Den gnagande ensamheten i samhället kan botas genom större gemenskap. Aldrig har två vuxna orkat sköta en gård på egen hand, och för vår tids självhushållare behövs nya drömmar att samlas kring, skriver Erikka Chapman.

Självhushållning är inget för ensamma

Erikka Chapman

Den gnagande ensamheten i samhället kan botas genom större gemenskap. Aldrig har två vuxna orkat sköta en gård på egen hand, och för vår tids självhushållare behövs nya drömmar att samlas kring, skriver Erikka Chapman.

Vid femtiden fylls ekarna med klättrande barn. På en vecka har det blivit en ny kvarterstradition att klättra i träden tills hinkarna med kraftfoder anländer på min röda gamla postcykel och hela fårflocken kommer springande. Fårmatningen har samlat många barnfamiljer och varje dag hjälps vi åt att se till att rätt tacka äter ur rätt hink. Det känns ganska idylliskt faktiskt, där i ekhagen. Trams, skulle kanske luttrade bönder säga. Början på en bygemenskap, skulle jag vilja säga. Och bygemenskap är kanske vad vi behöver för att bota den gnagande ensamheten i samhället.

Får 111, vars ledande namn i namntävlingen just nu är Embla, har lärt sig att hinkskramlandet även betyder massage. Hon stannar långt efter att resten av flocken har gått sin väg och om någon gör ett uppehåll i massagen skrapar hon uppfordrande med klöven. Medan vi masserar har vi tid att sitta i gräset och prata. Vi pratar om lilla 130 som inte växer lika fort som de andra och om klövklippningen. Vi börjar prata räddningsaktioner för skadade igelkottar. Och drömmar om framtiden. ”Tänk om det fanns en liten ekoby i närheten av Lund, med hus i hampa eller lera och halm. Vissa kunde ha egna hus, andra bo kollektivt, någon ha en liten, liten stuga. Det skulle finnas gemensamma utrymmen och odlingar och får, som inte levde där för att ätas.”

Vi är många med drömmen om ett liv i gemenskap. Det skrivs långa inlägg både på Facebook och i forumet alternativ.nu om ekobyplaner, husbyggardrömmar och kollektivliv. Där finns en vilja och entusiasm, men också uttryck för en stor ensamhet och tröstlöshet. Många känner sig isolerade för att de vill göra något konkret som svar på miljöförstöring och fattigdom, men befinner sig i ett sammanhang där deras sätt att leva blir utskrattat.

I storstaden kan det räknas som häftigt att stadsodla, syra gurkor och vara vegan, medan den som flyttar ut på landet för att hitta ett alternativ till konsumtionshetsen istället blir sedd som en kuf. ”Ja, vi får väl se hur länge de orkar”, är en inställning till självhushållare. Hur länge orkar en familj leva självhushållande utan stöd av många andra? En säsong, två säsonger, eller fem? Idealbilden av självhushållaren som en entusiastisk dansk bonde som bränner tegel i en egen ugn, ständigt följd av ett TV-team, är bedräglig. Få människor orkar odla sin egen mat själva, ännu mindre hinna sy alla sina kläder och göra egen el.

Det har aldrig funnits ett samhälle bestående av hushåll med två vuxna som har levt självhushållande ihop med sina barn. De gårdar som idag räknas som smågårdar och är drömmen för många familjer krävde förr minst tio vuxna för att allt arbete skulle bli gjort. Den alternativa drömmen om ett annat sätt att leva kräver en supermänniska – eller en hel by.

Vi matar får och pratar livsdrömmar. Barnen klättrar i träden och undrar om vi ska fira fårens födelsedag med partyhattar. Gemenskap byggs genom att samlas kring en gemensam vision med ett gemensamt mål. Vårt mål är att ge de här fåren ett gott liv, få dem friska från parasiter och skadade klövar, och låta lammen växa upp till vuxna får med långa liv. Runt målet har en liten by av engagerade människor vuxit fram.

Det kunde ha varit ett annat mål. Det finns mycket som behöver ändras i samhället. Vi hade kunnat jobba för något helt annat, men nu jobbar vi för det här, och människor sluter upp med glädje och kraft. Det behövs sådana byar, mitt i staden, för att känslan av ensamhet ska bytas i insikten att vi är många som jobbar för samma sak.

Kommentarsfältet är stängt.