cellistens trygga continuostämma för att inte rusa i tempo eller hoppa över ett taktslag.

Våra sista samtal handlade om människoströmmen som söker sig hit av samma skäl som mina kväkarförfäder sökte sig 1740 från Nordirland till Amerikas kolonier: frihet från våld och förtryck. Jag är förbunden med flyktingströmmen. Vi är varandra, påminner fredskvinnan Emilia Fogelklou i all enkelhet. Jag längtar efter ett samhälle där varje flykting erbjuds en följeslagare som lotsar in i det svenska samhället. Är jag beredd att rubba mina cirklar och ställa upp som fadder, bjuda in till mig och bryta bröd?

Jag hör min avlidna vän påminna mig lugnt att jag inte kan göra allt. Att det jag redan gör får räcka. Hon visste att jag nyss blivit kväkarnas representant i svenska styrgruppen för Kyrkornas världsråds ekumeniska följeslagarprogram i Israel och Palestina. Hon visste om mitt engagemang för ett nytt projekt med syriska flyktingar bland intitiativtagarna. De vill erbjuda flyktingar möjlighet att, tillsammans med svenskar, bygga egna hus i ekobyar med hållbarhet i alla aspekter av livet – ett försök att bygga den djupa freden i vårt samhälle.

Hennes glädje lever kvar i mig. Hon sällar sig till den långa raden kvinnor som slagit följe med varandra i den djupa fredens tjänst – och vars vision jag vill förvalta. Hennes begravning i förra veckan markerade snarare ett nytt skede i ackompanjemangets tecken än ett avsked.

Julia Ryberg

Jag vill ett samhälle där varje flykting erbjuds en följeslagare som lotsar in i det svenska samhället. Är jag beredd att rubba mina cirklar och ställa upp som fadder, bjuda in till mig och bryta bröd? frågar Julia Ryberg.