Att erkänna syndens centrala roll i våra liv är ett sätt att skapa utrymme för läkning och en fördjupad relation till Gud. Men då krävs mer utbildning av kyrkans själavårdare, skriver Anna Karin Hammar.

Kyrkan består inte av präktiga eller halvpräktiga. Kyrkan består av syndare.

Det är uppenbart för alla som följer den kristna pressen och ibland också annan media om livet i de kyrkliga institutionerna. Det är uppenbart för alla som läser dagstidningar att världen består av många syndare, så också kyrkan. Kyrkan förvaltar på Kristi uppdrag uppdraget att läka, hela och att förlåta synder.

Som präst är en av livets stora ögonblick att få säga till en människa som ångrar sitt livs framfart: det är på Jesu Kristi uppdrag jag säger dig, din synd är förlåten.

De som jobbar med det femte steget i tolvstegsrörelsen går ofta till en präst för att göra en generalbikt över sitt liv. De går igenom sitt liv från början till slut, vem har jag svikit, vem har jag syndat mot?

I den ignatianska spiritualiteten med andliga övningar inspirerade av Ignatius av Loyola finns samma allvar att gå till botten med sitt livs ansvar och brist på ansvarstagande. I sådana rejäla processer har människor chansen att uppleva det befriande med Guds nåd. Rejäla syndare gör rejält reda för sitt livs fram- och baksidor. Och får därför också möjligheten att uppleva befrielsen, kraften och den förnyade viljan att ta itu med sitt liv och gottgöra dem en brutit mot.

Det är min övertygelse att vi i kyrkan tar alldeles för lätt på syndernas förlåtelse. Nästan varenda gudstjänst har ett moment av syndabekännelse, men det är min kanske orättvisa förmodan att det är ett moment som ofta hastas över, och annat kan inte gärna göras i den kollektiva formen. Min hypotes är att alla människor skulle må väl av att få tid och redskap att gå igenom sitt livs avigsidor med en präst.

Det finns i den mänskliga existensen en dimension av skuld som inte låter sig trollas bort. Någonstans finns denna skuld mot livet, mot Gud, mot andra, mot sig själv. En del av oss har lärt oss mycket genom att gå i terapi eller liknande, men det innebär inte att den existentiella skulden nödvändigtvis blir mindre. Förståelse är livsviktig och den ersätter inte förlåtelse. Kyrkan kan på Kristi uppdrag ge syndernas förlåtelse.

Lika viktigt är det att kyrkan tar på allvar sitt uppdrag att hela och läka.

Därför ska det vara lika självklart att komma till kyrkan när jag har syndats mot, när jag upplevt konsekvenserna av andras synder. I själavårdsnätverket i Uppsala stift fann vi att en enkel rit med enskild välsignelse efter ett jobbigt livsavsnitt kunde verka helande i människors liv. Att på något sätt få sätta punkt för en misshandelsupplevelse eller kränkning är betydelsefullt och att göra det inför Gud ger möjlighet till välsignelse med kraft för den fortsatta livsvägen.  Ibland kan vi själva ta på oss skulden för det som andra har gjort fel. Inte sällan kan en människa då känna att hon är fel snarare än att hon har gjort fel. Inför manipulation kan det vara svårt att skilja ut vad som är eget ansvar och vad som är andras.

Allt detta ställer stora krav på kyrkans präster och diakoner. De ska ha sorterat ut sitt eget bagage på ett hälsosamt sätt för att kunna möta andra osjälviskt och sakligt. De behöver själva vara mottagare av Guds nåd och välsignelse på djupet Av sina liv.

Om detta ska kunna ske på ett självklart sätt måste helt andra satsningar göras i det kyrkliga arbetslivet på rejäl själavård och retreater med möjlighet till bikt och enskild välsignelse.

Kyrkans uppdrag, att hela, läka och förlåta synder, är ansvarsfulla uppdrag av en seriös Mästare. Att då handskas med uppdraget ytligt är en stor katastrof för kyrkan. Den dag då vi tar vår egen ytlighet på allvar och inser vilket problem den medför kommer änglarna att sjunga (Sv.ps. 333).