Under en vandring på Kretas södra kust utforskar Julia Ryberg den tystlåtna och milda tredje vägen, mellan flykt och kamp, ickevåldets och den kristna gemenskapens väg.  Jag skriver från Kretas södra kust.

Jesus visar oss en väg mellan flykt och kamp

Julia Ryberg

Under en vandring på Kretas södra kust utforskar Julia Ryberg den tystlåtna och milda tredje vägen, mellan flykt och kamp, ickevåldets och den kristna gemenskapens väg. 

Jag skriver från Kretas södra kust. Till skillnad från den norra kusten, är det här glest med turister och gott om öppna vandringsvidder med södra Medelhavet som ständig följeslagare. Jag har lett en vandringsretreat tillsammans med författaren och vandraren Olle Sahlström. Ett dussin svenska deltagare har kommit till Ann-Sofie Noryds kursplats LendasOasen för att utforska temat ‘att gå till sig själv’ utifrån Olles bok om vandrarprästen David Petander (1875 – 1914), Vi möts i lärkans sång (Artos). Petander är en osynlig och tystlåten medvandrare under denna veckas gemenskap.

På flyget till Kreta visar det sig att Olle och jag råkar ha samma bok i packningen: Walter Winks Jesus and non-violence: A Third Way. Vi samtalar om den tredje vägen, som varken är att fly in i passivitet eller att fäkta till sig övertaget – och som knappt börjat utforskas i vår kultur. Enligt vår övertygelse och vårt hopp är detta den enda vägen fram till den djupa freden – båda i det lilla och det stora. David Petander sökte den. Kväkarnas grundare George Fox sökte den. Jesus sökte den. Den tredje vägen ligger som en underström i vårt medvetande när vi ska leda vandringsretreaten.

Olle är vandringsledare. Vi övar oss i att vandra under tystnad med fokus på att vara framme i varje steg. Framme i varje andetag. Min roll är att leda samlingar med kväkarnas samtalsformer. Tystnad varvas med deltagarnas ord utifrån deras erfarenheter. Varje bidrag tas emot utan kommentarer och får liksom en vacker sten sjunka långsamt ner i tystnadens klara vatten och landa på havsbotten innan nästa bidrag kommer. Vi övar oss i lyssnande, parvis och i grupp, och är varsamma med orden. Vandringen är styckvis utmanande. Samtalen likaså.

Olle går först och visar vägen. Min plats är att gå sist och hålla ihop gruppen. Jag stannar och väntar när någon behöver vila eller springa bakom en buske. Timme efter timme håller jag varje deltagare i Ljuset. Pilgrimståget är en kropp med ett dussin lemmar. Det snirklar sig framför mig. När vägen blir svår, ser jag hjälpande händer och klappar på ryggen. När vägen blir svår, går jag trygg i vetskap att alla andra har klarat den före mig. Jag är också sårbar – när skulle någon sakna mig om jag föll eller hamnade långt efter av utmattning? Gemenskapen djupnar. Den som går näst sist håller koll på mig. Jag reflekterar över vad det är att leda framifrån och vad det är att leda bakifrån.

Vi stannar vid heliga platser – antika tempelplatser dit människor sökt sig för helande förening med gudarna, grottor dit eremiter sökt sig undan världens frestelser, kapell som byggts på bergstoppar, ett levande kloster som erbjuder oss mat och husrum. Grottornas och kapellens väggar är täckta med ikonbilder, vars ögon söker mina. Vi svettas och klättrar oss fram till dessa heliga platser, men för mig är själva vandringen – då jag är i mig själv och samtidigt i gemenskapen – helig mark. För mig är varje deltagare en ikon, en spegelbild av Gud. Våra ögon söker sig till varandra och håller blicken något lite längre än som är bekvämt i normalt umgänge. Vi tröstar, utmanar, älskar varandra några dagar för att sedan skiljas åt.

Under vandringen reflekterar Olle kring den första kristna gemenskapen. De som slog följe med David Petander och George Fox återupplevde den. Vad är det som kännetecknade den gemenskapen? Hur kan vi skapa den i vår tid? Vår grupp upplever ett stycke paradis på denna gränslöst vackra plats. Vi upplever en gemenskap som hör Guds rike till. Vi talar med varandra om att Guds rike är här och nu, i varje ögonblick, i varje blick, i varje steg. Vi är ständigt framme … framme … framme. Om vi bara väljer att se.

Tacksamhet och glädje präglar vår sista samling och måltid. Jag känner mig dock manad att lämna gruppen med en frågeställning som funnits inom mig som en underström genom veckan. Hur hade det blivit om vi umgåtts så här intensivt under ytterligare en eller två veckor? När oundvikliga spänningar och konflikter kommit, hade vi vågat söka de kreativa och kärleksfulla lösningar som vi vet väntar på att bli upptäckta? Hade vi valt att bygga en tredje vägens gemenskap på antivåldets grund, utan maktutövning och hierarkiska strukturer, när vi kommit ner från förklaringsberget?

Kommentarsfältet är stängt.