Det är dags att ersätta den gamla, judefientliga och HBTQ-fientliga teologin med en som är mer uppdaterad och elegant utformad, en teologi som inte kräver stöttor och kompromisser för att hänga samman. Det är dags för ett paradigmskifte i vår läsning av Paulus, skriver Niklas Olaison.

Jag är övertygad om att Galileis Dialog om de två världssystemen gjorde mycket för att forma Thomas Kuhns teori om paradigm och paradigmskiften. För det är där som den gamla och nya världsbilden krockar som allra tydligast, och i ett retoriskt sammanhang. Annars brukar olika världssystem oftast leva stillsamt sida vid sida.

De två världssystemen är förstås det kopernikanska som Galilei förordade (fast han var förbjuden att göra det rent ut) och det aristotelisk-ptolemeiska, med jorden i centrum. Det fanns förstås ett kompromiss-system också, det tychoniska, men det ville Galilei inte låtsas om, av retoriska skäl. För eftersom han inte fick plädera för det kopernikanska systemet var hans strategi att skjuta så många hål i den traditionella världsbilden att åhöraren tvingades ta ställning för det kopernikanska.

Den gamla, geocentriska världsbilden, med jorden i universums centrum, hade haft många hundra år på sig att byggas upp och förfinas, så det var ingen liten uppgift som Galilei föresatte sig. Men den hade också börjat knaka i fogarna genom upptäckten av Amerika, ny teknik som krävde en ny mekanik för att fungera och genom en tidsanda som i spåren av renässansen, reformationen och den skeptiska krisen, inte var så benägen att ta allting för givet. Men först med Galilei anlades en veritabel bredsida mot den traditionella fysiken och astronomin.

Det går alltid att rädda en teori, om man är beredd att göra tillräckligt stora modifikationer i den, men det går ofta ut över teorin själv, som förlorar åtminstone sin enkelhet, och ibland också drabbas av motsägelser. Som Galilei uttrycker det, med en metafor som måste ha varit extra drabbande för hans venetianska sponsorer: ”Jag tycker lika synd om honom som om en herre som lät bygga ett magnifikt palats, under lång tid och med stor kostnad, med hjälp av hundratals hantverkare, och sedan såg det hota att falla ihop för att grunden var dålig. För att inte med stor bedrövelse behöva se de murar förstöras som smyckats med så många bedårande målningar, eller se de pelare rasa som stöder superba balkonger, se förgyllda loger falla, dörrposter, frontespiser och marmorfriser största, vilka utförts med så stora utgifter, försöker han avvärja förstörelsen med ankarslut, kontreforer, sträckankare, strävpelare och stöttor.” Det är inte underligt om palatset till slut blir hart när obeboeligt.

Jag har läst Romarbrevet många gånger och tagit mig igenom hyllmeter med litteratur om det, men jag har aldrig kunnat läsa ut någon entydig teologi ur det. Det är helt enkelt för många frågetecken, för många saker som sticker ut eller helt enkelt inte stämmer. Och det är som när man försöker plocka isär ett komplicerat urverk: om det blir bitar över när man har satt ihop det så vet man att man har gjort något allvarligt fel någonstans.

Flera av dessa problem har naturligtvis uppmärksammats tidigare, och de har mynnat ut i det som kallas ”det nya perspektivet på Paulus”. Det så kallade nya perspektivet, vars föregångare är Krister Stendahl och E. P. Sanders, har bidragit mycket till att problematisera den negativa, ensidiga och i mångt och mycket rent felaktiga synen på den samtida judendomen som präglat äldre Paulusforskning.

I spåren av denna har nya tolkare som Stanley Stowers och Mark Nanos bidragit till en mer radikal omläsning, men ingen av dem är så radikal som Douglas Campbell, som i sitt massiva (1200 sidor) verk The Deliverance of God (2009) lyckas fånga upp och sammanfatta en hel generation Paulusstudier till vad som rätteligen kan benämnas ett nytt paradigm.

Det kanske mest iögonfallande med Campbells läsning är att han menar att Rom 1:19-32 är en parodi på en konkurrerande svavelpredikant, vars lagiska teologi Paulus redan konfronterat i Galaterbrevet. Det innebär att det enda textställe i Nya Testamentet som otvetydigt fördömer homosexualitet inte uttrycker Paulus’ syn utan hans meningsmotståndares, en revolutionerande insikt inte bara för queerteologer. Kom ihåg att ni hörde det här först.

Campbells tes omfattar förstås så mycket mer än så, och hans argumentation sträcker sig över både exegetik och etik. Den handlar om mycket mer än en läsning av Romarbrevets första kapitel, även om det är där den har sitt epicentrum. Därför kommer jag nu på Dagens Seglora skriva ännu en serie betraktelser som utgår från Romarbrevet men tacklar grundläggande teologiska frågor.

Med utgångspunkt i Campbells läsning vill jag utmana en modern individcentrerad och på många sätt världslig teologi som i sin förlängning nedvärderar judendomen, uppmuntrar till förföljelse av sexuella minoriteter och glorifierar våld. Det är dags att göra upp med den.

Men det kommer inte att bli lätt, för den är djupt rotad hos en stor majoritet av teologer, och det är som Kuhn säger paradigmskiften vanligtvis inte sker genom att forskare ändrar åsikt utan genom att en generation ersätts av en annan. Eller som Gandhi uttrycker det: ”Först struntar de i oss, sedan skrattar de åt oss, sedan bekämpar de oss. Sedan vinner vi.”

Niklas Olaison