Både de stora gudstjänstfirande gemenskaperna och den inre, kontemplativa bönen är värdefulla uttryck för tron. Vi finner alla olika sätt att förnimma och sprida Andens väldoft, skriver Are Victor i en fredagsessä om trons många levande uttrycksformer.

Trons enhet finns i mångfalden av uttryck

Are_Kaspersen_150x150Både de stora gudstjänstfirande gemenskaperna och den inre, kontemplativa bönen är värdefulla uttryck för tron. Vi finner alla olika sätt att förnimma och sprida Andens väldoft, skriver Are Victor i en fredagsessä om trons många levande uttrycksformer.

Som teologistudent extraknäcker jag emellanåt som kyrkvaktmästare. En erfarenhet som låtit mig se sådant som jag annars inte sett. En följd av detta är att jag inte riktigt kan stämma in i klagokören över hur sekulariserade vi svenskar är.

Visst, jag tycker själv att det emellanåt kan kännas utmanande att leva med en djup andlig längtan i ett samhälle som gör anspråk på att vara alltigenom rationellt och neutralt. Men det är bara att konstatera att såväl friheten från som till religion är en lyx att vara tacksam över. Och sprickorna i muren är inte bara många, de är också mycket vackra att betrakta.

Enstaka stilla dagar under valven – när jag varken silverputsar, mikrofontestar eller stearinskrapar – lägger jag märke till in- och utflödet av människor i rummet. De stannar vid ljusbäraren, några andaktsfullt med slutna ögon, andra stressade med axlar uppdragna ända till öronen. Några stannar länge, sittandes i kyrkbänken eller vid altaret på knä. Ibland sjunger eller gråter någon, men tystnar förläget när den hör skramlet av min nyckelknippa då jag passerar. Ibland kommer någon fram & vill fråga något. Ibland är någon arg och vill säga som det är.

Ibland lyser någons ansikte. Ofta tycker de mycket; om kyrkan eller något annat. Ändå består mitt intryck: att de kommit in under valven av en radikalt annorlunda anledning.

Vi skulle kunna likna det vid en väldoft; kyrkan doftar och vi kan alla förnimma det, men vi kan sannolikt inte sätta ord på det. Dragningskraften är där, som om någon nafsar oss lätt i örat och lockar oss in. Det är förvirrande och kanske frustrerande. Så mycket skymmer dess källa; hinder inom oss eller i det yttre. Vi kanske lyckas övertyga oss själva om att vi är mycket intresserade av byggnader eller historia; men i själva verket handlar det vare sig om fakta eller om nostalgi.

Det är som att du blivit bjuden till fest i en tjusig våning, och du kan komma på flera skäl till att tacka ja eller nej, men likväl något är det som drar. För att citera en vis lärare, är det som om någon hade gömt ett stort fång av väldoftande röda rosor därinne i festvåningen. Men du är antingen för upptagen av dina tankar, eller så distraheras du av värdarna som är upptagna med att möblera om, bjuda dig på kvalitativ underhållning eller tomprata med dig för att du ska kunna formulera frågan om varifrån doften kommer.

En annan vis lärare brukar tala om kyrkan i termer av den exoteriska, den mesoteriska och den esoteriska kyrkan. Den exoteriska är kyrkans yttre, ofta vida och tillgängliga famn. Den kan vi vara stolta över i Svenska kyrkan. Hit hör bland annat högmässorna, konserterna, verksamheterna och de dagöppna kyrkobyggnaderna. För att återanknyta till liknelsen om festen, är detta festvåningens entré, där vi (förhoppningsvis) blir väl bemötta & varmt välkomnade. Här är trösklarna låga; här stannar många av oss länge och här har vi det mycket bra.

Men. I många av oss uppstår förr eller senare en rastlöshet, en djupare längtan eller en påträngande nyfikenhet. Varifrån kommer väldoften? Du uppfattar den kanske bara vagt, men kan inte göra dig kvitt förnimmelsen. Du bestämmer dig kanske för att börja flytta runt möblerna eller dekorera i hopp om att få större klarhet. Eller samlar du recept, läser kokböcker, hjälper till att servera maten och drycken? Kanske på nya sätt, så att fler ska känna sig tilltalade? Du bidrar mycket och finner glädje i att få dela värdskapet.

Kanske blir doften starkare i och med detta; förmodligen blir den det. Maten och drycken börjar att smaka lite mer och den ger dig alltmer näring. Eller så tappar du bort dig i allt ståhej kring festen och glömmer bort varför du en gång kom. Kanske blir rastlösheten efterhand till ett slags bitterhet och du vill ställa värdskapet till svars. Eller har du alltigenom hållit dig lite utanför, längsmed en av väggarna – och börjar undra om det kanske finns roligare fester än den här?

Detta är gränslandet in mot den mesoteriska kyrkan. Här bor mersmaken, klådan och rastlösheten. Du vill ha mer, men du vet inte riktigt av vad, hur eller var. Kanske provar du att spendera en dag eller helg i tystnad i hopp om mer. Men kanske märker du då att den yttre tystnaden mest gör dig mera uppmärksam på oväsendet inom dig. Att den yttre tystnad du sökt inte är identisk med den inre frid du där hoppats finna. Att du saknar verktygen för att tystnaden ska bli intentionell, och inte bara handla om vila och avkoppling.

Förhoppningsvis möter du nu en andlig vägledare – eller en andligt praktiserande gemenskap – som kan bjuda dig in i det rum på festen där färre människor hänger, men där umgänget och samtalen är av ett annat slag. (”Förhoppningsvis”, för här har vi kanske inte anledning att vara riktigt lika stolta.)

Kanske tyckte du tidigare att dessa gäster verkade pretentiösa och navelskådande; rentav egennyttiga. Menyn framstod som torftig; likt vatten & hårdbröd jämfört med den rikliga buffé som du tidigare tagit del av. Men kanske längtar du nu så starkt, att du måste få smaka och se. Kanske manar dig oron framåt, och du börjar undra om den inte är mer än ett känslotillstånd, om det rentav rör sig om ett personligt tilltal.

Du kanske provar några olika praktiker innan du hittar rätt. Och du märker att det inte är så lätt; att något i dig gör motstånd som ett helt oväder. Men du blir samtidigt varse att väldoften tilltar, om än mycket lite och endast stundtals. Och kanske väcks nu en iver och du börjar att praktisera regelbundet.

Med stor sannolikhet rör det sig om någon form av katafatisk bön, såsom ignatianska övningar. (Det är det vanligaste just nu i Svenska kyrkan.) Eller så finner du din hemvist i en apofatisk praktik, såsom centrerande bön. Det finns många vägar in mot festens innersta rum. Oavsett vilken du väljer har du nu etablerat en relation med den mesoteriska kyrkodimensionen; en uråldrig ström som tyst forsar fram genom kyrkans historia. Oavsett om du praktiserar enskilt eller i en gemenskap, slår du nu följe med kristna från alla tider som längtat lite mer; som längtat tillräckligt mycket för att ge sig in i öknen.

Väldoften börjar nu dyka upp lite här och var i din tillvaro, ofta alldeles oväntat. Inte bara hemma på bönepallen eller -kudden, i den praktiserande gemenskapen eller i naturen. Rätt vad det är; på stan, på flyget, mitt i ett samtal eller mitt i en kyss. När du spenderar tid med barn eller djur: vi är många som har fått sällskap av en pälsbeklädd eller småväxt kamrat när vi satt oss ned för att praktisera (deras doftsinne brukar vara mera känsligt). Kanske hade du redan tidigare lagt märke till förtätade eller tunna ställen i din ”vardag”, men du börjar nu att se dem i ett större sammanhang.

Säkert går det lite upp och ned med din andliga praxis, men du inser snart att den varken handlar om självförbättring eller fungerar som ett lyckopiller. Ändå inger den dina dagliga dagar en ny kvalitet och stundtals får du kanske intrycket av att du själv går omkring och doftar, eller märker att andra som kommer i din väg sniffar lite undrande. Klart är att gemenskapen med andra som praktiserar blir alltmer betydelsefull; där finns en igenkänning bortom orden.

Ordet ”esoterisk” är tyvärr belastat av allehanda föreställningar och fördomar om hemliga sällskap och Da Vinci-koder, men i det här sammanhanget handlar det om just det mycket finmaskiga och tunna, det inre. En gåva som infinner sig emellanåt, likt ett fång av väldoftande rosor som bara kan tas emot med öppna händer och som upplöses i luften den stund du börjar gripa efter och försöka hålla kvar. Det rör sig om tro som ett sätt att se, höra och känna: en av trons dimensioner.

Och det går inte att nog betona att detta inte rör sig om att ha kommit högt upp på någon andlig stege. Det handlar inte om linjär utveckling, utan om intensifiering. Det handlar om att med envishet – och viss disciplin – regelbundet infinna sig i sin bönepraktik, för att där låta rötterna treva allt djupare och förankra sig i det närande grundvattnet; det väldoftande.

Kanske har du genom förälskelsefasen känt ett visst motstånd mot den exoteriska kyrkodimensionen och uppfattat den som alltför ordrik och förklarande. Dess verbala böner, dess verksamheter och dess politiska uttryck har känts främmande. Sannolikheten är kanske särskilt stor om du lärt dig att älska en apofatisk, ordlös praktik. Men med god vägledning, eller genom egen insikt, upptäcker du förr eller senare att de tre kyrkodimensionerna varken står i motsats till varandra, eller utgör en utvecklingslinje.

I själva verket är de en dynamisk treenighet; en vibrerande samexistens och en ömsesidig korsbefruktning. Och en nyförälskelse uppstår; en ”andra naivitet”, då du genom den esoteriska kyrkodimensionen får vila från det dualistiska och upptäcka det unitiva sättet att närma sig. Du nyupptäcker den exoteriska kyrkodimensionens karaktär och det yttre är inte längre ”bara” det yttre. Här kan bön och handling bli till ett. Psalmsången är inte längre ”bara” sång, skriftläsningarna är inte längre ”bara” ord och kommunionen…

Kanske är det nu du på allvar börjar ana varifrån väldoften spridit sig och du upptäcker att du hela tiden stått tätt intill. Och kanske upptäcker du att andra under valven redan var där, men att deras väg dit är en helt annan än din. Du upptäcker att du nu – med rötter i levande vatten – kan känna dig generös. Att enheten finns i mångfalden av uttryck, men du behövde få vägledning i att finna det som ger din längtan näring för att på allvar kunna glädjas över andras. Nu kan du på allvar bli ett stöd för andra rastlösa som längtar.

Kyrkan är så mycket mera än ett fysiskt rum, men den är också ett fysiskt rum. Som vaktmästare får man mestadels vara med om att vårda dess yttre. Men ibland blir nyckelknippan alldeles stilla och då sprider sig en doft av rosor under valven.

Are Victor

Kommentarsfältet är stängt.