Jag måste tillstå att jag  tillhör dem som fallit  för  nuvarande påven Franciskus charm, värme och öppenhet.  Redan namnvalet bäddade för publikframgång.  Detta får dock inte nu hindra mig som reformkatolik att kritiskt granska hur katolska kyrkan genom Franciskus kyrkopolitik  tar sig uttryck i vårt ”postsekulära samhälle”  för att låna ett uttryck från Jürgen Habermas.   Låt mig som utgångspunkt ta Franciskus proklamation av ett jubelår  i Barmhärtighetens tecken  som börjar 8 december 2015 och pågår till 20 november 2016 då Franciskus bl a  vill ”reformera  kyrkans ogiltigförklaringsprocess av äktenskapet” genom två st Motu Proprio. Då Franciskus också vill att alla  präster  ska ha rätt  att under det kommande jubelåret  förlåta kvinnor som har gjort abort.

Varför har jag då så svårt att jubla inför ett Barmhärtighetens jubelår ? Kanske därför att påvens barmhärtighet för mig som reformkatolik också vidmakthåller patriarkalt maktförtryck, orättvisor och hyckleri.

En som sätter fingret på vad jag menar är Peter Steinfels, känd katolsk journalist, författare och fd professor i  USA. Inför påvens  besök i USA denna månad och den kommande biskopssynoden om familjen senare i oktober skriver Steinfels  en  träffsäker artikel i Washington Post (11/9) ”Why the Catholic Church should talk about contraception” där han lyfter fram hur ”katolska kyrkans obenägenhet att ta tag i den djupa och iögonfallande klyftan mellan officiell lära och liv i praktiken underminerar katolsk  styrka  och enhet på alla nivåer  och som  befrämjar katoliker att nonchalera kyrkans övriga undervisning inklusive den om äktenskap och abort.”

Steinfels tar också upp den negativa effekt som  kyrkans preventivmedelsförbud i onödan fick  för president Obamas sjukvårdsreform, mot vilken USA biskopskonferens på det mest obarmhärtiga sätt  protesterade.

För mig har Franciskus jubelår  om barmhärtighet på allvar väckt frågan om hur kristen  barmhärtighet förhåller sig i relation till mänskliga rättigheter,  jämställdhet mellan män och kvinnor och mellan hetero-och homosexuella?  Det är i svaren på dessa frågor som barmhärtighet för mig får sin rätta dimension.

Franciskus  totala avsaknad av ett erkännande  av katolska kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa – med  negativa globala effekter- uppvägs inte för mig  av  ett barmhärtighetens jubelår och löfte ett år framöver – om  förlåtelse för att ha gjort en abort.  Uttalandet på Filippinerna i januari i år att katoliker ”inte ska föröka sig som kaniner”  blev  enbart cyniskt utifrån att uttalandet gjordes just i det land som kanske främst i världen hörsammat Läroämbetets förkastande av artificiella preventivmedel.

Franciskus  beslut att underlätta och förenkla ogiltighetsprocesser av äktenskap – som till och med inbegriper barn – uppvägs inte av katolska kyrkans totalt obarmhärtiga attityd till katoliker som skiljer  sig enligt civil lagstiftning , gifter om sig civilt och som obarmhärtig  konsekvens därav, samtidigt tvingas utestänga  sig själva på livstid från eukaristins sakrament.

Och sist, men inte minst Franciskus uttalande om homosexuella ”Vem är jag att döma?” saknar trovärdighet  så länge  Franciskus  inte också visar mod att i så fall just döma ut Läroämbetets  formuleringar i Katolsk Katekes § 2357  om  ”homosexuella handlingar som i högsta grad klandervärda”. Den ”respekt, medlidande och finkänslighet” som Läroämbetet rekommenderar  gentemot homosexuella i §2358  blir en tydlig illustration på hur också medlidande och barmhärtighet används  som vidmakthållande  av  maktförtryck och särbehandling istället för jämställdhet och mänskliga rättigheter.